Dags för en bloggpaus

Här i Stockholm singlar snön ner i dag.
Tävlingssäsongen för  löpning är helt klart över.
Mina mål för 2010 är uppnådda. Jag genomförde Stockholm marathon under fyra timmar (3:52) och milen under 50 (44:48).
Jag är glad över att löpning blivit en del av mitt liv och stolt över att jag lyckas prestera långt över alla förväntningar.
I november och december tänker jag främst ägna mig åt grundträning och inomhusträning (spinning, intensivgympa). Därför känner jag att det inte finns lika mycket att skriva om i bloggen längre.
Men jag återkommer gärna efter årsskiftet, då börjar jag träna för Prag halvmarathon, som arrangeras den 2 april.
Jag är så glad för alla fina kommentarer jag fått från er under året och all support ni visat. Tack så hemskt mycket!
Ni får gärna fortsätta höra av er till mig om ni har lust att springa en runda i Stockholm eller bara snacka löpning. Jag finns på maria.andre@chef.se
Ha en riktigt härlig höst/vinter och tack för att ni har läst min blogg!

Det här måste du gå på

Om du är intresserad av löpning och ledarskap får du inte missa höstens mest spännande frukost.
Jag ser så fram emot den 2 november då Chef arrangerar evenemanget  »Vinnarskalle&lätta löpsteg«, där bland annat Adidas vd Henrik Bunge talar om vilken nytta han har haft av löpningen i sitt ledarskap. Han ska också berätta om alla spännande äventyr han varit på, bland annat har han slagit världsrekord i skidor till Nordpolen. Henrik Bunge har inställningen att allt är möjligt, och hävdar att alla hans 400 medarbetare skulle kunna ta hans jobb.

Jag tror att frukosten kommer att ge mycket inspiration och aha-känslor. Anmäl dig här!
(Självklart är frukosten öppen för alla, oavsett om du är chef eller inte :)

Så gör den osponsrade träningsbloggaren

Eftersom jag driver en ganska liten träningsblogg (läs: Har inte tusentals besökare varje vecka) får jag inte heller en massa träningsprylar skickade till mig som företagen vill att jag ska "testa" (läs: skriva om på min blogg).
Det är skönt, då slipper jag en massa etiska dilemman.
Men, om jag ska vara ärlig, så hade jag gärna sprungit runt i nya fina träningskläder varje dag. Jag hade gärna testat nya skomodeller och pulsklockor.
Gratis är gott.
Men det finns också en charm i att helt vara sin egen. Att bara ha ett par springskor, en träningsjacka, en keps, en pulsklocka - och ändå göra resultat som man är väldigt stolt över.
Samtidigt vet alla löpare att oavsett om du har världens dyraste skor eller springer barfota, så är det du som ska springa de där stegen. Det är du som måste utstå mjölksyreplågan. Därför har alla löpare min fulla respekt, oavsett om man har femtio par skor eller fem.

En konsekvens av att inte vara sponsrad är att man blir påhittig. I dag när jag gick ut och sprang i beckmörkret klockan sex på morgonen var det inte några coola Nike eller Craft-vantar jag hade på händerna. Nej, det var trädgårdshandskar från Ica Maxi för 29,90 kr per par. Och de var hur bra som helst!

Jodå, gratis är gott. Men fyndat är ännu godare. 

För dig som gillar mjölksyra

I går presenterade min chef Peter Hampus en helt ny upplevelse för mig. Vi diskuterade nämligen mjölksyra – något som jag är rädd för. Jag aktar mig för att få för mycket mjölksyra i benen när jag springer lopp, jag är helt enkelt orolig för att känna mig förlamad och »gå in i väggen«.

Men Peter beskrev det i stället som en härlig upplevelse. »Det bästa är när man får så mycket mjölksyra att det liksom killar i öronen. Det är riktigt häftigt.«

Nu är vi ganska olika. Han gillar att plåga sig själv. Jag gillar att testa mina gränser. Det finns en hårfin skillnad i det.

Om du är som Peter  och gillar mjölksyra finns det ett lopp du måste testa: »Försten upp«.
Det innebär att man ska springa 24 våningar, 436 trappsteg och komma först upp till toppen av Skrapan (före detta Skatteskrapan) på Södermalm i Stockholm.
Loppet arrangeras den 30 oktober.
Vad synd att jag är bortrest då och inte kan ställa upp...

Gör inte detta i din skog!

Igår kväll var det alltså dags för den respektingivande slingan Ursvik Extrem. När vi kom dit upptäckte jag att den dessutom var längre än jag trodde... 15 kilometer i stället för 13.
Redan i bilen på väg dit kände jag mig tveksam. »15 kilometer! I halvmörker! Varför?«

Och sedan blev det värre. De första 3-4 kilometrarna gick fint. Upp och ner för stock sten, över rötter och stubbar, öppna fält och små smala skogsstigar. Men sedan började mörkret lägga sig. Och det var bara en i den dynamiska löparduon som hade pannlampa, jag hade »glömt« min hemma. Nu blev det riktigt trassligt för fötterna. Jag försökte ropa »sten!« och »stubbe!« för att uppmärksamma min käresta på eventuella farthinder, men till slut kom utropen så ofta att jag lät som en hel kör.
Det kändes dessutom farligt. Jag har verkligen ingen lust att vricka foten på en stubbe och sedan lida av påtvingad löpvila i flera veckor. Jag ville inte heller att min käresta (som är ganska mycket längre än jag) skulle falla pladask och inte kunna bli räddad. Det finns inte en chans att jag skulle kunna släpa/bära honom ens några få meter...

Så. Vad jag försöker komma till är detta: vi fick ge upp. Jag som aldrig ger upp. Vi fick ge oss in på elljusspåret och avsluta med en enkel 5 kilometare i stället. För att kompensera drog jag upp tempot så att åtminstone en kilometer gick på under 5 min.
Vad kan vi lära oss av detta: Ge dig inte ut i skogen en oktoberkväll utan en rejäl pannlampa.
Detta är en situation där fåfängan får stryka på foten. Tyvärr.

Har du också upplevt några farliga skogsäventyr?

Myser fortfarande...

Två dagar efter personbästat på milen sitter jag fortfarande och myser. Är mycket nöjd med min prestation. Men jag är nästan lika glad över att tävlingssäsongen är slut och att jag i några månader kan träna precis vad jag vill och låta mig styras av impulsen.
Fram till i söndags var mitt träningsliv ganska inrutat. Jag följde marathon.se:s träningsprogram för milen och det är superbt om man vill nå resultat, men trist om man vill vara det minsta spontan.

I dag ska jag testa ett löpspår som jag har varit nyfiken på länge. Det heter »Ursvik Extreme«, är 13 kilometer långt och sprängfyllt av läskiga backar. Det känns både hemskt och underbart på samma gång. Särskilt eftersom det nu blivit så mörkt på kvällen att jag kommer vara tvungen att bära pannlampa. Ett tufft steg att ta för den fåfänga...
Jag berättar mer om upplevelsen i morgon!

Hela historien från Hässelbyloppet

Här kommer hela storyn om när jag fixade nytt personbästa på milen. Härliga Hässelbyloppet!

Det började egentligen redan dagen innan. Jag körde en kort värmningstur på lördagen som gick åt skogen. Jag fick jätteont i min vänsterfot (som en "förlamning" på övre delen av foten) och kunde knappt stödja på den.
Linkade hem eftersom jag inte vill förvärra skadan.
På söndagmorgonen vaknade jag av att vänster knä värkte. Kunde inte sova längre och gick upp redan vid halv åtta.
Tog tunnelbanan till Hässelby Gård och var vid idrottsplatsen cirka en timme före start.
Jag var helt inne i min egen bubbla. Min käresta skulle möta upp mig vid 7 kilometer. Där skulle han stå vid sidan av banan och sedan agera hare åt mig fram till 9 kilometer. Jag visste att det skulle vara den svåraste delen av loppet.

Det var smällkallt i luften och det tog tid innan jag vågade ta av mig minsta lilla klädesplagg.
Jag värmde lite på löparbanan, cirka en kilometer lugnt och 2-3 ruscher i snabbare tempo. Kände mig ganska seg och blev nervös.

Väl nere vid starten började jag känna av de sköna tävlingsnerverna. Pirrande förväntan som gör att musklerna blir redo för fart.
Jag ställde mig ganska långt fram i gruppen "Damer Motion 1" som startade 12.20. Då hade tävlingsklassen och Herrar Motion 1 redan gett sig av.
Jag pluggade hörlurarna riktigt djupt in i öronen, satte på min tävlingsmusik och väntade på startskottet. Eftersom jag hade musiken på så hög volym hörde jag inte när startskottet gick, men sen var vi iväg!
Första hundra metrarna gick över ett ojämnt gärde, så där tog jag det riktigt lugnt. Men när jag väl kom ut på cykelbanan höjde jag tempot. Första kilometrarna kände jag mig riktigt snabb och lätt. Tror att jag snittade på runt 4:15, 4:20 per kilometer.
Banan var flack och okomplicerad.
Vid dryga 4 kilometer började jag bli lite trött. Hade öppnat hårt. Snabbare än på Topploppet för några veckor sedan märkte jag, för när jag kom till 5 km låg jag på 22 min. 10 sek snabbare än på Topploppet!
Fick lite självförtroende av det och öste på så snabbt jag kunde i någon kilometer till. Vid 6 kilometer var det riktigt jobbigt, eftersom det hade varit en rad mindre backar på vägen.
Men jag höll ut eftersom jag visste att min käresta skulle vänta på mig vid cirka 6, 7 kilometer.
Och där stod han i en kurva!
Här var jag riktigt trött.
Han drog i väg i hög fart men jag kunde inte hänga på. D saktade ner, framför allt i backarna där jag inte hade mer att ge.
Men sen vid 8 kilometer hände något. Då insåg jag att de ju bara var 2 kilometer kvar! Tittade på klockan, dryga 35 minuter. Herregud, jag skulle ju kunna klara 45 minuter!
Jag öste på ganska bra fram till nio kilometer, där jag kroknade lite igen.
D släppte mig och i stället försökte jag haka på en tjej i svarta tajts och svart jacka som såg lätt och snabb ut. Det var ett bra val. Hon drog upp tempot lite och jag orkade hålla  hennes tempo i flera hundra meter. Då plötsligt märker jag att vi närmar oss Hässelby IP, bara några hundra meter kvar!
Då kommer en kort tjej i vit topp som en projektil bakifrån och jag försöker hänga på henne också.
Nu är det riktigt tungt. Jag lyckas hålla jämna steg med de två tjejerna fram till en nerförsbacke precis innan vi ska in på löparbanan. Där vilar jag lite nerförslutet och tittar på klockan. Den står på cirka 44 minuter. Jag inser att om jag spurtar nu så kommer jag klara under 45 minuter.
Jag kommer in på löparbanan, drar upp tempot så mycket jag orkar och på sista rakan fram till mål ökar jag lite till.
Jag tittar på klockan vid målet: 44:59. Helt fantastiskt!
Jag är överväldigad. Kan inte fatta det. Kan inte förstå. Är inte helt på det klara med om jag verkligen har klarat under 45 min. Men D är bombsäker på att jag gjorde det.
Jag hoppar upp i hans famn och nästan gråter av glädje. Tänk att lilla jag kan! Tänk att jag kan springa så snabbt!
Senast jag sprang milen gjorde jag det på 56 min...
Jag är så oerhört stolt över mig själv. Kan jag så kan alla. Löpning är så himla häftigt! För första gången i livet kan jag säga att jag tävlade mot mig själv och bara mig själv.
Då är det som allra härligast att vinna.

