Galenskap föder mer galenskap

Som om inte marathon var tillräckligt... Så kan jag ibland känna att omgivningen tänker när jag nu också har gjort min triathlondebut.
Men nu när jag väl börjat utmana mig själv, känns det som att jag inte kan sluta.
Jag vill göra ännu tuffare, galnare saker bara för att se om jag klarar det. Och om jag tycker att det är kul.
För tänk om det finns en sport eller ett äventyr där ute som jag missar bara för att jag är feg?
Marathon hade jag lätt kunnat missa. Jag gillade inte att springa. Jag gillade särskilt inte att springa långt.
Jag gillar inte heller att simma i kallt vatten, men nu har jag överkommit även den rädslan.

Men som sagt, galna idéer ger upphov till fler galna idéer.
Häromdagen tipsade min bloggkompis Petra Månström mig om Björkliden Arctic Mountain Marathon, en helt vansinnig tävling där man springer maraton i fjällmiljö och övernattar på fjället. Man ska bära på allt man behöver (tält, ombyte, mat) på ryggen under loppet. Jag känner mig både rädd och upprymd inför upplägget. Men jag måste väl våga testa?

Märker du också att du har börjat utmana dina gränser sedan du började träna?

Fler bilder från triathlon

Vill du se bilder på simmare som dyker ner i 16-gradigt vatten? Eller hur jag kämpar för att få fart på benen efter 750 meters simning och 20 km cykel?


Kolla på bilder från gårdagens Axa Stockholm triathlon på Miranda Kvists blogg. Jag är löparen med ett tillkämpat leende...

Mitt första triathlon!

Det var kallt, det var halt, det var mjölksyra, det var stumma ben.
Men det var härligt - mitt allra första triathlon!
Så här gick det till:
Jag var ute vid Sjöhistoriska museet i god tid i förmiddags för att delta i Axa Stockholm triathlon, klassen "Damer sprint".
Det innebär 750 meter simning, 20 km cykling, 5 km löpning.
Jag bävade allra mest för simningen, cyklingen kändes också läskig, medan löpningen var det "trygga" inslaget.
Varför valde jag då att delta i triathlon om jag tycker att det är läskigt? Jo, för att jag kan! Och för att jag vill testa.

Jag hade för en gångs skull inga höga krav på mig själv. Två målsättningar hade jag:
1. Inte komma sist
2. Klara hela "paketet" på max två timmar.

Det kändes helt orimligt att ha högre krav än så, eftersom jag:
1. Inte har simmat på två år, och simmar ganska usel bröstsim
2. Inte äger en cykel och aldrig har cykeltränat
3. Varit skadad i knät under sommaren och precis börjat träna löpning igen

Simningen var den allra hemskaste distansen av de tre. Jag har i flera veckor gruvats över hur kallt det skulle vara i vattnet. Och det visade sig att jag fick rätt. I morse visade temperaturen 16,4 grader i vattnet. Och jag som sällan badar om det inte är minst 25...
Men den här gången var det bara att gilla läget, jag kunde ju inte fega ur nu.
Jag valde att simma i samma kläder som jag skulle cykla i, tajts och linne, eftersom jag aldrig provat våtdräkt innan och har hört att det kan kännas märkligt de första gångerna. Benen får flythjälp av materialet och hamnar ganska högt upp i vattenlinjen. Bra för de som crawlar, men inte så toppen för de som simmar bröstsim.
Nå väl, jag var en av allra sista damerna som hoppnade i vattnet, bara en halvminut innan startpistolen gick för 750 simning. Jag ville helt enkelt inte i. Och det var verkligen en chock! Jag hyperventilerade i cirka en minut innan andningen blev normal.
Och sedan gick simningen långsamt, långsamt. Vad jag än försökte med (krafttigare armtag, livligare bensparkar) så kom jag nästan ingenstans. Mitt enda mål var att ta rygg på en kvinna cirka 2 meter längre fram och inte tappa henne.
Det klarade jag också ända fram till mål.
Men jag tror inte att det var många efter mig i startfältet...
Det gick så oerhört långsamt.

Väl framme vid bryggan var lyckan stor, men benstyrkan liten. Jag gick nästan omkull när jag kom upp från vattnet och försökte sedan småspringa till cykelområdet med stumma ben. Benen var verkligen som trädstammar, hårda och ovilliga att röra sig framåt. Jag kunde flytta dem, men de hade inte någon lust att röra sig själv.
Växlingen gick ganska snabbt eftersom jag slapp byta om. Jag drog på mig strumpor på de blöta fötterna (fick in massor med grus och gräs i skorna), rev av badmössa och simglasögon, på med hjälmen, släpade ut cykeln ur växlingsområdet och så iväg.
Gud vad det kändes skönt! Det var en sådan oerhörd lättnad att få lite "hjälp" att röra sig framåt. Jag tror att jag körde ifrån några damer redan de första hundra metrarna.

