Dag 72 - Nu är jag löpcoach också

I dag är det 72 dagar kvar till höstens stora mål – Hässelbyloppet.
Och igår fick jag en riktigt skön upplevelse. Jag kunde springa 30 min (cirka 5 km) utan någon som helst smärta i mitt högerknä. Alltså det knä som jag haft så ont i efter maraton.

Efter de fem kilometerna höjde jag armarna mot skyn i en liten segergest. Det är så himla härligt att vara smärtfri! Och så fantastiskt att kunna springa! Jag bryr mig inte om att försöka bli snabbare eller slå några andra rekord just nu. Det handlar bara om att ta sig fram springandes.

I stället får jag glädja mig åt att andra gör nya personbästa. Min käresta ska springa Stockholm halvmarathon för första gången den 11 september och ligger nu i hårdträning.
Trots att jag har en väldigt kort meritlista har jag fått äran att bli hans löpcoach.
Jag har lagt upp ett provisoriskt program med långpass blandat med backpass, intervaller och distanspass.
I dag stod det långpass på schemat, 17 km. Det längsta han någonsin har sprungit!
Glädjen var stor när jag såg att han hade genomfört det med glans och hållit ett exemplariskt tempo på 6 min/km. Jag är så stolt!

Tyvärr tror jag inte att omgivningen är lika glad som jag. Nu har jag dragit ner ytterligare en person i löpträsket. Nu kommer jag aldrig prata om något annat än löpning...