Den officiella tiden? 44:58! Här kan du se hela listan över Motionsklassen, damer. Jag är nr 13.

Sprang du Hässelbyloppet i söndags? Hur gick det?

Så fantastiskt lycklig!

Jag kan fortfarande inte fatta det, Hässelbyloppet, milen, under 45 min! Jag sprang på 44:58! Helt förbluffande, fantastiskt, oerhört underbart.
Målet var ju 50 minuter, och det slog jag med råge.
Jag är så euforisk just nu. Känslan efter att man har satsat mot ett ambitiöst mål, tränat intensivt, gett allt och sedan överträffat sig själv är helt enastående!
Skriver mer om själva loppet senare.
Nu blir det dusch!

Känslostatus inför Hässelbyloppet

I övermorgon smäller det. Hjälp! Och: ja!
Det känns både skrämmande och underbart att Hässelbyloppet snart är här.
Jag ska ta mig under 50 minuter och det här är vad som talar för att jag kommer att klara det:
- Jag gjorde de 10 första kilometerna på Stockholm halvmarathon på 50 min, 20 sek. Då hann jag dessutom med att knyta skorna, ha håll och dricka.
- Jag gjorde Topploppet (5 km) på dryga 22 min.
- Jag har tränat enligt plan. Relativt många intervaller.
- Jag är på gott humör.
- Jag kommer (förmodligen) att ha en hare som ska dra mig framåt de sista kilometrarna.

Här är vad som talar emot:
- Egentligen inget.
- Möjligtvis mina tankar. Om jag inte kan peppa mig själv. Men det vet jag att jag kan! Jag är så taggad att jag studsar fram just nu.

Så håll tummarna på söndag kl 12.20! Här finns mer info om Hässelbyloppet.

Ibland måste man hylla sig själv

Löpning kan vara en ganska ensam och enformig hobby. Ibland ställer jag mig själv frågan "varför sysslar jag med det här? Är det värt det?".
Sådana funderingar fick jag igår.
Av en slump började jag samtidigt läsa gamla blogginlägg och såg då bilder från olika tävlingar jag varit med i under året. Jag såg en envis, fokuserad och glad människa som får något euforiskt i blicken av att springa. Jag kom på mig själv med att tänka "Hon ser ju cool ut! Snabb! Stark!"
Ibland måste jag fira mig själv lite grann och reflektera över allt jag åstadkommit detta år. Jag har gått från antilöpare till maratonlöpare. Det är ändå något att vara stolt över.
Och de här bilderna gör mig extra glad när jag saknar motivation:

Då var det dags igen...

Det är tur att jag har sprungit några lopp i år redan, annars hade jag blivit orolig. För just nu känns det som att jag är på väg att bli förkyld. Hemska tanke, jag får ju inte missa Hässelbyloppet på söndag!
Men, håll i hatten. Pausa. Vrid tillbaka klockan. Just det, det var ju precis samma känsla före maraton. Det killade i halsen, jag var trött och seg, det rann lite ur näsan. Nej, det är inte sjukdom. Det kallas hypokondri. Och alla får det inför lopp som de är nervösa för.
Så. Nu kan jag gå vidare. I dag vila. I morgon - intervallstege.

Igår valde jag rätt

Jag har haft problem med mina intervaller på senaste tiden.
Jag är skeptisk till om min pulsklocka/gps mäter helt rätt och har därför varit osäker på om jag sprungit tillräckligt snabbt.
Intervaller är viktiga för att bli snabbare på milen, och därför är det skönt om de fungerar bra.
Jag vet, jag har blivit en aning manisk vad det gäller mina träningspass.
Alla måste göras exakt enligt planen. Jag är inte så hejsan hoppsan när det kommer till min löpning.

Men igår gick det mycket bra med intervallerna! Framför allt beror det på att jag valde ett koncept som jag vet fungerar för mig. Jag gjorde dem på löpband. Då kan jag exakt se hur snabbt och långt jag springer.
Jag körde två set som såg ut så här:
5 x 200 meter i tempo 4 min/km.
1 minuts ståvila mellan varje intervall. Två minuters jogg/gåvila mellan varje set.
Jag klarade tempot finfint och kände mig stark och snabb igen. Härligt!

I dag är det vilodag och i morgon väntar Topploppet, 5 km i Hagaparken i Stockholm.
Där har jag tänkt köra relativt snabbt, cirka 24-25 min, men inte ta ut mig helt.
Kolla på bloggen i morgon för att se hur det gick!

Ska du också springa något lopp eller träna i helgen?

Det sa bara »schwoosch«!

Ja, jag önskar att det var jag som blixtrade förbi i swoosch-fart igår, men så är inte fallet.
Jag syftar i stället på gårdagens löppass. Det bara försvann!

Anledningen? Jag sprang med bästa Petra Månström som bloggar på Svd.se. Vi har alltid massor att prata om, både löprelaterat och mer "normala" samtalsämnen.

Petra Månström, bloggjoggare nr. 1 Foto: Privat

Petra ville ha ett lugnt pass på cirka 6-7 kilometer efter lördagens Lidingölopp och jag behövde ett lugnt pass efter tisdagens mastodontträning med både morgonpass och kvällspass. Min träningsvärk var inte att leka med efter det...

Vi tuffade på i ett mycket behagligt tempo längs Dalagatan, Kungsholmsstrand, bort mot Karlbergs Slott, Rörstrandsgatan och tillbaka till Dalagatan. Totalt blev det cirka 6,5 kilometer och det kändes mest som vi hade gått en lugn promenad.

Petra peppade mig inför nästa helgs Hässelbylopp och tippade att jag kommer springa på 45-46 minuter. Hon har sådan övertro på mig... Men det är bra!

I kväll är det dags för sista intervallerna före Hässelbyloppet. Jag ska bränna av tio 200 metersintervaller på 50 sek vardera. I dag ska inget få knäcka mig. Huvudet är med, fötterna är med.

Håll tummarna för att löpbandet också är på min sida...

När huvudet inte är med

Jag trodde länge att löpning handlar om att flytta fötterna framåt i snabb takt.
Jag har förstått att man också måste ha en vinnarskalle och vara uthållig i sin träning för att bli bra, men jag insåg inte förrän igår hur viktigt det är att tänka rätt när man springer.

I går var mitt huvud fyllt av ledsna tankar på grund av det här.
Jag tänkte på hur mycket jag kommer att sakna henne, och hur tråkigt det kommer att bli utan henne.

Och det påverkade min löpning.
Planen var att jag skulle springa 4 långa intervaller på 1 kilometer var. Det skulle gå i 4:40-tempo.
Men redan efter två intervaller fanns det ingen ork, ingen lust, inget intresse överhuvudtaget. Löpningen kändes bara meningslös.
Jag körde en halv kilometer till och drog mig sedan hemåt i maklig takt.
Jag hoppas att huvudet snart är med mig igen, för det behövs om jag ska springa riktigt snabbt.

Har du märkt att dina känslor och tankar påverkar din träning?

Old school är new school

Det gamla blir nytt igen.
Allt kommer tillbaka.
I höst ska vi klä oss som cheferna i tv-serien Mad Men, och vi ska träna som på 1980-talet. Gymping och work-out är tillbaka, i alla fall om man ska tro på Sats som bland annat erbjuder nya träningspasset Sats Energy. Det handlar om enkla rörelser, hopp och studs, tjo och tjim.
I dag fick jag prova det tillsammans med några av våra läsare här på chef.se.

Sats Energy är som ett intervallpass i gympaform, med ny koreografi till varje låt.
Jag blev rejält svettig och kan tänka mig att det är ett bra alternativ till löpning de dagar vädret är för hemskt för att ge sig ut. Testa det, om ni tränar på Sats!

Nervositeten börjar redan komma

Om mindre än två veckor, den 10 oktober, ska jag springa Hässelbyloppet.
Som ni kanske vet är mitt mål att klara milen under 50 minuter.
Nu är det så få dagar kvar att jag börjar känna mig en aning nervös.
Främst på grund av att det inte är så mycket mer jag kan göra nu än att bibehålla min nuvarande form.

Kanske känner jag mig också nervös för att jag tycker att min form och kondition känns...medelmåttig.
Jag körde intervaller i lördags och klarade de anvisade tiderna, nio 300- metersintervaller á  1 min 15 sekunder, men det kändes ansträngande. Jag fick verkligen slita.

Jag försöker skylla det på dagsformen och det svaga uppförslutet där ute i skogen, men samtidigt lurar frågan i bakhuvudet: Kommer min form att räcka? Kommer benen att orka?

Vad är era bästa tips när ni börjar bli nervösa?

En träningskompis är guld värd

Många pratar om det smarta i att ha en träningskompis, någon som drar ut en i spåret eller till gymmet när den egna motivationen tryter. Jag har (det låter kaxigt, men är ganska sant) sällan problem att komma iväg till träningen, men kan ibland tycka att det är ensamt och monotont att springa själv.

Igår fick jag sällskap av underbara blogglöparen Miranda Kvist och insåg vilken skillnad det är att ha en träningskompis. Man får massor med nya insikter och så känns träningspasset mycket lättsammare. Timmen gick helt enkelt väldigt snabbt!

Jag och Miranda efter passet

 

 

Vi hann prata om Mirandas utmaning att springa 16 mil på Täby Ultra i april nästa år, olika marathonäventyr, jobbutmaningar, varför tjejer är så mycket bättre än killar och andra viktigheter.
Jag hann inte fråga ut Miranda om var hennes löpglädje kommer ifrån, men jag tror ändå att jag har luskat ut det. Hon ser löpning som en umgängesform! Sedan hon började blogga om sin löpning för snart ett år sedan har hon träffat otroligt många nya människor, och springer  med ett stort antal av dem.


Jag kan rekommendera er att följa med Miranda på något långpass i höst. Hon brukar organisera längre träningspass med jämna mellanrum. Det brukar vara väldigt avslappnade löpturer där man kan haka på när man vill och lämna när man blir trött. Precis så flexibelt och opretentiöst som löpning ska vara.
Har du en träningskompis? Har det ändrat din inställning till träning?

Min springkompis ikväll

Jag skrev igår att löpningen fungerar som mitt »eget rum«. Det betyder inte att jag alltid springer ensam.

I kväll får jag sällskap av en riktigt cool löpargalning – Miranda Kvist.

Miranda Kvist in action

I april ska hon tävlingsdebutera i ultrasammanhang, alltså på sträckor längre än marathon. Då ska hon springa Täby Extreme Challenge 100 miles, drygt 16 mil.

Jag är full av beundran för denna tjej och i dag ska jag pumpa henne på information om var hon får all sin uthållighet och löpglädje ifrån.
I morgon får ni läsa om vår löpdejt!

Löpningen är mitt eget rum

»En kvinna måste ha pengar och ett eget rum för att skriva böcker«, skrev Virginia Woolf i sin bok »Ett eget rum«.
Jag tror att alla människor måste ha sina »egna rum« för att kunna vara kreativa och lyckliga. Och det gäller både kvinnor och män.
Det egna rummet kan vara en fysisk plats, en hobby eller ett tidsfördriv som gör en både fokuserad och avslappnad.
När jag var ute och sprang igår kände jag starkt att löpningen har blivit mitt egna rum, en del av mitt liv där jag får vara helt ifred med mina tankar och inte störs av bloggar, tv, mobiltelefon eller spotify.
Jag behöver inte ens tänka. Löpningen är meditation i rörelse.