Cykeln jag fått låna var en mountainbike med tjocka däck och fjädrande framgaffel. Det kändes som jag fick kämpa lite extra för att komma iväg, men det var ändå en väldigt skön känsla att rulla fram i hög fart på Strandvägen bort mot Kungliga Slottet.
Jag har aldrig tävlingscyklat innan, men fick verkligen mersmak ju längre jag kom. Att färdas så snabbt och rusa fram genom innerstan gör att man känner sig mäktig.
Färden gick alltså förbi Slottet, Skeppsbron, Slussen, Söder Mälarstrand och över Västerbron.
Mitt på Västerbron hade ett pensionärspar förirrat sig in på tävlingsbanan och stoppade upp mig där jag kom i full fart. Banan var så smal just vid det partiet att jag inte kom förbi! Det var många svordomar som haglade in i hjälmen då...
Kom till sist nerför Västerbron, fortsatte på Norr Mälarstrand, vände vid Stadshuset och körde samma väg tillbaka.
Jag tror att jag passerade cirka tre-fyra tjejer i min tävlingsklass och det kändes bra att veta att jag avancerade upp något i startlistan.

Eftersom vinnarskallen ofta är starkare än mitt förnuft passade jag också på att köra om en tjej precis före växlingen till löpningen. Det var ingen bra taktik... Med benen sprängfyllda av mjölksyra skulle jag försöka ge mig i kast med att springa. De första hundra metrarna kändes det som om jag stapplade fram. Fötterna hade dessutom domnat av i samband med cyklingen och lydde mig inte riktigt.
Men framåt skulle jag. De fem kilometrarna bestod av två varv på 2,5 vardera. I början gick det som sagt inte så snabbt, men jag tror att jag ökade tempot allt eftersom. När jag hade sprungit cirka 1,5 km började jag med "springa om"-taktiken. Det enda jag tänkte på var att försöka passera så många som möjligt, oavsett om de tävlade i min klass eller inte.
Jag sa till mig själv:
"Nu tar jag mannen i vit tröja" "Bra, då är han fixad, nu tar jag mannen som haltar " "Bra, han är passerad. Då tar jag kvinnan med röda tajts". Och så höll jag på. Jag tror att det var det som gjorde att jag ändå lyckades få en hyfsad löptid på dryga 24 minuter.
På upploppet fanns det inte många krafter kvar. Jag försökte få till en spurtstrid mot en tjej, men kunde inte riktigt mäta mig med hennes krafter och fick se mig besegrad.
Men så lycklig jag var när jag kom i mål!
Mitt första triathlon var avklarat och det kändes nästan som en större pärs än marathon.
Det var en så märklig känsla att vara totalt utmattad i en gren, och så direkt börja på nästa.

Efter  några timmar fick jag se resultatlistan och kände mig väldigt stolt över placeringen 67 av 99 startande och en totaltid på 1:39:42.

Så här såg deltiderna ut:
Simning 24:21
Cykling 46:31
Löpning: 24:03

Se hela resultatlistan här

Jag klarade mina mål, jag blev inte sist och jag kom under 2 timmar, hurra!

Sportföretagen och Facebook

De stora sportföretagen börjar nu förstå hur de ska använda sig av Facebook för att skapa en närmre relation med sina kunder.
Häromdagen bjöds jag in till Salomons löpargrupp via Facebook.
Tanken är att Salomon tillsammans med ultralöparen Fredrika Gullfot ska arrangera ett antal events i höst för löpsugna Stockholmare.

I dag, lördag, stod det "social jogg" på agendan. Vi var fem entusiaster som mötte upp i Salomonbutiken, kollade på utrustning och sprang sedan 6 km längs med Strandvägen, Gärdet, Valhallavägen, Karlavägen, Sturegatan och tillbaka till Norrlandsgatan. En smart idé som jag tror att många andra butiker/företag skulle kunna kopiera. Det ger fördelar både för kunderna och företagen. Löparna får chans att springa i grupp, vilket börjar bli allt mer populärt, och företagen får en djupare kontakt med sina kunder. Win-win!
Jag hade en mycket trevlig lördagsförmiddag, med många skratt under den sköna rundan i ett soligt Stockholm.

