När tiden stannar

Det har varit tomt här i bloggen under några veckor.
Anledningen är att träningsdosen har skurits ner till noll.
För drygt två veckor sedan fick jag komplikationer i samband med min graviditet, och lades in på sjukhus i några dagar. Bebisen mår bra och jag mår bra, men jag har fått strikta order av läkaren att jag måste vila. Det är alltså slut på raska promenader, löpning, spinning, styrketräning - ja, allt som jag har tagit så för givet sedan jag började träna som tonåring.

Det känns egentligen inte som en så stor uppoffring, eftersom jag är villig att göra vad som helst för att barnet ska må bra och stanna i magen i nio veckor till.
Men det är en stor förändring!
Jag är sjukskriven nu och det känns väldigt konstigt att livet förändrats från en dag till en annan. Det är nästan som om tiden har stannat. När alla andra går till jobbet, går till gymmet och går på möten sitter jag och väntar här hemma. Jag räknar ner dagar.
Men jag vill inte beklaga mig. Förhoppningsvis kommer ju den här perioden sluta med något väldigt roligt.
Då är det värt att vänta. Och få myrkryp i benen av allt stillasittande.
Varje dag försöker jag tänka att detta är en kort, kort period i ett långt liv.

Har ni några tips på hur man blir av med rastlöshet och spring i benen när man inte får springa?

Varför är det så svårt?

.. att yoga?

Nu när jag inte kan springa försöker jag prova på andra träningsformer. Jag försöker njuuuta av att vara i mitt gravida tillstånd (alla säger att man ska göra det), men det är en utmaning. Jag är född rastlös.
I går försökte jag ändå testa att göra något som min kropp egentligen inte har lust med. Jag har köpt dvd:n "Gravidyoga" med Karin Björkegren Jones. Valet föll på den dvd:n eftersom jag fått träna för Karin en gång på en kick-off som mitt jobb arrangerade. Hon är lugn och sansad och har en sund inställning till yogaträning.

Dvd:n har många olika delar, bland annat andningsövningar, bäckenbottenträning och 3 olika yogaprogram.

Jag började med andningsövningarna. Det visade sig snabbt att 15 minuter andningsövningar var alldeles för segdraget för någon som är så otålig som jag. Jag zappade genast över till 5 minuter andningsövningar. Helt klart görbart. Sedan stod valet mellan 15, 30 eller 50 min yogaprogram. Att inte "klara" mer än 15 minuter yoga kändes som ett misslyckande, så jag valde 30 minutersprogrammet. Jag märkte att jag har slarvat med min stretch sedan jag blev gravid, för det var oerhört stelt på de flesta ställen. I Hunden kan jag inte sätta hälarna i golvet och i de flesta andra övningar kan jag inte göra rörelsen fullt utsträckt. Min kropp är inte alls lika smidig som de fina gravida kvinnornas på dvd:n.

Ni hör ju, hela mitt resonemang kring yoga är totalt förkastligt. Jag jämför och tävlar. Precis som i allt annat. Jag vill vara smidigast, snabbast, töja bäst, orka längst. Det blir nästan humor av det. Man kan inte tävla i yoga, eller kan man det?

Jag undrar lite hur alla andra vana löpare ser på yoga.
För mig känns det ibland som två helt olika världar. Medan löpning kan kännas väldigt linjärt (springa från A till B, springa snabbare än förra gången, slå rekord, maxa, mäta pulsslag) så känns yoga mer .. holistiskt. Man utgår inte från att prestera bättre än man gjorde förra gången. Det finns inga testlopp, inga klockor som visar om du gjort rätt eller fel, inga intervaller och framför allt inget tydligt mål att nå.
När jag närmar mig yogamattan är det som om jag måste koppla på en helt annan hjärna. Och det är det som är så otroligt klurigt.
Är det fler som tycker så?
Och ni andra, som yogar med lätthet, hur tusan kom ni dit? Jag behöver lite tips på vägen...

Att tycka att man är fin

Sedan jag blev gravid har det blivit fritt fram att kommentera min kropp. "Oj, vilken söt mage!"
"Oj, vilken liten mage." "Oj, vilken stor mage!". "Hur mycket har du gått upp?"
Allt är okej att säga. Det verkar också höra till att personer som har varit gravida vill dela med sig av exakt hur det var för dem: "Ja, jag kände mig också så tjock i vecka X".
Jag har bestämt mig för en sak.
Jag tänker inte låta mig dras med.  Jag tänker inte svänga mig med repliker som "haha, ja, man börjar ju bli lite tjock", eller "jag känner mig lite fläskig", eller "ja, man har ju varit snyggare".

Att vara gravid är inte att vara tjock. Det är ett tillstånd.
Ett ganska fint tillstånd om jag får vara ärlig.
Och jag tycker att det är så synd att det finns så många som går omkring och känner sig obekväma och "tjocka", när de bara har en väldigt fin mage. Jag tycker inte bara att det är synd, jag blir faktiskt riktigt upprörd över att det är så. När blev det oacceptabelt att gå upp några kilon under graviditeten?

Jag har bestämt mig för att dessa nio månader ska bli en period då jag inte ska klaga på min kropp, utan bara tycka att den är fin. Jag har bestämt mig för att förundras över allt den kan, inte över att rumpan sticker ut extra mycket eller att låren kanske blir lite större.


Det är helt okej att tycka att man är fin. Och det är mer än okej vara lite stolt och mallig över att man orkar bära på några extra kilon och att man fixar allt i vardagen trots en massa märkliga symptom i kroppen.
Den känslan tror jag att jag ska bära med mig även efter de nio månaderna är slut. Stoltheten alltså.
Den är lite ovan, men den känns väldigt väldigt bra.

Är inne i vecka 28, tredje trimestern, och har börjat på ett nytt styrketräningsprogram som jag hittat i boken "Stark, glad, gravid" (Miro förlag). Jag har anpassat det lite, men det ser ut ungefär så här:

10 min uppvärmning
2 ggr 20 benböj
2 ggr 20 tåhäv
2 ggr 20 tricepspress
2 ggr 20 bicepscurl
2 ggr 20 roddrag i maskin
2 ggr 20 bänkpress i maskin
2 ggr 20 ryggresningar
2 ggr 20 axellyft åt sidan med hantlar
2 ggr 20 höftlyft på pilatesboll
2 ggr 20 bålrotation i maskin

Sen kanske det var någon övning till som jag har glömt.. :)
Jag använder inte särskilt tunga vikter, och pressar mig bara tills det känns lite ansträngande.
Men det är skönt att känna sig stark och att hålla musklerna i så pass god kondition att jag i alla fall kan bära vår bebis.
Men gud vad jag längtar efter att ta i ordentligt!
Ni som varit gravida, hur länge orkade ni styrketräna?