Jag har hört skräckhistorier om småbarnsföräldrar som bara får vara ensamma när de sitter på toaletten (om ens då). Jag hoppas att löpningen får vara mitt egna rum länge till. Och jag önskar att fler kunde upptäcka den ro och frid man kan känna av att bara få ge sig ut och springa.

Igår blev det backpass.
2,5 kilometers uppvärmning. Sedan hittade jag en kort backe som tog cirka 25 sekunder uppför. Den backen övervann jag cirka 15 gånger, sedan gav jag mig hemåt i lugnt tempo.
Hemma på köksgolvet blev det armhävningar, sneda och raka sit-ups, rygglyft och tåhävsövningar.
Allt som allt, en väldigt skön träningskväll.

Helgens superträning

I augusti var löpträningen ganska spontan och ostrukturerad. Men ju närmre jag kommer mitt mål, Hässelbyloppet, desto mer planerad blir jag. Målet är inte att springa längre, utan med mer kvalitet.
Därför kör jag nu enligt Anders Szalkais program för "under 50 minuter på milen" de sista veckorna fram till Hässelbyloppet den 10 oktober.
Jag anpassar det lite så att det passar min vardag, men de viktigaste beståndsdelarna ska finnas med varje vecka: längre pass, intervaller och backlöpning alt distanspass.

I helgen blev det intervallträning på löpband på lördagen: Uppvärmning i 3 km, 12 intervaller á 200 meter, nedvarvning i 2 kilometer.
Jag delade upp intervallerna i grupper om fyra, och körde tre sådana. Mellan varje "grupp" tog jag 2 minuters löpvila, mellan varje intervall 1 minuts ståvila. Varje intervall gick i tempo på 4 min/km. Det är snabbt för mig! Men det kändes mycket bra. Jag har spring i benen just nu, särskilt på korta snabba distanser.

På söndagen blev det ett lite längre pass, Kungsholmen runt och lite mer därtill. Jag samlade ihop cirka 11 kilometer medan jag lyssnade på ett poddprogram från Sveriges Radios "Sommar i P1". Ett utmärkt sällskap på de lite längre långsammare passen.

I dag blir det vila och eftertanke. Jag kände av mitt knä lite igår och vill inte riskera någonting. Min kropp behöver en dags paus från löpning tror jag.

Vad har du tränat i helgen?

Arga bilder från Stockholm halvmarathon

Jag har haft en felaktig bild av hur jag ser ut när jag springer. Jag har trott att jag ser fokuserad och målmedveten ut. Men efter ha sett bilderna från Stockholm halvmarathon måste jag revidera min uppfattning.

Jag ser ju arg ut! Jisses, jag förstår om folk flyttar sig när jag kommer farande. Vem vågar stå i vägen för den här personen (även om hon är liten..):

Den här bilden är också rolig. Killen bredvid ser ut att tänka: »Var sjutton kom hon ifrån?«

 

 

Upploppet var sjukt jobbigt...

Och sen den helt galna minen när jag fick medaljen:

 

Har du också sett bilder på när du springer? Fick du en chock?

Har jag fått hybris?

Mitt sista stora springmål för 2010 är att klara milen på Hässelbyloppet under 50 minuter.
Just nu känns det som att det kommer att bli en relativt enkel match.

Jag sprang de första 10 kilometerna på 50:27 på Stockholm halvmarathon och det var efter både håll, sänkning av tempo och knytning av trilskande skosnören.
Jag gjorde också  5 km på 23:11 i mitten av augusti.

Men milen är milen och vad som helst kan hända. Skosnörena kan gå upp  (nej, det får faktiskt inte hända igen), jag kan få håll, kramp, skoskav, magont, hjärtsnörp.
Men jag tror inte att något av det ovanstående kommer att hända.

Jag ser i stället mig själv flyga fram i tio kilometer (eller kanske lida i tio kilometer), och korsa mållinjen på runt 49 minuter.

Betyder det att jag har fått hybris? Överskattar jag mig själv?


Kanske. Därför ska jag göra allt jag kan fram till den 10 oktober för att maxa formen. Framför allt ska jag köra intervallpass och snabbdistanspass på mellan 8-10 kilometer. Jag tror att det är det magiska receptet.


Vad tror du? Vad är ditt bästa tips för att få upp farten på milen?

Spring till reapris

Om du är sugen på att springa ett lopp i Stockholm i vår finns det nu ett bra erbjudande.

Kungsholmen runt fyller 30 år och firar det med reapriser på anmälningsavgiften fram till den 30 september. Loppet går den 7 maj 2011.

Man kan springa halvmarathon, milen eller knatteloppet (om man är yngre än än 12 år). Länk till anmälan finns här.

Själv är jag mest sugen på milen. Jag ska springa halvmarathon i Prag den 2 april och funderar även på Göteborgsvarvet i slutet av maj. Tre halvmarathon på några få veckor känns lite väl intensivt.

Har du sprungit Kungsholmen runt? Är det ett kul lopp?

Jag lär av mina misstag

Det har nu snart gått två dygn sedan jag sprang halvmarathon och mina lår ömmar fortfarande.
Hade det varit för några månader sedan hade jag gett mig ut för att springa i alla fall.
Jag hade tänkt att "träningsvärk är till för att övervinnas. Den ska springas bort".
Nu tänker jag "om jag har så ont behöver jag förmodligen vila".

Ikväll blir det bara en längre promenad.
Mitt viktigaste mål för hösten är att klara Hässelbyloppet under 50 minuter. Inget får komma i vägen för det.
Den stora risken just nu är att jag börjar springa för tidigt efter halvmaran och får tillbaka mitt löparknä.
Det. får. inte. hända.

Har du också lärt dig av dina träningsmisstag?

Stockholm halvmarathon - den långa historien

Min korta "tävlingskarriär" inom löpning, som började i maj i år med Spring Cross, har varit ganska lyckad. Med lyckad menar jag att jag har nått mina mål, och ibland helt överraskat mig själv.
De flesta gånger jag har tävlat har jag haft ganska bra koll på vilken sluttid som är rimlig. Men igår hade jag verkligen ingen aning.
Jag har tränat så sporadiskt och ostrukturerat sedan jag blev frisk från mitt löparknä att jag aldrig har testat min halvmarathon-form på riktigt.
Det var nog därför jag satte ett så blygsamt mål inför loppet igår. Jag hade bestämt mig själv för att jag skulle komma under 2 timmar. Det var skamgränsen. Men igår vid lunchtid ändrades plötsligt mitt mål. Jag träffade en kompis som tyckte att jag var alldeles för mesig.
Så i hemlighet satte jag ett nytt mål bara några timmar före start. Jag skulle komma under 1:50. Det kändes helt klart görbart. Inte smooth sailing, men inte heller orealistiskt.
Jag hade ytterligare ett drömmål. Att klara 1:45. Men det kändes faktiskt som en utopi. 1:45 innebär att man måste springa på en snittfart av under 5 min/km och jag har inte sprungit ett enda längre pass i den hastigheten sedan... jag vet inte.
Men när jag stod i startfållan bestämde jag mig ändå för att hänga på 1:45-farthållaren och se hur länge jag orkade köra i det tempot.
De första 3-4 kilometrarna var det inga problem, men redan vid 6 kilometer började han glida ifrån mig. I samma veva fick jag håll och var tvungen att kämpa för att hålla mig rullande.
Sen var han nästan utom synhåll.
Då kom nästa bakslag. Mitt högra skosnöre går upp!
Jag måste stanna, knyta om, och givetvis knyter jag då för hårt. När jag är iväg igen känns det som att den andra skon glappar..
Men jag kämpar vidare. Känner inte att jag har något särskilt flyt. Det går tungt, jag har andan i halsen, jag knixar mig fram.
Jag försöker komma ur de negativa tankarna genom att ta rygg på en kvinna i snygg lilablå löpardräkt. Hon har ett rappt löpsteg och ser lagom snabb ut. I flera kilometer har jag henne cirka 10 meter framför mig.
Fram till 10 kilometer är loppet ganska plågsamt, men det lättar lite när jag ser att jag klarat milen på dryga 50 minuter.
Jag inser då att jag har en timme på mig att klara resten av loppet. Det borde inte bli några problem så länge jag kan hålla samma tempo. Vi passerar Stadshuset och Riksdagen där det är extra trångt med publik längs banan. Jag får lite ny energi av jublet och applåderna.
Vid 12 kilometer kollar jag klockan igen och ser att jag håller ungefär samma tempo. Allt går som det ska. Förutom att jag är seg, väldigt seg. Jag tar mig fram på ren vilja.
Jag rullar förbi Skeppsbron, uppför den lilla backen vid Slussen och bort mot Söder Mälarstrand. Där finns ett litet skuggigt parti där jag får ny fart och passerar några löpare mest för att ha något att göra. Jag vet att det snart kommer att komma ett backigt parti. Det är lika bra att tjäna in lite tid på de platta kilometrarna.
Borta vid Långholmen går mina skosnören upp igen och jag blir rejält irriterad.
Det får ju bara inte hända! Jag är trött som det är och varje gång jag stannar för att knyta snörena måste jag sätta högre fart efteråt för att tjäna in de sekunder jag tappat.

Jag försöker peppa mig själv med att det bara är drygt 6 kilometer kvar. Det är ingenting. Det är en uppvärmningstur bara.
Vi kommer in i Tantolunden, där får vi njuta av platt mark i några hundra meter innan den långa stigningen upp mot Söders höjder börjar. Mitt i en stigning har Marathonfoto sin kamera och jag höjer händerna mot den bara för att visa för mig själv att jag har energi kvar.
Den långa backen suger musten ur mig och jag tar till mitt gamla trick. Jag hänger på en man som ser ganska seg ut och bestämmer mig för att inte tappa honom.
Nu är det bara 3 kilometer kvar. Jag tittar på klockan och inser att jag kommer att klara 1:50. Med råge, om inget oförutsett händer.
Strax efter 3 kilometer ser jag min en av mina bästa vänner i en kurva och blir överlycklig. Jag vinkar åt henne, hon skriker åt mig att jag ser snabb ut och jag fortsätter i flera hundra meter med ett leende på läpparna. Jag tror inte att hon förstår hur viktigt det var. För mig finns det inget som ger så mycket energi som att ha vänner och familj som hejar. Det är helt obeskrivligt. Plötsligt hittar man energi man inte visste fanns.
Jag tar backen upp mot Götgatan med spänst i steget och jag tror till och med att jag springer om några i uppförslutet.
Men sen händer det igen! Skorna går upp när jag springer nerför i Götgatsbacken. Just som jag skulle börja sprinta mot mål! Jag blir heltokig och svär några eder. Ganska högt, så jag skrämmer nog några medlöpare. Förlåt.
Knyter snabbt som attan, fortsätter nerför och sprätter fram som att det inte finns någon morgondag. Springer om en rad människor vid Skeppsbron, men vet ni vad som händer då?
Japp, ni gissade det. De förbaskade snörena går upp för sjuttielfte gången. Jag har ingen ork kvar att svära eller domdera utan ställer mig bara på trottoaren och knyter igen. Jag sätter sedan iväg i en fart som jag inte trodde jag hade. Rusar förbi Slottet, upp på Norrbro, tittar på min klocka och ser att den är på ungefär 1:46.
Tänker att: inget ska få hindra mig att klara 1:50!
Så jag tar all min sista energi och spurtar ner de sista 100 metrarna. Tittar på min klocka och ser att jag landat på 1:48 lite drygt.
Jag känner mig överlycklig! Jag kan inte riktigt förstå hur jag kan springa så snabbt med så få mil i kroppen.
Jag har bara sprungit ett längre pass sedan juni. Men med mycket vilja kan man åstadkomma en hel del.
Tänk vilken tid jag hade fått om inte skosnörena gått upp...
Nu har jag ett nytt mål. På Prag halvmarathon nästa år ska jag under 1:45, så är det bara!