I morgon väntar läskigare äventyr. Mitt första triathlon! Jag skriver allt om hur det gick på söndag kväll. Fortsättning följer...

Bloggjoggarna och Bellmanstafetten

I går körde lag Bloggjoggarna (Petra, Janne, min käresta, Miranda och Jonas) Bellmanstafetten. Jag kunde tyvärr inte vara med, eftersom vi hade en viktig kick-off på Chef. Men alla i laget gjorde en riktigt fin insats och de kom in på 184:e plats av drygt 1 000 startande lag!
Detta trots förkylningar, stumma ben och täppta näsor.

Är mycket avundsjuk på att jag inte fick tävla. Men nästa år siktar Petra och jag på att sätta ihop ett riktigt snabbt lag och ta en pallplats i damklassen.
Vill du vara med?

Läs mer om Bloggjoggarnas insats i Bellmanstafetten på Petras, Mirandas, Jonas, eller Löparjannes bloggar.

Jag - den nya Usain Bolt

I går kväll tränade jag intervaller igen. Det var säkert tre månader sedan sist. Före maraton körde jag intervaller en gång i veckan, alltid på löpband. Det var superjobbigt och supereffektivt.

Men löpbandsträning är i allmänhet ganska trist. Därför spetsade jag till intervallerna lite igår genom att köra dem på en riktig löparbana. Jag sprang till Sundbybergs IP (uppvärmning på cirka 17 min), sedan sex intervaller á 400 meter. Jag hade som mål att varje intervall skulle gå på 1 min 45 sek. Mellan intervallerna gick jag i 1 minut. Enligt skolboken ska man säkert springa fler intervaller än så för att få bästa effekt, men jag väljer att gå ut långsamt. Jag har inte löptränat på hela sommaren och är fortfarande i mycket sämre form än i juni.

Om jag går ut för hårt nu, kommer det säkerligen bara leda till att jag blir skadad igen.
Men jag kan verkligen rekommendera att leta upp närmsta idrottsplats och springa på en löparbana. Jag kände mig som Usain Bolt!
Visserligen är jag inte lika snabb eller snygg, men känslan av det snabba underlaget, att få dra på längs raksträckorna och "ligga" lite i kurvorna är väldigt häftig.

Total träningstid: 50 min
Intervaller: 6 stycken á 400 meter
Genomsnittspuls: 157

Givande löplunch

Hur får man löphatare att bli löpälskare?
Och varför har skolgympan fått så många att aldrig vilja springa mer i hela sitt liv?
Det och mycket annat pratade jag och träningsbloggaren Ella (»Äta, träna, kämpa«) om igår över en lunch.

Vid sådana tillfällen är jag överlycklig över att bo i Stockholm. Här kan man bara mejla någon som verkar intressant, boka en lunch, och sedan ses man. Häftigt!

Spring mindre och bli snabbare

Ja, visst låter det lockande? Att inte behöva springa 5-6 pass i veckan och ändå bli snabbare och förbättra sina resultat?
Jag läser just nu en amerikansk bok på det här temat, med titeln »Run less, run faster«.

Idén är väldigt tilltalande. I korthet handlar det om att man bygger upp sin löpträning med tre pass per vecka: ett distanspass i högre tempo, ett långpass och ett intervallpass.
Boken innehåller ett stort antal brev från läsare som lyckats förbättra sina resultat genom den här metoden.

För chefer, och alla andra, som brottas med att få ihop livspusslet kan det vara värt att testa.
Jag planerar att följa den här metoden i höst och se vad som händer.

Här finns mer information om boken »Run less, run faster«

Vad tror du om metoden, har du provat något liknande?

Ingen löpning= gnällspik

Jag har inte kunnat springa på en hel vecka och det har varit fantastiskt negativt för mitt humör. Jag upplever att jag har blivit mycket gnälligare, surare och svårare att tampas med. Jag har mindre energi och svårt att koncentrera mig.

Och forskningen ger mig bevis på varför. Enligt den här artikeln på Expressen.se ger träning en rejäl humörhöjande effekt. I hela tolv timmar efter att man sprungit (eller motionerat på annat sätt) känner man sig gladare.

Nyheten är extra bra för dem som tränar på morgonen. Då har man ju lyckohormoner som flyter runt i kroppen hela dagen!

Kanske borde jag tänka om, i dag har jag planerat ett lugnt löppass på kvällen...
Men vem har sagt att det är fel att vara glad när man sover?

Måttlig träning håller dig frisk

Jag har fått en kommentar till mitt inlägg om att jag känt mig friskare sedan jag börjat med löpträning. En läsare skriver: »Har läst någonstans att immunförsvaret sänks ju mer man tränar. Kan det stämma tro?«.