1:48:15! Mycket nöjd!

Jag sprang Stockholm halvmarathon i dag och hade rätt låga förväntningar. Men lyckades ändå komma in på 1:48:15! Trots att mina skosnören gick upp fem gånger - ett riktigt amatörmässigt misstag.
Nu är det hårdträning i skosnörning som gäller de närmsta veckorna.

Jag berättar mer om loppet i morgon!

Sprang du i dag, hur gick det?

Gissa min tid på Stockholm halvmarathon!

I morgon är det loppet jag bävar för – Stockholm halvmarathon.
Jag känner mig nervös eftersom jag inte har någon aning om vilken tid jag ska sikta på.
Jag har sagt till mig själv att jag ska vara nöjd om jag kommer under två timmar.
Samtidigt låter det lite...långsamt?
Jag kan kanske ännu bättre?
Men det har jag ingen aning om eftersom det längsta jag har sprungit de senaste månaderna är 15 km. Och då testade jag inte vad jag gick för, utan körde i lugnt tempo.

Ärligt talat känner jag mig riktigt nervös inför det här loppet.
Jag är rädd att benen inte kommer att gå så snabbt som jag har tänkt. Jag är rädd att mitt löparknä kommer att komma tillbaka.
Samtidigt längtar jag till att stå där på startlinjen, känna adrenalinet pumpa i blodet och bara vilja rusa iväg.

Om du vill följa mig imorgon kan du beställa resultattjänst via sms på Stockolm halvmarathons sida här. Mitt startnummer är 21009. 


Vad tror du? Vilken tid får jag i morgon?

Du får inte missa den upplevelsen

Jag vill varna alla läsare för ett extra klämkäckt inlägg.
Till att börja med: Jag inser att alla inte gillar att springa. Jag inser också att de flesta vill sova så länge de kan på morgonen.
Det är helt förståeligt. Jag var (och är fortfarande ibland) en av dem.
Men i dag valde jag ett annat alternativ. Jag gick upp tio i sex, drog i mig en kopp kaffe och en liten bit banan, på med löparkläderna och springskorna. Fem kilometer i mycket lugnt tempo stod på schemat. Och bara två minuter in i träningspasset var jag så glad att jag valde solen i stället för sängen.
Jag tajmade soluppgången perfekt och sprang till bland annat Jack Johnson, Jackson 5 och Oasis.

Det finns inte ord för att beskriva hur skönt det är att börja dagen med löpning.
Så även om det känns helt onaturligt för dig att gå upp före klockan sju, prova! Prova att träna före jobbet åtminstone en gång innan du avfärdar hela konceptet.

För vem vet, kanske bor det en  hurtig, käck träningsnörd även i dig?

Känner du Sveriges mest hälsosamma chef?

Nu har du chansen att vinna ett riktigt bra pris! På Kompetensgalan 2011, som Chef arrangerar, delar vi för första gången ut Årets Kompetenspris till hälsosam chef.

Priset går till en chef som » har ett inspirerande förhållningssätt till träning och som har skapat förutsättningar för hälsoförbättringar« på jobbet. Läs mer om priset här.

Ta chansen att nominera en chef som tränar och är en förebild! Kanske är det du, eller en chef du känner?

Kan man peppa för mycket?

Chefer och ledare får ofta höra att de ska inspirera och vara förebilder. Om någon ska följa dem måste de gå i täten och »walk the talk«.
Nu är jag inte chef, men jag tror att jag har gått lite för långt i min strävan att peppa och uppmuntra till träning.
Igår körde jag ett av mina favoritträningspass, Jogg Cross på Friskis&Svettis. Det är ett utomhuspass där man varvar löpning med funktionell styrketräning. Man springer en bit, lägger sig på marken och gör sit-ups, springer en bit till, gör armhävning och så vidare. Det är komplett träning, där man får allt: vara ute i naturen, springa och bli stark.

När man gillar något mycket vill man gärna sprida det till andra. Igår tog jag därför med mig en kompis till passet. Jag var dock inte förberedd på att Friskis hade ändrat lite i upplägget och att det nu var mycket intensivare än tidigare. Framför allt var min kompis inte beredd på det....
Han har nyligen börjat löpträna igen och har inte hunnit få upp den kondition som behövs för att springa långa intervaller i 4:30-tempo. (Jag har knappt den kondisen kändes det som)
När jag hörde honom flåsa vid sidan om mig och komma allt längre bak i gruppen greps jag nästan av panik. »Tänk om han faller ner och får hjärtmuskelkramp? Eller svimmar? Vad har jag gjort!«

Envis som han är hängde han med hela passen och jag blev rejält imponerad av hans obändiga vilja.
Jag lärde mig dock en läxa: peppa gärna, men lägg träningen på rätt nivå..

Har du också kört för hårt med dina kompisar?

Hur blir jag en bättre förlorare?

Jag har tidigare berättat att jag har en väldigt stark tävlingsinstinkt. Många människor skryter om att de har "vinnarskalle", men för mig verkar den skallen mest ställa till det.
I lördags skulle jag springa intervaller med en person som står mig mycket nära.
I flera månader har han varit något långsammare än jag. Jag har haft bättre tider än honom på lopp och varit snabbare på träning.
Då har allt varit frid och fröjd. Jag har nöjt konstaterat att jag är en tjej som till och med slår killar.

Därför var jag inte så nervös inför lördagens träning. Jag tänkte att detta blir ytterligare ett pass där vi är ganska jämnstarka (läs: jag är en aaaning bättre).
Vi värmde upp i cirka 2 kilometer, i mycket lugnt tempo.

Sedan skulle vi köra åtta intervaller á 400 meter. En minuts ståvila mellan varje. Varje intervall skulle springas på 1 min 35 sek.
Men redan från första intervallen händer det något märkligt. Jag blir ifrånsprungen! Vi vilar en minut och jag tänker att »nu ska jag ändå visa honom«. Men det händer igen! Hans rygg försvinner iväg och jag hamnar hjälplöst efter.
Intervall efter intervall är det samma visa. Några meter är vi lika, sen far han iväg som ett starkt expresståg. Mina ben lyder inte. Det finns inte mer fart i dem. Han är helt enkelt bättre.
Efter cirka sex intervaller, när adrenalinet sprutar ut i kroppen och jag dessutom börjar bli rejält trött, kommer ilskan och besvikelsen. Det är nära till tårarna. Jag vill ge upp. Jag tycker att det är pinsamt. Jag tycker att folk tittar.
De promenerande skarorna kollar självklart på mig och tänker »ja, så klart att hon inte kan springa lika snabbt som honom. Så liten som hon är. Men hon är duktig som försöker.«.
Och det känns förnedrande alltihop.
Den här dagen räcker inte min "Stockholm marathon 2010 Finisher"- tröja som pepp.
Jag känner mig bara usel och långsam. Trots att jag varje gång klarar intervallerna med cirka fyra sekunder till godo på 1:35. Jag springer exakt så snabbt som jag föresatt mig. Jag är konsekvent, jag kan hålla farten. Jag kämpar.
Men det räcker inte. För jag förlorar. Av de två deltagarna i träningspasset blir jag hela tiden sist.

När de åtta intervallerna till slut är avklarade är jag riktigt arg och sur. Jag vet inte hur jag ska tackla de här känslorna. Jag får kommentaren: »Men om du blir så besviken av att förlora, då kanske du måste öva på det?«.
Ridå.
Så nu behöver jag din hjälp: Hur blir man en bättre förlorare? Ge mig dina bästa tips!

Jag sprider ordet

Nej, jag har inte blivit religiös.
Men jag är löpningsfrälst. Och igår var jag ute för att missionera.
För några veckor sedan anmälde jag min bror till Hässelbyloppet, hans första lopp någonsin (om han inte dolt något för mig).
Eftersom vi båda är utrustade med jobbiga vinnarskallar och jag har bestämt mig för att springa de tio kilometrarna under 50 min, måste lillebror sättas i träning. Vi ska helt enkelt slåss om vem som förtjänar titeln "Bäst av syskonen André på milen".
Min bror är grym på kortdistans och skulle nog slå mig på fingrarna där.
Men uthålligheten är mer ett mer tveksamt kapitel.
I går sprang jag till de norra delarna av Stockholms innerstad, hämtade upp bror och drog sedan en 7-8 kilometers lång repa med honom längs Gärdet och Djurgården.
På klassiskt grabbmanér drog han i väg i en väldig fart de första 20 minutrarna. Jag låg bakom och snicksnackade.
De sista 2 kilometrarna var det jag som låg först och kände mig fortfarande ganska pigg och pratglad.
Är mycket stolt över lillebror som kickstartat sin löpkarriär med högsta betyg.
Jag är inte säker på att jag frälste honom, men han verkar åtminstone vara en möjlig lärjunge.

Har du också börjat missionera om hur bra det är att träna? Har det fått någon effekt eller sparkar folk bakut?

Fler som äter ägg på toaletten?

De dagar jag tränar efter jobbet måste jag få i mig mellanmål, annars kan jag inte hålla hela passet ut.
Mitt bästa mellanmål består av protein och kolhydrater, till exempel kesella och banan, macka med skinka eller yoghurt och müsli. Men det är vissa mellanmålsval som triggar igång omgivningen lite extra. Det gäller framför allt kesella och ägg. Få (normala) personer tycker att det är ett gott mellanmål.
Därför måste jag ofta försvara mig när jag ska käka min lilla eftermiddagsfika.
 Replikskiftet kan gå så här:
»Äter du bara ägg till mellanmål? Bara så där?«
»Ja, jag blir mätt på det och orkar träna.«
»Men det kan ju inte vara så gott, varför tar du inte en macka?«
»Nja, jag känner inte att jag blir lika mätt på det. Och så är det svårt att hitta bröd som är riktigt bra.«

...
Den här dialogen kan pågå väldigt länge. Därför kom jag igår på en bättre metod. Jag äter mitt ägg i lönndom! Jag gick in på toaletten, skalade, åt, klart.
Fast det kändes... inte helt rätt. Inte så livsmedelshygieniskt helt enkelt.
I två dagar har jag därför provat något annat. Företaget Svarta Lådan (nej, jag är inte sponsrad) säljer små mellanmålslådor med nyttigt innehåll. Det finns varianter med olika proteininnehåll som räkor, ägg, kesella och keso.
Igår testade jag kesella med bär, och det var supergott!
Äntligen kan jag komma ut ur garderoben. Eller, förlåt, toaletten.

Smyger du också med dina "goda" kostvanor?

Ett stort glädjebesked!

I går eftermiddag var jag nervös och förväntansfull. På kvällen skulle jag springa mitt första långpass sedan Stockholm marathon den 5 juni. Efter sommarens trubbel med mitt skadade knä har jag som mest sprungit 8 kilometer. I går skulle jag öka till 15 kilometer. Hur skulle det gå?