Enligt Smittskyddsinstitutet är svaret både ja och nej på den frågan. Forskarna är eniga om att måttlig motion stärker immunförsvaret.

Men hård träning, alltså där man tränar på 70-80 procent av sin maxkapacitet i flera timmar, ger en svacka i immunförsvaret i cirka ett halvt till ett dygn. Smittskyddsinstitutet rekommenderar därför att man ska nöja sig med träning varannan dag.

Frågan är hur många som vet om de tränar på 70-80 procent av max? Den kunskapen har man bara om man känner till sin maxpuls och följer pulsen under sitt träningspass.
Smittskyddsinstitutet lägger också till att om man tränar på 50 procent av sin maximala kapacitet behöver man inte alltid vänta två dagar innan man kan träna igen.

Läs hela Smittskyddsinstitutets artikel om immunförsvar och träning här

Vår träningsexpert svarar på din fråga!

För dig som vill veta mer om träning och kost, ställ din fråga till vår träningsexpert Tobias Rollne.
Han svarar på dina frågor här
Det kan handla om allt ifrån vilken övning som är bäst för att bygga upp biceps, samt hur du ska äta för att få mer energi.

Tobias är legitimerad sjukgymnast och rehabchef på SATS.
Han ger också tips på hur du kan få tillbaka motivationen om du har tappat formen efter all semester och ledighet. Läs tipsen här!

Själv är jag fortfarande förkyld och måste vila från löpträningen. Det är med sorg i hjärtat som jag har ställt in både ett intervallpass och ett långpass. Men i morgon ska jag ge mig ut i spåret igen.

Spring mot hunger på lördag!

Jag har tidigare skrivit om Hungerprojektets lopp "Running for Change" som arrangeras i Stockholm på lördag den 21 augusti. Nu börjar det närma sig med stormsteg, så missa inte att anmäla dig här om du bor i Stockholm med omnejd.

Anmälningsavgiften är 250 kronor och hela summan går till Hungerprojektet - ett nytt sätt att få slut på fattigdom och hunger i världen. Loppet är 5 kilometer och man kan gå sträckan om man så önskar. Alla kan alltså vara med!

Friskare av löpträning?

För några år sedan var jag ofta förkyld. Ibland kunde det gå så lite som en månad mellan näsduksattackerna.
Men sedan jag började träna inför maraton har jag inte varit rejält förkyld en enda gång.
Men nu, när jag har minskat träningsdosen en aning på grund av mitt löparknä, så kommer givetvis förkylningen som ett brev på posten.
Det är särskilt nedslående att jag blir sjuk den här veckan, eftersom jag hade laddat för både långpass och intervaller. Det var nu jag skulle komma igång på riktigt.
Men, det finns många dagar kvar i livet för löpning. Och jag blir inte friskare av att jag ger mig ut och springer med virus i kroppen.
Dagens glädjeämne: Jag har anmält mig till Hässelbyloppet! Nu är det på riktigt.
Här kan ni se banan, där jag planerar att komma under 50 minuter den 10 oktober. Håll tummarna och kom gärna med tips på hur man förbättrar sin miltid på cirka 55 dagar...

Bra träning för löpande kontorsnissar

För alla som sitter mycket på jobbet är bålstabilitet a och o. Svaga magmuskler gör att man sjunker ihop framför datorn och lätt drabbas av besvär i rygg och nacke.

Lika viktigt är det för löpare att bli starkare i mag- och ryggmuskler. Med en kraftfull bål kan man bibehålla ett bra löpsteg under längre sträckor och undvika skador. Därför körde jag igår några övningar med medicinboll. Kände mig lite som en rysk styrkelyftare från 1970-talet. Medicinboll är helt klart retroträning!

Jag är inte lika vältränad som den här killen I Youtube-klippet från amerikanska tidningen Men's Health, men hans övningar med medicinboll är bra och enkla att begripa. Testa dem nästa gång ni är på gymmet. Jag körde med en boll som väger 9 kilo. 

Lycka till!

Pepp från vd avgjorde

Jag glömde en detalj i min berättelse (se längre ner i bloggen) om hur jag fick nytt personbästa på 5 kilometer.

Några timmar före loppet fick jag en kommentar på min blogg angående vilken målsättning jag skulle ha för loppet.
Vår vd satte ribban högt: »satsa på 4:30 min/kilometer«.
Är lite ledsen att jag inte lyckades, men jag tror samtidigt att kommentaren triggade mig.
Hon trodde helt klart att jag skulle klara att springa så snabbt, och då trodde jag också på det.