Jag valde en runda runt Brunnsviken (du kan se den här om du är medlem på jogg.se).
Har aldrig sprungit hela varvet runt förut, så det kändes lite nyskapande.

Betade av 1,2, 8, 10 kilometer och kände fortfarande ingenting i mitt högerknä. Vi sprang lite vilse i en äppelodling, men passade på att äta ett äpple på under tiden, så omvägen var helt klart värt det.
Avslutade rundan på 15 kilometer och fortfarande ingen smärta! Hade visserligen träningsvärk i vänster lår efter triathlon i söndags, men jag har nu lärt mig skillnaden mellan smärta och smärta. Träningsvärk går att springa med, löparknä kräver vila.

Är så oerhört lycklig över att jag kan springa långpass igen. Särskilt eftersom Stockholm halvmarathon väntar den 11 september och jag gärna vill kunna delta i det loppet. Där har jag ett ganska "mjukt" mål, att springa under 2 timmar. Jag har ju inte kunnat intervallträna under sommaren och varken kondition eller uthållighet är på samma nivå som i juni.

Tisdagens runda blev alltså: 15 km på 1 h och 32 min.

Ska du också springa halvmarathon nästa vecka?

Galenskap föder mer galenskap

Som om inte marathon var tillräckligt... Så kan jag ibland känna att omgivningen tänker när jag nu också har gjort min triathlondebut.
Men nu när jag väl börjat utmana mig själv, känns det som att jag inte kan sluta.
Jag vill göra ännu tuffare, galnare saker bara för att se om jag klarar det. Och om jag tycker att det är kul.
För tänk om det finns en sport eller ett äventyr där ute som jag missar bara för att jag är feg?
Marathon hade jag lätt kunnat missa. Jag gillade inte att springa. Jag gillade särskilt inte att springa långt.
Jag gillar inte heller att simma i kallt vatten, men nu har jag överkommit även den rädslan.

Men som sagt, galna idéer ger upphov till fler galna idéer.
Häromdagen tipsade min bloggkompis Petra Månström mig om Björkliden Arctic Mountain Marathon, en helt vansinnig tävling där man springer maraton i fjällmiljö och övernattar på fjället. Man ska bära på allt man behöver (tält, ombyte, mat) på ryggen under loppet. Jag känner mig både rädd och upprymd inför upplägget. Men jag måste väl våga testa?

Märker du också att du har börjat utmana dina gränser sedan du började träna?

Fler bilder från triathlon

Vill du se bilder på simmare som dyker ner i 16-gradigt vatten? Eller hur jag kämpar för att få fart på benen efter 750 meters simning och 20 km cykel?


Kolla på bilder från gårdagens Axa Stockholm triathlon på Miranda Kvists blogg. Jag är löparen med ett tillkämpat leende...

Mitt första triathlon!

Det var kallt, det var halt, det var mjölksyra, det var stumma ben.
Men det var härligt - mitt allra första triathlon!
Så här gick det till:
Jag var ute vid Sjöhistoriska museet i god tid i förmiddags för att delta i Axa Stockholm triathlon, klassen "Damer sprint".
Det innebär 750 meter simning, 20 km cykling, 5 km löpning.
Jag bävade allra mest för simningen, cyklingen kändes också läskig, medan löpningen var det "trygga" inslaget.
Varför valde jag då att delta i triathlon om jag tycker att det är läskigt? Jo, för att jag kan! Och för att jag vill testa.

Jag hade för en gångs skull inga höga krav på mig själv. Två målsättningar hade jag:
1. Inte komma sist
2. Klara hela "paketet" på max två timmar.

Det kändes helt orimligt att ha högre krav än så, eftersom jag:
1. Inte har simmat på två år, och simmar ganska usel bröstsim
2. Inte äger en cykel och aldrig har cykeltränat
3. Varit skadad i knät under sommaren och precis börjat träna löpning igen

Simningen var den allra hemskaste distansen av de tre. Jag har i flera veckor gruvats över hur kallt det skulle vara i vattnet. Och det visade sig att jag fick rätt. I morse visade temperaturen 16,4 grader i vattnet. Och jag som sällan badar om det inte är minst 25...
Men den här gången var det bara att gilla läget, jag kunde ju inte fega ur nu.
Jag valde att simma i samma kläder som jag skulle cykla i, tajts och linne, eftersom jag aldrig provat våtdräkt innan och har hört att det kan kännas märkligt de första gångerna. Benen får flythjälp av materialet och hamnar ganska högt upp i vattenlinjen. Bra för de som crawlar, men inte så toppen för de som simmar bröstsim.
Nå väl, jag var en av allra sista damerna som hoppnade i vattnet, bara en halvminut innan startpistolen gick för 750 simning. Jag ville helt enkelt inte i. Och det var verkligen en chock! Jag hyperventilerade i cirka en minut innan andningen blev normal.
Och sedan gick simningen långsamt, långsamt. Vad jag än försökte med (krafttigare armtag, livligare bensparkar) så kom jag nästan ingenstans. Mitt enda mål var att ta rygg på en kvinna cirka 2 meter längre fram och inte tappa henne.
Det klarade jag också ända fram till mål.
Men jag tror inte att det var många efter mig i startfältet...
Det gick så oerhört långsamt.

Väl framme vid bryggan var lyckan stor, men benstyrkan liten. Jag gick nästan omkull när jag kom upp från vattnet och försökte sedan småspringa till cykelområdet med stumma ben. Benen var verkligen som trädstammar, hårda och ovilliga att röra sig framåt. Jag kunde flytta dem, men de hade inte någon lust att röra sig själv.
Växlingen gick ganska snabbt eftersom jag slapp byta om. Jag drog på mig strumpor på de blöta fötterna (fick in massor med grus och gräs i skorna), rev av badmössa och simglasögon, på med hjälmen, släpade ut cykeln ur växlingsområdet och så iväg.
Gud vad det kändes skönt! Det var en sådan oerhörd lättnad att få lite "hjälp" att röra sig framåt. Jag tror att jag körde ifrån några damer redan de första hundra metrarna.

Cykeln jag fått låna var en mountainbike med tjocka däck och fjädrande framgaffel. Det kändes som jag fick kämpa lite extra för att komma iväg, men det var ändå en väldigt skön känsla att rulla fram i hög fart på Strandvägen bort mot Kungliga Slottet.
Jag har aldrig tävlingscyklat innan, men fick verkligen mersmak ju längre jag kom. Att färdas så snabbt och rusa fram genom innerstan gör att man känner sig mäktig.
Färden gick alltså förbi Slottet, Skeppsbron, Slussen, Söder Mälarstrand och över Västerbron.
Mitt på Västerbron hade ett pensionärspar förirrat sig in på tävlingsbanan och stoppade upp mig där jag kom i full fart. Banan var så smal just vid det partiet att jag inte kom förbi! Det var många svordomar som haglade in i hjälmen då...
Kom till sist nerför Västerbron, fortsatte på Norr Mälarstrand, vände vid Stadshuset och körde samma väg tillbaka.
Jag tror att jag passerade cirka tre-fyra tjejer i min tävlingsklass och det kändes bra att veta att jag avancerade upp något i startlistan.

Eftersom vinnarskallen ofta är starkare än mitt förnuft passade jag också på att köra om en tjej precis före växlingen till löpningen. Det var ingen bra taktik... Med benen sprängfyllda av mjölksyra skulle jag försöka ge mig i kast med att springa. De första hundra metrarna kändes det som om jag stapplade fram. Fötterna hade dessutom domnat av i samband med cyklingen och lydde mig inte riktigt.
Men framåt skulle jag. De fem kilometrarna bestod av två varv på 2,5 vardera. I början gick det som sagt inte så snabbt, men jag tror att jag ökade tempot allt eftersom. När jag hade sprungit cirka 1,5 km började jag med "springa om"-taktiken. Det enda jag tänkte på var att försöka passera så många som möjligt, oavsett om de tävlade i min klass eller inte.
Jag sa till mig själv:
"Nu tar jag mannen i vit tröja" "Bra, då är han fixad, nu tar jag mannen som haltar " "Bra, han är passerad. Då tar jag kvinnan med röda tajts". Och så höll jag på. Jag tror att det var det som gjorde att jag ändå lyckades få en hyfsad löptid på dryga 24 minuter.
På upploppet fanns det inte många krafter kvar. Jag försökte få till en spurtstrid mot en tjej, men kunde inte riktigt mäta mig med hennes krafter och fick se mig besegrad.
Men så lycklig jag var när jag kom i mål!
Mitt första triathlon var avklarat och det kändes nästan som en större pärs än marathon.
Det var en så märklig känsla att vara totalt utmattad i en gren, och så direkt börja på nästa.

Efter  några timmar fick jag se resultatlistan och kände mig väldigt stolt över placeringen 67 av 99 startande och en totaltid på 1:39:42.

Så här såg deltiderna ut:
Simning 24:21
Cykling 46:31
Löpning: 24:03

Se hela resultatlistan här

Jag klarade mina mål, jag blev inte sist och jag kom under 2 timmar, hurra!

Sportföretagen och Facebook

De stora sportföretagen börjar nu förstå hur de ska använda sig av Facebook för att skapa en närmre relation med sina kunder.
Häromdagen bjöds jag in till Salomons löpargrupp via Facebook.
Tanken är att Salomon tillsammans med ultralöparen Fredrika Gullfot ska arrangera ett antal events i höst för löpsugna Stockholmare.

I dag, lördag, stod det "social jogg" på agendan. Vi var fem entusiaster som mötte upp i Salomonbutiken, kollade på utrustning och sprang sedan 6 km längs med Strandvägen, Gärdet, Valhallavägen, Karlavägen, Sturegatan och tillbaka till Norrlandsgatan. En smart idé som jag tror att många andra butiker/företag skulle kunna kopiera. Det ger fördelar både för kunderna och företagen. Löparna får chans att springa i grupp, vilket börjar bli allt mer populärt, och företagen får en djupare kontakt med sina kunder. Win-win!
Jag hade en mycket trevlig lördagsförmiddag, med många skratt under den sköna rundan i ett soligt Stockholm.

I morgon väntar läskigare äventyr. Mitt första triathlon! Jag skriver allt om hur det gick på söndag kväll. Fortsättning följer...

Bloggjoggarna och Bellmanstafetten

I går körde lag Bloggjoggarna (Petra, Janne, min käresta, Miranda och Jonas) Bellmanstafetten. Jag kunde tyvärr inte vara med, eftersom vi hade en viktig kick-off på Chef. Men alla i laget gjorde en riktigt fin insats och de kom in på 184:e plats av drygt 1 000 startande lag!
Detta trots förkylningar, stumma ben och täppta näsor.

Är mycket avundsjuk på att jag inte fick tävla. Men nästa år siktar Petra och jag på att sätta ihop ett riktigt snabbt lag och ta en pallplats i damklassen.
Vill du vara med?

Läs mer om Bloggjoggarnas insats i Bellmanstafetten på Petras, Mirandas, Jonas, eller Löparjannes bloggar.

Jag - den nya Usain Bolt

I går kväll tränade jag intervaller igen. Det var säkert tre månader sedan sist. Före maraton körde jag intervaller en gång i veckan, alltid på löpband. Det var superjobbigt och supereffektivt.