Vi har små post it-lappar på Chef med kloka ord om ledarskap.
Så här lyder en: »En bra chef får sina män att inse att de har större förmåga än de tror så att de alltid gör bättre arbete än de tror de kunde.« /Charles Erwin Wilson.


Min vd lever helt klart efter det ordspråket.
Känner du också en sådan chef?

Personbästa på 5 km

I går deltog jag i I form-loppet, som arrangerades för första gången i Stockholm. Löparna kunde välja två klasser, 5 och 10 kilometer. Slingan gick i natursköna (och inte så natursköna) delar av Sundbyberg.

Min målsättning för loppet var oklar. Jag ville inte sätta någon tidspress på mig själv eftersom jag inte visste hur knät skulle reagera på ett högt tempo. Sedan jag började träna igen efter min skada har jag bara lunkat runt i 6 min/km-tempo.

Min plan var i stället att gå på känsla. Om knät klarade att dundra på, då skulle jag göra det. Senare skulle det visa sig att knät inte var min värsta fiende...

Jag kom till loppet relativt sent. När jag ska springa lopp tycker jag om att vara i min egen bubbla före startskottet och är därför inte så social. Jag lämnade in mina väskor, gjorde några halvtaskiga löpskolningsövningar och ställde mig i startfållan. Då kände jag hur adrenalinet började strömma. Jag älskar verkligen att tävla. Jag ställde mig nästan längst fram och studsade lite för att få bort all nervös energi.

Startskottet gick. Som vanligt i den här typen av lopp far alla iväg som skjutna ur en kanon. Efter 200 meter kroknar många. Jag gick ut lugnt i jämförelse med dem, men efter cirka 500 meter hade jag sprungit om flera hundra personer. Det kändes skönt att springa fort, det kändes skönt att kunna springa om. (Till skillnad från Parloppet i juni då jag hade ont i knät och blev omsprungen av nästan alla på första kilometern).

Mitt enda problem var att redan efter första kilometern kändes andningen tung och låg högt uppe i halsen. Jag var inte tränad för det här tempot. Första kilometern gick på cirka 4:40! Snabbt för mig, särskilt med tanke på hur svag kondition jag har just nu.

Mosade på lite under andra kilometern också, hängde på en tjej i turkos t-shirt. Hade henne cirka 20 meter framför mig och tänkte "får. inte. tappa. henne". Andra kilometern passerades på cirka 9:17.
Men nu började det bli tungt, jag fick släppa turkosa tjejen, hon var helt enkelt bättre tränad än jag.
Snart kom 2,5 kilometer och vätskekontrollen. Jag dundrade på, struntade i vätskan och siktade in mig på en tjej i lång hästsvans och högt steg. Hon var trött, precis som jag, men jag lyckades ändå springa om henne i en nerförsbacke, satte fart i nästa uppförsbacke och så hade jag lagt henne bakom mig.
Nu började det dock bli riktigt jobbigt. Hade bara som mål att försöka hålla tempot uppe. Hörde hur jag flämtade, kände inte igen min andning, hörde hur en åskådare sa "Du ser stark ut!". Jag kände mig allt annat än stark, men det fick mig i alla fall att satsa lite igen.

Nu började kroppen att sega ur helt. Fick ont i höger axel, vilket ofta händer när jag springer snabbt och spänt. Hade extremt varma fötter, eftersom mina iläggssulor värmer mer än vanliga sulor. Kände mig helt röd i ansiktet. Blev omsprungen av en snabb tjej i fladdriga bomullsbyxor. Det var bara att säga adjöss till henne, jag hade inte mer att ge.

Med andan i halsen svängde jag upp mot raksträckan inför målet. Klockan stod ungefär på 22 min och jag insåg att jag med en riktig kraftansträngning skulle kunna hinna under 23 min. Jag uppbådade det sista av mina krafter, men det fanns helt enkelt inte mer att hämta. Jag var slut. Mina ben var tomma. Jag hade sprungit på maxpuls alldeles för länge. Jag tuffade på så snabbt jag kunde och det kändes ändå magiskt att komma in på 23:11. Framför allt för att mitt knä funkade! Min stora skräck var att skadan skulle dyka upp igen.

Väl i mål hällde jag vatten i mitt röda ansikte, hämtade ut mina väskor och ställde mig för att heja på min löparkompis Petra Månström. Hennes mål var att springa milen under 50 min, något hon har brottats med under våren. Och hon var helt klart dagens hjälte! Hon kom in på 5 km-varvningen på dryga 23 min och såg mycket envis ut. När hon sedan kom in mot upploppet hade hon rejält med marginal för att klara 50 min och jag skrek allt jag kunde för att hon skulle få lite energi. Jag har sällan sett en så målmedveten person. Jag började nästan gråta av glädje när jag såg henne gå i mål på under 48 min! Hon har kämpat så intensivt med sin träning under sommaren, så hon var verkligen värd den fina tiden.

Uppfylld av glädje över min tid, mitt friska knä och Petras bragd gick jag hela vägen till mitt hem i Solna. Nu är jag så fantastiskt taggad på att själva springa under 50 min på Hässelbyloppet. Tack Petra för inspirationen!

När jag kom hem såg jag också att jag hade gjort personbästa på 5 km. Med 23:11 sprang jag cirka 20 sekunder snabbare än på Parloppet i våras.
I resultatlistan såg jag också att min andra löparkompis Miranda Kvist klarade finfina 43:36 på 10 kilometer. Helt otroligt.

Sprang någon av er I form-loppet? Kändes det bra?

På 17:e plats av 1164 startande!

Trots allt kunde jag inte låta bli att tävla lite grann i kvällens I Form-loppet. Kom på 17:e plats av 1164 startande. Tiden blev 23:11, inget att skryta om kanske, men ett bra resultat efter sommarens löpvila. Och det roligaste av allt är - mitt knä höll!

Här är hela resultatlistan för 5 km.
I morgon kommer en längre berättelse om själva loppet.

Vilken tid blir det ikväll?

I kväll klockan 1830 är det dags för mig att ställa upp i I form-loppet.
När sommaren började och min knäskada var som värst satte jag upp ett tävlingsförbud. Inga lopp förrän knät var helt bra. Jag trodde att tävlingsförbudet skulle sträcka sig till cirka september, men läkningen har gått över förväntan.
Jag känner mig ingen smärta i knät längre, men undviker fortfarande intervaller och backlöpning.
Jag har velat bygga upp knät successivt för att inte drabbas av löparknä igen.

Eftersom jag kände mig skadefri redan för några veckor sedan anmälde jag mig till I form-loppet, 5 kilometer. Det finns även ett alternativ på 10 km, men jag är inte riktigt där än. Så långt har jag inte sprungit sedan Stockholm marathon den 5 juni.
Men nu är frågan: Vilken tid ska jag satsa på ikväll?
Egentligen har jag mest tänkt känna mig för, och se vad knät orkar med, men det ligger liksom inte för mig. Jag vet att jag vill tävla.
Så, vilken tid tror ni att det kommer bli?

För dig som vill bli inspirerad

Jag tyckte att Stockholm marathon var ett oerhört tufft lopp. Jag tyckte också att det var en utmaning som heter duga. Men nu inser jag att det bara var en futtig prestation. Läs och inspireras av min förebild Maria Thomsen, Marathon-Mia, som i helgen sprang 24,6 mil i loppet GAX Trans Scania. Det ni, det är något att skryta om.

Dagens löpning: 55 minuters morgonlöpning i maklig takt runt Råstasjön i Solna.

I morgon onsdag: I form-loppet i Sundbyberg! 5 kilometer då jag inte får tävla. Mitt knä får ju inte skadas igen. Kommer jag lyckas att hålla mig lugn?

Smygtränar ni också?

Jag är för tillfället gräsänka. Ensamt och trist, javisst. Men jag har också alla chanser att komma undan med sådant som jag inte skulle komma undan med annars. Jag vet inte vad andra gräsänkor gör, men jag passar på att träna lite extra i smyg. I dag dubbeltränar jag. Ett löppass på morgonen och ett spinningpass på kvällen.
Tränar ni också lite extra när er käraste är bortrest?

62 dagar kvar - Nu är det dags att satsa

I dag är det 62 dagar kvar till Hässelbyloppet – tävlingen där jag ska klara milen under 50 min. Det är höstens viktigaste löpmål för mig och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Senast jag sprang ett millopp var Midnattsloppet för två år sedan. Då kom jag i mål på 56.01. Jag planerar alltså att kapa min tid med drygt sex minuter...

I morse var jag ute på en kortare morgonjogg på cirka 40 min. Jag märker att min form har dalat sedan marathondagen den 5 juni. Det känns nu tungt och flåsigt. Löpsteget är ansträngt. 6 veckors löpvila har verkligen satt sina spår.