Men löpbandsträning är i allmänhet ganska trist. Därför spetsade jag till intervallerna lite igår genom att köra dem på en riktig löparbana. Jag sprang till Sundbybergs IP (uppvärmning på cirka 17 min), sedan sex intervaller á 400 meter. Jag hade som mål att varje intervall skulle gå på 1 min 45 sek. Mellan intervallerna gick jag i 1 minut. Enligt skolboken ska man säkert springa fler intervaller än så för att få bästa effekt, men jag väljer att gå ut långsamt. Jag har inte löptränat på hela sommaren och är fortfarande i mycket sämre form än i juni.

Om jag går ut för hårt nu, kommer det säkerligen bara leda till att jag blir skadad igen.
Men jag kan verkligen rekommendera att leta upp närmsta idrottsplats och springa på en löparbana. Jag kände mig som Usain Bolt!
Visserligen är jag inte lika snabb eller snygg, men känslan av det snabba underlaget, att få dra på längs raksträckorna och "ligga" lite i kurvorna är väldigt häftig.

Total träningstid: 50 min
Intervaller: 6 stycken á 400 meter
Genomsnittspuls: 157

Givande löplunch

Hur får man löphatare att bli löpälskare?
Och varför har skolgympan fått så många att aldrig vilja springa mer i hela sitt liv?
Det och mycket annat pratade jag och träningsbloggaren Ella (»Äta, träna, kämpa«) om igår över en lunch.

Vid sådana tillfällen är jag överlycklig över att bo i Stockholm. Här kan man bara mejla någon som verkar intressant, boka en lunch, och sedan ses man. Häftigt!

Spring mindre och bli snabbare

Ja, visst låter det lockande? Att inte behöva springa 5-6 pass i veckan och ändå bli snabbare och förbättra sina resultat?
Jag läser just nu en amerikansk bok på det här temat, med titeln »Run less, run faster«.

Idén är väldigt tilltalande. I korthet handlar det om att man bygger upp sin löpträning med tre pass per vecka: ett distanspass i högre tempo, ett långpass och ett intervallpass.
Boken innehåller ett stort antal brev från läsare som lyckats förbättra sina resultat genom den här metoden.

För chefer, och alla andra, som brottas med att få ihop livspusslet kan det vara värt att testa.
Jag planerar att följa den här metoden i höst och se vad som händer.

Här finns mer information om boken »Run less, run faster«

Vad tror du om metoden, har du provat något liknande?

Ingen löpning= gnällspik

Jag har inte kunnat springa på en hel vecka och det har varit fantastiskt negativt för mitt humör. Jag upplever att jag har blivit mycket gnälligare, surare och svårare att tampas med. Jag har mindre energi och svårt att koncentrera mig.

Och forskningen ger mig bevis på varför. Enligt den här artikeln på Expressen.se ger träning en rejäl humörhöjande effekt. I hela tolv timmar efter att man sprungit (eller motionerat på annat sätt) känner man sig gladare.

Nyheten är extra bra för dem som tränar på morgonen. Då har man ju lyckohormoner som flyter runt i kroppen hela dagen!

Kanske borde jag tänka om, i dag har jag planerat ett lugnt löppass på kvällen...
Men vem har sagt att det är fel att vara glad när man sover?

Måttlig träning håller dig frisk

Jag har fått en kommentar till mitt inlägg om att jag känt mig friskare sedan jag börjat med löpträning. En läsare skriver: »Har läst någonstans att immunförsvaret sänks ju mer man tränar. Kan det stämma tro?«.

Enligt Smittskyddsinstitutet är svaret både ja och nej på den frågan. Forskarna är eniga om att måttlig motion stärker immunförsvaret.

Men hård träning, alltså där man tränar på 70-80 procent av sin maxkapacitet i flera timmar, ger en svacka i immunförsvaret i cirka ett halvt till ett dygn. Smittskyddsinstitutet rekommenderar därför att man ska nöja sig med träning varannan dag.

Frågan är hur många som vet om de tränar på 70-80 procent av max? Den kunskapen har man bara om man känner till sin maxpuls och följer pulsen under sitt träningspass.
Smittskyddsinstitutet lägger också till att om man tränar på 50 procent av sin maximala kapacitet behöver man inte alltid vänta två dagar innan man kan träna igen.

Läs hela Smittskyddsinstitutets artikel om immunförsvar och träning här

Vår träningsexpert svarar på din fråga!

För dig som vill veta mer om träning och kost, ställ din fråga till vår träningsexpert Tobias Rollne.
Han svarar på dina frågor här
Det kan handla om allt ifrån vilken övning som är bäst för att bygga upp biceps, samt hur du ska äta för att få mer energi.

Tobias är legitimerad sjukgymnast och rehabchef på SATS.
Han ger också tips på hur du kan få tillbaka motivationen om du har tappat formen efter all semester och ledighet. Läs tipsen här!

Själv är jag fortfarande förkyld och måste vila från löpträningen. Det är med sorg i hjärtat som jag har ställt in både ett intervallpass och ett långpass. Men i morgon ska jag ge mig ut i spåret igen.

Spring mot hunger på lördag!

Jag har tidigare skrivit om Hungerprojektets lopp "Running for Change" som arrangeras i Stockholm på lördag den 21 augusti. Nu börjar det närma sig med stormsteg, så missa inte att anmäla dig här om du bor i Stockholm med omnejd.

Anmälningsavgiften är 250 kronor och hela summan går till Hungerprojektet - ett nytt sätt att få slut på fattigdom och hunger i världen. Loppet är 5 kilometer och man kan gå sträckan om man så önskar. Alla kan alltså vara med!

Friskare av löpträning?

För några år sedan var jag ofta förkyld. Ibland kunde det gå så lite som en månad mellan näsduksattackerna.
Men sedan jag började träna inför maraton har jag inte varit rejält förkyld en enda gång.
Men nu, när jag har minskat träningsdosen en aning på grund av mitt löparknä, så kommer givetvis förkylningen som ett brev på posten.
Det är särskilt nedslående att jag blir sjuk den här veckan, eftersom jag hade laddat för både långpass och intervaller. Det var nu jag skulle komma igång på riktigt.
Men, det finns många dagar kvar i livet för löpning. Och jag blir inte friskare av att jag ger mig ut och springer med virus i kroppen.
Dagens glädjeämne: Jag har anmält mig till Hässelbyloppet! Nu är det på riktigt.
Här kan ni se banan, där jag planerar att komma under 50 minuter den 10 oktober. Håll tummarna och kom gärna med tips på hur man förbättrar sin miltid på cirka 55 dagar...

Bra träning för löpande kontorsnissar

För alla som sitter mycket på jobbet är bålstabilitet a och o. Svaga magmuskler gör att man sjunker ihop framför datorn och lätt drabbas av besvär i rygg och nacke.

Lika viktigt är det för löpare att bli starkare i mag- och ryggmuskler. Med en kraftfull bål kan man bibehålla ett bra löpsteg under längre sträckor och undvika skador. Därför körde jag igår några övningar med medicinboll. Kände mig lite som en rysk styrkelyftare från 1970-talet. Medicinboll är helt klart retroträning!

Jag är inte lika vältränad som den här killen I Youtube-klippet från amerikanska tidningen Men's Health, men hans övningar med medicinboll är bra och enkla att begripa. Testa dem nästa gång ni är på gymmet. Jag körde med en boll som väger 9 kilo. 

Lycka till!

Pepp från vd avgjorde

Jag glömde en detalj i min berättelse (se längre ner i bloggen) om hur jag fick nytt personbästa på 5 kilometer.

Några timmar före loppet fick jag en kommentar på min blogg angående vilken målsättning jag skulle ha för loppet.
Vår vd satte ribban högt: »satsa på 4:30 min/kilometer«.
Är lite ledsen att jag inte lyckades, men jag tror samtidigt att kommentaren triggade mig.
Hon trodde helt klart att jag skulle klara att springa så snabbt, och då trodde jag också på det.

Vi har små post it-lappar på Chef med kloka ord om ledarskap.
Så här lyder en: »En bra chef får sina män att inse att de har större förmåga än de tror så att de alltid gör bättre arbete än de tror de kunde.« /Charles Erwin Wilson.


Min vd lever helt klart efter det ordspråket.
Känner du också en sådan chef?

Personbästa på 5 km

I går deltog jag i I form-loppet, som arrangerades för första gången i Stockholm. Löparna kunde välja två klasser, 5 och 10 kilometer. Slingan gick i natursköna (och inte så natursköna) delar av Sundbyberg.

Min målsättning för loppet var oklar. Jag ville inte sätta någon tidspress på mig själv eftersom jag inte visste hur knät skulle reagera på ett högt tempo. Sedan jag började träna igen efter min skada har jag bara lunkat runt i 6 min/km-tempo.

Min plan var i stället att gå på känsla. Om knät klarade att dundra på, då skulle jag göra det. Senare skulle det visa sig att knät inte var min värsta fiende...

Jag kom till loppet relativt sent. När jag ska springa lopp tycker jag om att vara i min egen bubbla före startskottet och är därför inte så social. Jag lämnade in mina väskor, gjorde några halvtaskiga löpskolningsövningar och ställde mig i startfållan. Då kände jag hur adrenalinet började strömma. Jag älskar verkligen att tävla. Jag ställde mig nästan längst fram och studsade lite för att få bort all nervös energi.

Startskottet gick. Som vanligt i den här typen av lopp far alla iväg som skjutna ur en kanon. Efter 200 meter kroknar många. Jag gick ut lugnt i jämförelse med dem, men efter cirka 500 meter hade jag sprungit om flera hundra personer. Det kändes skönt att springa fort, det kändes skönt att kunna springa om. (Till skillnad från Parloppet i juni då jag hade ont i knät och blev omsprungen av nästan alla på första kilometern).

Mitt enda problem var att redan efter första kilometern kändes andningen tung och låg högt uppe i halsen. Jag var inte tränad för det här tempot. Första kilometern gick på cirka 4:40! Snabbt för mig, särskilt med tanke på hur svag kondition jag har just nu.

Mosade på lite under andra kilometern också, hängde på en tjej i turkos t-shirt. Hade henne cirka 20 meter framför mig och tänkte "får. inte. tappa. henne". Andra kilometern passerades på cirka 9:17.
Men nu började det bli tungt, jag fick släppa turkosa tjejen, hon var helt enkelt bättre tränad än jag.
Snart kom 2,5 kilometer och vätskekontrollen. Jag dundrade på, struntade i vätskan och siktade in mig på en tjej i lång hästsvans och högt steg. Hon var trött, precis som jag, men jag lyckades ändå springa om henne i en nerförsbacke, satte fart i nästa uppförsbacke och så hade jag lagt henne bakom mig.
Nu började det dock bli riktigt jobbigt. Hade bara som mål att försöka hålla tempot uppe. Hörde hur jag flämtade, kände inte igen min andning, hörde hur en åskådare sa "Du ser stark ut!". Jag kände mig allt annat än stark, men det fick mig i alla fall att satsa lite igen.

Nu började kroppen att sega ur helt. Fick ont i höger axel, vilket ofta händer när jag springer snabbt och spänt. Hade extremt varma fötter, eftersom mina iläggssulor värmer mer än vanliga sulor. Kände mig helt röd i ansiktet. Blev omsprungen av en snabb tjej i fladdriga bomullsbyxor. Det var bara att säga adjöss till henne, jag hade inte mer att ge.