Nu är det hårdsatsning som gäller. Denna vecka har jag en mängd andra saker inplanerade, så jag kan inte följa ett specifikt löpträningsschema. Men nästa vecka är Anders Szalkai min gud igen. Älskar hans träningsprogram på marathon.se. De funkar verkligen för alla! Kolla in dem här, de passar dig som vill klara 5 km, 1 mil, halvmarathon och marathon på en viss tid.

Ett provocerande morgonpass

Jag har äntligen kunnat öka min träningsdos lite efter att mitt knä började göra ont i juni. Den här veckan har jag sprungit hela tre (!) pass, vilket är rekord för sommaren. Det har varit mycket lugna pass, eftersom jag inte vill slita upp skadan. I dag gick jag upp 0630 och sprang drygt en halvtimme före frukost.

Jag försökte hålla en jämn puls på 140 slag, och fick dessutom in 2-3 ruscher där pulsen gick upp till 160 slag. Jag gjorde det mest för att väcka mina ben och känna efter hur det känns i knät när jag springer snabbare. Än så länge går det mycket bra. Ingen smärta alls.

Det var en härlig morgon med temperatur på mellan 15-20 grader, sol och frid i löparspåret i Bromma. Jag såg inte en enda joggare, bara en envis äldre man utrustad med gångstavar. När jag kom tillbaka till Brommaplan mötte jag en rad personer som var på väg till jobbet. En kille möter min blick och ser plågad ut. »Åh, nu får jag dåligt samvete. Det var taskigt av dig.«

Japp, det är provocerande att springa. Och ännu mer provocerande är det att springa före frukost. Man väcker andras dåliga samvete och känslor av otillräcklighet. Men jag tänker inte låta det stoppa mig! Det kommer att bli fler provocerande morgonpass framöver. Det är helt enkelt för skönt för att låta bli.

Jag är med i en hemlig klubb

I går var jag ute på en intervallrunda med min käraste. På uppvärmningen inför intervallerna möter jag ett känt ansikte. Men jag kan inte placera honom. Det är något med ögonen, hakan, leendet som helt klart är bekant. Han möter min blick och det verkar som att han känner igen mig också. Men sen märker jag att det inte är mitt ansikte han tittar på. Han har blicken någonstans i höjd med överkroppen. I bysthöjd.
Vi springer allt närmre och jag ser hans ansikte lite tydligare. Ah, det är Jonas Leijonhuvud! Som tidigare var reporter på  Dagens Nyheter och hade bloggen Maraton på 50 dagar (undrar vem han har inspirerats av, hehe)

Jonas klarade maraton under fyra timmar, på cirka 3:59 om jag minns rätt, och är alltså stolt ägare till en t-shirt med texten "Stockholm marathon 2010 - finisher". Precis som jag. Och den t-shirten bar jag igår. När våra blickar möttes var det alltså två maratonlöpare som kände igen varandra. Vi  hejade inte, men det fanns ändå ett utbyte där. Vi vet båda hur det känns. Vi är båda med i en (inte så överdrivet) hemlig klubb.

Löppasset var inte något att skryta om för min del i går. Jag körde cirka 4 km uppvärmning och cirka 3 km nedvarvning i väldigt lugnt tempo. Däremellan sprang min käraste åtta intervaller á 300 meter i tempo på cirka 4:15-4:30 min/km. Det var första gången han körde intervaller och han var mycket uthållig, envis och stark. Var oerhört stolt som hans löparcoach i går. Nu väntar jag bara på att mitt knä ska bli riktigt bra, så att jag också ska springa fort igen. Jag kan ju inte låta honom bli snabbare än jag!

Pinsamt att få tjejdäng?

Det roliga med att ha sprungit Stockholm marathon är att man genast har ett samtalsämne när man träffar manliga chefer. Det har nämligen visat sig att många chefer är löpfantaster, skriver Expressen.

I min bekantskapskrets är det framför allt killar som blir imponerade när jag berättar att jag klarat ett maraton. Det blir också förvånade när jag avslöjar att jag sprungit på en tid under fyra timmar. Förvåningen brukar ackompanjeras av kommentaren: »Ja, det måste ju vara för att du väger så lite. Jag är ju stor och bredaxlad. Jag är helt enkelt inte byggd för att springa så fort.«
Självklart kan det vara så. Men det osar också lite katt. Det osar undanflykter. Tycker killar helt enkelt att det är pinsamt att de blir slagna av en liten tjej?

På  den amerikanska tidningen Runners worlds sajt har man till och med hittat på ett namn för begreppet. Killar som blir omsprungna av tjejer blir »chicked« och tjejer som blir omsprugna av killar blir »duded«.
Artikeln har väckt en hetsig debatt.

Jag tycker illa om att bli omsprungen, det står jag för. Men det spelar ingen roll om det är en tjej eller en kille – det är lika störigt i alla fall. Och det hände igår.
Min envisa knäskada har börjat gå över och nu vågar jag ge mig ut på lite längre löppass. I går blev det totalt 45 min. Sträckan har jag ingen aning om. Men jag försöker springa lugnt, eftersom jag inte vill bli skadad igen.
Ändå kunde jag inte låta bli att köra om en kille i 30-årsåldern som såg svettig och plågad ut. Jag tänkte att »men jag måste ju åtminstone vara snabbare än honom«. Efter cirka 800 meter kom jag på att jag fortfarande är i rehabträning och drog ner på takten. Gissa om jag blev riktigt sur när han hann ikapp mig och körde om...
Jag blev »duded« och det var inte kul. 
Min mogna del av hjärnan sa dock till mig »var glad för att du kan springa igen!«.

Vad tycker du? Är det pinsamt att som kille bli omsprungen av en tjej? Och blir ni tjejer extra stolta när ni springer om en kille?

Klarar jag skammen i att bli sist?

Jag har alltid älskat att tävla. Så fort det ska lekas eller sportas så måste jag vinna. Det behöver inte ens handla om idrott. Jag kan tävla om något så enkelt som »vem byter om snabbast?«.

I kombination med detta är jag också en ganska dålig förlorare. Jag hatar att bli besegrad och det värsta jag kan tänka mig är att bli sist.

Det är därför jag är otroligt tveksam till att ställa upp i Stockholm triathlon den 29 augusti. Jag förstår inte ens hur jag tänkte när jag lät min chef anmäla mig? Det är nästan givet att jag kommer att hamna allra sist i resultatlistan. Eftersom jag:
a) Inte kan crawla och inte ens äger en våtdräkt.
b) Inte äger en cykel. Jag kommer att få låna en och göra premiärturen på själva tävlingsdagen.
c) Inte har löptränat ordentligt på cirka en månad.

Sträckorna är 750 m simning, 20 km cykel och 5 km löpning.
Jag är övertygad om att jag kommer att klara det, men jag kommer ju inte att kunna slå någon... Jag vet, detta är en mycket tråkig sida hos mig. Ni får skratta eller håna mig om ni vill. Denna besatthet att vara bäst, eller i alla fall alltid bättre än någon annan, är pinsam.

Men nu får det vara nog! Jag tänker att »nu är det dags att bli mogen«. Jag måste kunna hitta glädjen i att delta. Jag måste kunna övertyga mig själv att det är bra nog att bara genomföra ett triathlon.

Men vänta nu... min chef säger att han har haft en fraktur i benet i sommar.... kanske kan jag i alla fall slå honom?

Ännu en som blivit av med löphatet

Kanske har jag selektiv perception vad det gäller löpning, men jag tycker mig se en trend. Allt fler löphatare har konverterat och blivit löpälskare. I dag fick jag ytterligare ett bevis på detta. En person på mitt jobb (jag tänker inte nämna hennes namn eftersom hon inte vill 'outas' som löpälskare ännu) har börjat springa i sommar.

Hon hatade tidigare tanken på att fara runt i ett löpspår. Jag vet inte riktigt vad som fick henne att ändra inställning, men hon såg väldigt glad ut när hon berättade att hon nu tar sig runt slingan på 5 km som ligger i närheten av där hon bor. Och nu ska hon till och med anmäla sig till lopp senare i höst! (Hon är dock noga med att påpeka att hon inte kommer att springa, utan förmodligen släpa sig runt).

Men det intressanta är:
1. Varför hatar så många löpning?
2. Hur blir man av med löphatet?


Jag tror att många känner ett starkt motstånd inför löpning eftersom det är så förknippat med tvång. Du kanske minns den elaka jympaläraren i högstadiet. För honom eller henne fanns det inte något alternativ – alla elever skulle klara av att springa en viss sträcka. Oavsett om de grät, skrek eller kräktes i spåret. Dessutom var man tvungen att springa på en särskild tid. Att löpning skulle vara kul eller anpassas efter elevens förmåga var det inte tal om.

På min resa på väg mot maraton har jag träffat många löphatare som har blivit löpälskare i vuxen ålder, precis som jag. De har ofta två saker gemensamt: att börja med löpning igen var deras idé, ingen tvingade dem. Och de har börjat träffa andra människor som också tycker att löpning är kul, och som alltid kommer med positiva tillrop, oavsett hur snabbt eller långsamt man springer.


Ni läsare som springer, har ni varit löphatare? Hur började ni gilla löpning?