Med andan i halsen svängde jag upp mot raksträckan inför målet. Klockan stod ungefär på 22 min och jag insåg att jag med en riktig kraftansträngning skulle kunna hinna under 23 min. Jag uppbådade det sista av mina krafter, men det fanns helt enkelt inte mer att hämta. Jag var slut. Mina ben var tomma. Jag hade sprungit på maxpuls alldeles för länge. Jag tuffade på så snabbt jag kunde och det kändes ändå magiskt att komma in på 23:11. Framför allt för att mitt knä funkade! Min stora skräck var att skadan skulle dyka upp igen.

Väl i mål hällde jag vatten i mitt röda ansikte, hämtade ut mina väskor och ställde mig för att heja på min löparkompis Petra Månström. Hennes mål var att springa milen under 50 min, något hon har brottats med under våren. Och hon var helt klart dagens hjälte! Hon kom in på 5 km-varvningen på dryga 23 min och såg mycket envis ut. När hon sedan kom in mot upploppet hade hon rejält med marginal för att klara 50 min och jag skrek allt jag kunde för att hon skulle få lite energi. Jag har sällan sett en så målmedveten person. Jag började nästan gråta av glädje när jag såg henne gå i mål på under 48 min! Hon har kämpat så intensivt med sin träning under sommaren, så hon var verkligen värd den fina tiden.

Uppfylld av glädje över min tid, mitt friska knä och Petras bragd gick jag hela vägen till mitt hem i Solna. Nu är jag så fantastiskt taggad på att själva springa under 50 min på Hässelbyloppet. Tack Petra för inspirationen!

När jag kom hem såg jag också att jag hade gjort personbästa på 5 km. Med 23:11 sprang jag cirka 20 sekunder snabbare än på Parloppet i våras.
I resultatlistan såg jag också att min andra löparkompis Miranda Kvist klarade finfina 43:36 på 10 kilometer. Helt otroligt.

Sprang någon av er I form-loppet? Kändes det bra?

På 17:e plats av 1164 startande!

Trots allt kunde jag inte låta bli att tävla lite grann i kvällens I Form-loppet. Kom på 17:e plats av 1164 startande. Tiden blev 23:11, inget att skryta om kanske, men ett bra resultat efter sommarens löpvila. Och det roligaste av allt är - mitt knä höll!

Här är hela resultatlistan för 5 km.
I morgon kommer en längre berättelse om själva loppet.

Vilken tid blir det ikväll?

I kväll klockan 1830 är det dags för mig att ställa upp i I form-loppet.
När sommaren började och min knäskada var som värst satte jag upp ett tävlingsförbud. Inga lopp förrän knät var helt bra. Jag trodde att tävlingsförbudet skulle sträcka sig till cirka september, men läkningen har gått över förväntan.
Jag känner mig ingen smärta i knät längre, men undviker fortfarande intervaller och backlöpning.
Jag har velat bygga upp knät successivt för att inte drabbas av löparknä igen.

Eftersom jag kände mig skadefri redan för några veckor sedan anmälde jag mig till I form-loppet, 5 kilometer. Det finns även ett alternativ på 10 km, men jag är inte riktigt där än. Så långt har jag inte sprungit sedan Stockholm marathon den 5 juni.
Men nu är frågan: Vilken tid ska jag satsa på ikväll?
Egentligen har jag mest tänkt känna mig för, och se vad knät orkar med, men det ligger liksom inte för mig. Jag vet att jag vill tävla.
Så, vilken tid tror ni att det kommer bli?

För dig som vill bli inspirerad

Jag tyckte att Stockholm marathon var ett oerhört tufft lopp. Jag tyckte också att det var en utmaning som heter duga. Men nu inser jag att det bara var en futtig prestation. Läs och inspireras av min förebild Maria Thomsen, Marathon-Mia, som i helgen sprang 24,6 mil i loppet GAX Trans Scania. Det ni, det är något att skryta om.

Dagens löpning: 55 minuters morgonlöpning i maklig takt runt Råstasjön i Solna.

I morgon onsdag: I form-loppet i Sundbyberg! 5 kilometer då jag inte får tävla. Mitt knä får ju inte skadas igen. Kommer jag lyckas att hålla mig lugn?

Smygtränar ni också?

Jag är för tillfället gräsänka. Ensamt och trist, javisst. Men jag har också alla chanser att komma undan med sådant som jag inte skulle komma undan med annars. Jag vet inte vad andra gräsänkor gör, men jag passar på att träna lite extra i smyg. I dag dubbeltränar jag. Ett löppass på morgonen och ett spinningpass på kvällen.
Tränar ni också lite extra när er käraste är bortrest?

62 dagar kvar - Nu är det dags att satsa

I dag är det 62 dagar kvar till Hässelbyloppet – tävlingen där jag ska klara milen under 50 min. Det är höstens viktigaste löpmål för mig och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Senast jag sprang ett millopp var Midnattsloppet för två år sedan. Då kom jag i mål på 56.01. Jag planerar alltså att kapa min tid med drygt sex minuter...

I morse var jag ute på en kortare morgonjogg på cirka 40 min. Jag märker att min form har dalat sedan marathondagen den 5 juni. Det känns nu tungt och flåsigt. Löpsteget är ansträngt. 6 veckors löpvila har verkligen satt sina spår.

Nu är det hårdsatsning som gäller. Denna vecka har jag en mängd andra saker inplanerade, så jag kan inte följa ett specifikt löpträningsschema. Men nästa vecka är Anders Szalkai min gud igen. Älskar hans träningsprogram på marathon.se. De funkar verkligen för alla! Kolla in dem här, de passar dig som vill klara 5 km, 1 mil, halvmarathon och marathon på en viss tid.

Ett provocerande morgonpass

Jag har äntligen kunnat öka min träningsdos lite efter att mitt knä började göra ont i juni. Den här veckan har jag sprungit hela tre (!) pass, vilket är rekord för sommaren. Det har varit mycket lugna pass, eftersom jag inte vill slita upp skadan. I dag gick jag upp 0630 och sprang drygt en halvtimme före frukost.

Jag försökte hålla en jämn puls på 140 slag, och fick dessutom in 2-3 ruscher där pulsen gick upp till 160 slag. Jag gjorde det mest för att väcka mina ben och känna efter hur det känns i knät när jag springer snabbare. Än så länge går det mycket bra. Ingen smärta alls.

Det var en härlig morgon med temperatur på mellan 15-20 grader, sol och frid i löparspåret i Bromma. Jag såg inte en enda joggare, bara en envis äldre man utrustad med gångstavar. När jag kom tillbaka till Brommaplan mötte jag en rad personer som var på väg till jobbet. En kille möter min blick och ser plågad ut. »Åh, nu får jag dåligt samvete. Det var taskigt av dig.«

Japp, det är provocerande att springa. Och ännu mer provocerande är det att springa före frukost. Man väcker andras dåliga samvete och känslor av otillräcklighet. Men jag tänker inte låta det stoppa mig! Det kommer att bli fler provocerande morgonpass framöver. Det är helt enkelt för skönt för att låta bli.

Jag är med i en hemlig klubb

I går var jag ute på en intervallrunda med min käraste. På uppvärmningen inför intervallerna möter jag ett känt ansikte. Men jag kan inte placera honom. Det är något med ögonen, hakan, leendet som helt klart är bekant. Han möter min blick och det verkar som att han känner igen mig också. Men sen märker jag att det inte är mitt ansikte han tittar på. Han har blicken någonstans i höjd med överkroppen. I bysthöjd.
Vi springer allt närmre och jag ser hans ansikte lite tydligare. Ah, det är Jonas Leijonhuvud! Som tidigare var reporter på  Dagens Nyheter och hade bloggen Maraton på 50 dagar (undrar vem han har inspirerats av, hehe)

Jonas klarade maraton under fyra timmar, på cirka 3:59 om jag minns rätt, och är alltså stolt ägare till en t-shirt med texten "Stockholm marathon 2010 - finisher". Precis som jag. Och den t-shirten bar jag igår. När våra blickar möttes var det alltså två maratonlöpare som kände igen varandra. Vi  hejade inte, men det fanns ändå ett utbyte där. Vi vet båda hur det känns. Vi är båda med i en (inte så överdrivet) hemlig klubb.

Löppasset var inte något att skryta om för min del i går. Jag körde cirka 4 km uppvärmning och cirka 3 km nedvarvning i väldigt lugnt tempo. Däremellan sprang min käraste åtta intervaller á 300 meter i tempo på cirka 4:15-4:30 min/km. Det var första gången han körde intervaller och han var mycket uthållig, envis och stark. Var oerhört stolt som hans löparcoach i går. Nu väntar jag bara på att mitt knä ska bli riktigt bra, så att jag också ska springa fort igen. Jag kan ju inte låta honom bli snabbare än jag!

Pinsamt att få tjejdäng?

Det roliga med att ha sprungit Stockholm marathon är att man genast har ett samtalsämne när man träffar manliga chefer. Det har nämligen visat sig att många chefer är löpfantaster, skriver Expressen.

I min bekantskapskrets är det framför allt killar som blir imponerade när jag berättar att jag klarat ett maraton. Det blir också förvånade när jag avslöjar att jag sprungit på en tid under fyra timmar. Förvåningen brukar ackompanjeras av kommentaren: »Ja, det måste ju vara för att du väger så lite. Jag är ju stor och bredaxlad. Jag är helt enkelt inte byggd för att springa så fort.«
Självklart kan det vara så. Men det osar också lite katt. Det osar undanflykter. Tycker killar helt enkelt att det är pinsamt att de blir slagna av en liten tjej?

På  den amerikanska tidningen Runners worlds sajt har man till och med hittat på ett namn för begreppet. Killar som blir omsprungna av tjejer blir »chicked« och tjejer som blir omsprugna av killar blir »duded«.
Artikeln har väckt en hetsig debatt.

Jag tycker illa om att bli omsprungen, det står jag för. Men det spelar ingen roll om det är en tjej eller en kille – det är lika störigt i alla fall. Och det hände igår.
Min envisa knäskada har börjat gå över och nu vågar jag ge mig ut på lite längre löppass. I går blev det totalt 45 min. Sträckan har jag ingen aning om. Men jag försöker springa lugnt, eftersom jag inte vill bli skadad igen.
Ändå kunde jag inte låta bli att köra om en kille i 30-årsåldern som såg svettig och plågad ut. Jag tänkte att »men jag måste ju åtminstone vara snabbare än honom«. Efter cirka 800 meter kom jag på att jag fortfarande är i rehabträning och drog ner på takten. Gissa om jag blev riktigt sur när han hann ikapp mig och körde om...
Jag blev »duded« och det var inte kul. 
Min mogna del av hjärnan sa dock till mig »var glad för att du kan springa igen!«.

Vad tycker du? Är det pinsamt att som kille bli omsprungen av en tjej? Och blir ni tjejer extra stolta när ni springer om en kille?

Klarar jag skammen i att bli sist?

Jag har alltid älskat att tävla. Så fort det ska lekas eller sportas så måste jag vinna. Det behöver inte ens handla om idrott. Jag kan tävla om något så enkelt som »vem byter om snabbast?«.

I kombination med detta är jag också en ganska dålig förlorare. Jag hatar att bli besegrad och det värsta jag kan tänka mig är att bli sist.

Det är därför jag är otroligt tveksam till att ställa upp i Stockholm triathlon den 29 augusti. Jag förstår inte ens hur jag tänkte när jag lät min chef anmäla mig? Det är nästan givet att jag kommer att hamna allra sist i resultatlistan. Eftersom jag:
a) Inte kan crawla och inte ens äger en våtdräkt.
b) Inte äger en cykel. Jag kommer att få låna en och göra premiärturen på själva tävlingsdagen.
c) Inte har löptränat ordentligt på cirka en månad.

Sträckorna är 750 m simning, 20 km cykel och 5 km löpning.
Jag är övertygad om att jag kommer att klara det, men jag kommer ju inte att kunna slå någon... Jag vet, detta är en mycket tråkig sida hos mig. Ni får skratta eller håna mig om ni vill. Denna besatthet att vara bäst, eller i alla fall alltid bättre än någon annan, är pinsam.

Men nu får det vara nog! Jag tänker att »nu är det dags att bli mogen«. Jag måste kunna hitta glädjen i att delta. Jag måste kunna övertyga mig själv att det är bra nog att bara genomföra ett triathlon.

Men vänta nu... min chef säger att han har haft en fraktur i benet i sommar.... kanske kan jag i alla fall slå honom?

Ännu en som blivit av med löphatet

Kanske har jag selektiv perception vad det gäller löpning, men jag tycker mig se en trend. Allt fler löphatare har konverterat och blivit löpälskare. I dag fick jag ytterligare ett bevis på detta. En person på mitt jobb (jag tänker inte nämna hennes namn eftersom hon inte vill 'outas' som löpälskare ännu) har börjat springa i sommar.

Hon hatade tidigare tanken på att fara runt i ett löpspår. Jag vet inte riktigt vad som fick henne att ändra inställning, men hon såg väldigt glad ut när hon berättade att hon nu tar sig runt slingan på 5 km som ligger i närheten av där hon bor. Och nu ska hon till och med anmäla sig till lopp senare i höst! (Hon är dock noga med att påpeka att hon inte kommer att springa, utan förmodligen släpa sig runt).

Men det intressanta är:
1. Varför hatar så många löpning?
2. Hur blir man av med löphatet?


Jag tror att många känner ett starkt motstånd inför löpning eftersom det är så förknippat med tvång. Du kanske minns den elaka jympaläraren i högstadiet. För honom eller henne fanns det inte något alternativ – alla elever skulle klara av att springa en viss sträcka. Oavsett om de grät, skrek eller kräktes i spåret. Dessutom var man tvungen att springa på en särskild tid. Att löpning skulle vara kul eller anpassas efter elevens förmåga var det inte tal om.

På min resa på väg mot maraton har jag träffat många löphatare som har blivit löpälskare i vuxen ålder, precis som jag. De har ofta två saker gemensamt: att börja med löpning igen var deras idé, ingen tvingade dem. Och de har börjat träffa andra människor som också tycker att löpning är kul, och som alltid kommer med positiva tillrop, oavsett hur snabbt eller långsamt man springer.


Ni läsare som springer, har ni varit löphatare? Hur började ni gilla löpning?

Dag 72 - Nu är jag löpcoach också

I dag är det 72 dagar kvar till höstens stora mål – Hässelbyloppet.
Och igår fick jag en riktigt skön upplevelse. Jag kunde springa 30 min (cirka 5 km) utan någon som helst smärta i mitt högerknä. Alltså det knä som jag haft så ont i efter maraton.

Efter de fem kilometerna höjde jag armarna mot skyn i en liten segergest. Det är så himla härligt att vara smärtfri! Och så fantastiskt att kunna springa! Jag bryr mig inte om att försöka bli snabbare eller slå några andra rekord just nu. Det handlar bara om att ta sig fram springandes.

I stället får jag glädja mig åt att andra gör nya personbästa. Min käresta ska springa Stockholm halvmarathon för första gången den 11 september och ligger nu i hårdträning.
Trots att jag har en väldigt kort meritlista har jag fått äran att bli hans löpcoach.
Jag har lagt upp ett provisoriskt program med långpass blandat med backpass, intervaller och distanspass.
I dag stod det långpass på schemat, 17 km. Det längsta han någonsin har sprungit!
Glädjen var stor när jag såg att han hade genomfört det med glans och hållit ett exemplariskt tempo på 6 min/km. Jag är så stolt!

Tyvärr tror jag inte att omgivningen är lika glad som jag. Nu har jag dragit ner ytterligare en person i löpträsket. Nu kommer jag aldrig prata om något annat än löpning...

Dag 73 - Springa för att förändra världen

För några veckor sedan läste jag en artikel i DN om Husby Marathon Programme, ett ideellt ungdomsprojekt där långdistanslöpning används som ett verktyg för social utveckling. En helt briljant idé.

Jag tror på rörelse och löpning som hävstång, med hjälp av fysisk aktivitet kan man nå andra viktiga livsmål. Dagens Nyheter berättade om en av deltagarna, Benka, som ska springa Stockholm halvmarathon i september.

Benka har haft en tuff livsresa men med hjälp av marathonträningen har han lyckats ta sig framåt och uppåt i livet. Han har både skaffat egen bostad och blivit självförsörjande, två mål som var viktiga för honom.

Löpning är betydelsefullt på individnivå, men också på samhällsnivå. Om du vill hjälpa till att få slut på hunger och fattigdom i världen kan du springa loppet "Running for change" som arrangeras i Stockholm den 21 augusti. Deltagaravgiften på 250 kronor går direkt till Hungerprojektet.

74 dagar kvar till Hässelbyloppet!

Jag gillar nedräkningar. Jag gillar listor. Jag gillar mål. Därför börjar jag nu räkna ner dagarna till Hässelbyloppet, så att jag får ett tydligt fokus.

Just nu har jag grav löpabstinens. Det känns nästan lite sorgligt att inte få springa så mycket som jag vill. Det är något som fattas mig.

Jag vet inte riktigt hur det här gick till? Tydligen räcker det med ett halvårs intensiv löpträning för att bygga upp ett beroende.

Löpningen ger trygghet, en konsekvens i min vardag som är skön att luta sig mot när mycket annat är stressigt och svårt. Det ger ett rus som sprider sig ut i blodet och fyller mig med lust och lugn. Löpning ger en känsla av att jag klarar allt, särskilt när jag sätter nya hårda mål och övervinner dem. Löpning har gett mig nya bekanta, helt fantastiska människor som har mer energi, jävlar anamma och målmedvetenhet än jag någonsin stött på. (Ibland är de lite väl glada, nästan så man blir provocerad)

Å, kära löpning. Jag saknar dig så. Men som sagt, det är bara 74 dagar tills vi får ses på riktigt igen!

Mot nya lopp

Före Stockholm marathon var jag måttligt intresserad av lopp. (Jag var måttligt intresserad av att löpa också, men det brukar ju hänga ihop).

Nu är lopp det enda jag kan tänka på.
Var kan jag tävla i augusti, september, oktober?

Nja, i augusti blir det nog ingen tävling. Jag har sprungit alldeles för lite de senaste månaderna för att kunna ställa upp i något lopp.  Om jag fick min vilja fram (och knät höll tyst) skulle jag däremot hemskt gärna springa I Form-loppet den 11 augusti.

Men den 11 september finns det en liten, liten chans att jag kan springa Stockholm halvmarathon. Jag är anmäld, men tveksam till om mitt knä kommer att hålla för det.

Det realistiska loppet är alltså inte förrän i oktober. Å andra sidan ser jag mest fram emot den tävlingen under hela hösten, Hässelbyloppet! Löparnas lopp på 10 km. Många gör personbästa där, det kommer att vara en lagom temperatur, det går mestadels på asfalt och flera av mina löparvänner kommer förmodligen att ställa upp.

Fram till oktober handlar mitt löpliv om att
1. lyssna på min kropp
2. springa allt längre rundor och
3. lära mig mer om löpning.

Vad ska jag annars göra med all den tid som blir över när jag inte får springa långpass?

Jag är tillbaka! (Nästan)

I fyra veckor har jag varit på semester. Och latat mig. Solat, druckit vin, ätit god mat, varit på festival, pussat liten systerdotter, badat på en grekisk ö och knappt sprungit ett enda steg. Allt enligt planen. Sedan jag drabbades av löparknä i mitten av juni har det nämligen varit löpförbud.

Nu har jag kommit tillbaka till jobbet och även (i blygsam skala) till löpningen.  Jag har fått klartecken av min sjukgymnast att springa igen (»Korta rundor, Maria!«) och har kört tre minimala pass. Ett på 2 km, ett på 3 km och ett på 4 km.

Jag har dragit lite lärdomar av de här små äventyren:
1. Jag får inte springa intervaller på ett tag
2. Jag ska inte springa i backar
3. Jag får inte göra för yviga löpskolningsövningar (exempelvis mångsteg)
4. Jag måste springa sakta
5. Jag måste känna efter, känna efter, känna efter

Alla dessa fem punkter går tvärtemot min tidigare maratonsatsning. Dessutom rimmar de mycket illa med min personlighet. Jag gillar att:

1. Springa snabbt
2. Ta ut mig ordentligt
3. Hoppa och studsa
4. Övervinna kroppen och tvinga den till mer

Men, men. Det är bara till att gilla läget. Jag vill springa resten av livet och då är det bara att göra som mitt knä vill.

Därför blir det korta och långsamma pass i några veckor framöver. Men trots allt har jag ändå funderat på några lopp i höst... Ni får se vilka i morgon!

Bloggsemester - åter den 26 juli!

Som ni kanske märkt har det varit sparsamt med bloggandet de senaste veckorna. Dels beror det på att jag har semester, men också på att jag vilat från löpningen på grund av att jag drabbats av löparknä. Välkomna till baka den 26 juli, då börjar jag blogga om min löpning igen. Målet är Stockholm halvmarathon den 11 september!

Min måste-läsning i sommar

Det har snart gått tre veckor sedan Stockholm marathon, men mina tankar kretsar fortfarande ofta kring löpning. Detta trots att jag inte har fått springa på en vecka. Det känns som en evighet! För att kompensera läser jag Runners World, hobbycoachar andra som springer och försöker få in löpning i minst två konversationer om dagen.

I sommar tror jag dock att jag måste ge min omgivning en paus. De ska få slippa lyssna på mina historier om hur det kändes i låren de sista kilometrarna, hur det var att träna i 20 minusgrader i januari och vilka intervallpass som var tuffast i maj.

Men jag måste få utlopp för mitt löpintresse på annat sätt. Den perfekta lösningen är att läsa »Vad jag pratar om när jag pratar om löpning« av den japanske författaren Haruki Murakami. Boken har funnits ett tag på engelska, men har nu kommit i svensk översättning och recenseras i Dagens Nyheter i dag av Gabriella Håkansson. Haruki Murakami är både kultförfattare och hängiven löpare med en maxpuls på cirka 100 slag i minuten och 20 maratonlopp på sin meritlista.

Jag är frälst av boken och av honom innan jag ens har läst en rad. Så här skriver Gabriella Håkansson i DN:
»Antingen får man skylla på Luther eller så talar Murakami om något som helt fallit i glömska i väst: Glädjen i att arbeta. Lyckan i att nå sina mål.«

Hon skriver också:
»Haruki Murakamis bok om löpning rekommenderar jag verkligen till alla. Författare, joggare eller människor som aldrig lyft ett sportsligt handtag i hela sitt liv. Det må vara livsvisdom eller inte, men det är en jävligt intressant bok.«


Gå och köp!