Dag 97 - With a little help from Lena Ph

Jag klarade det! 24 km i slaskigaste Stockholm är avklarade.

Och jag tackar Lena Ph för hjälpen på de första 8 kilometrarna. Vem trodde det? Jag brukar oftast lyssna på musik när jag springer, men på de längre passen kör jag med poddradio. Har någon idé om att musik blir för enformigt i 2, 5 timmar. Kanske bör tänka om där.. Vet inte riktigt vad jag grundar den idén på.

Första milen blev det Lena Philipssons sommarprogram från 2009 och det ångrar jag verkligen inte. Lena har ju humor! Hon berättade bland annat väldigt målande om sin första melodifestival 1986 där "Dan Tillberg gick omkring med en bit kartong på pannan hela dagen eftersom han ville att luggen skulle stå rakt upp i tv-sändning".
Härliga 80-tal...

Timme två veks åt Anders Lundin. Det var säkert ett fantastiskt sommarprogram, men alldeles för pretentiöst för att springa till. Det är svårt att vara eftertänksam och ta till sig klokheter när man springer. Det är så mycket annat som rör sig i huvudet. Många stora tankar som "kommer jag att trilla och slå mig på den här isfläcken", "måste jag dricka lite nu?" "hinner jag om den där barnvagnen innan vattenpölen?".

Andra människor är för övrigt ett stort hinder när man springer. De har liksom inte vett att kasta sig åt sidan.
Får se hur jag ska lösa det till nästa gång. Att jag ska flytta mig är ju uteslutet...

Lite statistik från dagens pass (för de som bryr sig om sånt):
Distans: 24 km
Tid: 2:18:12
Fart: 05:45/km

Blir ni också irriterade på människor som inte flyttar sig när man kommer springandes? Eller är det bara jag som bryr mig på sånt?

 

Dag 97 - Jag vill byta personlighet

Det snöar, är en plusgrad och mulet. Jag ska springa mitt långpass i dag - 24 km - men både kroppen och hjärnan säger "nej!" efter en snabb titt på vädret.

Självklart kommer jag att springa. Jag ställer inte längre in några träningspass när jag inte känner för att träna. Jag vevar i stället mantrat "bara gör det, bara gör det, bara gör det" i mitt huvud. Och det funkar alltid.

Men jag önskar att jag slapp de här negativa tankarna innan. Om att "usch, det kommer bli kallt" , "det kommer att slaska runt fötterna", "det kommer att kännas hemskt".

Det är därför jag vill byta personlighet. Jag har träffat en person som inte alls verkar tänka som jag. De gånger jag har sprungit med henne har hon varit ett under av positiva tankar, sprudlande energi och träningsglädje.

(bild lånad från Mirandas blogg, mirandasminut.se)

Miranda är en helt fantastisk person (läs mer i hennes blogg) som springer oavsett om det är snöstorm, 16 minus eller glashalt. Och hon verkar älska det! I dag önskar jag att några av hennes egenskaper smittar av sig på mig. Nu är det dags att ladda ipoden med musik, fylla vätskebältet och ge sig ut i slasket!

Ska du träna i dag? Och vad gör du när de negativa träningstankarna börjar smyga sig på?

Dag 98 - Tantångest

I många år var märket Ecco det värsta jag visste. Ville knappt gå in i en butik där det kunde finnas Ecco-skor. För mig är Ecco en symbol för människor som är hurtiga, praktiska och helt ointresserade av estetik.

Men så började jag få ont i fötterna. Riktigt ont. Jag kröp till korset och köpte min första Ecco-sko. Det var en nätt ballerina, men det sved ändå. Jag var nu en Ecco-människa. Jag som tidigare mest hade gått i coola sneakers, högklackat eller snygga skinnstövlar.

Förmodligen handlade rädslan för Ecco om rädslan för att bli gammal.

Nu har jag fått tantångest igen. Häromdagen var jag på Gå- och löpkliniken vid Hornstull för att pröva ut mina första... ortopediska inlägg! Ni hör ju på ordet. Detta är ingenting som coola människor har.

Mitt enda försvar är att mina fötter måste hålla hela vägen fram till maraton. Det finns inget annat alternativ. Då får man övervinna sin tantångest och ta till de verktyg som finns.

Löpning är för övrigt en sport som är lite svår om man är fåfäng. Man har konstiga mössor som sitter som en strumpa på huvudet. Man har tajts som inte alltid ger den mest smickrande bilden av ens ben. Och så får man den där rödblossiga tonen i ansiktet..

Vad tycker du? Vad är det värsta rent utseendemässigt med att springa? Vilka plagg eller tillbehör har du extra svårt för?

99 dagar - från latmask till löpare

För drygt sexton år sedan var jag ingen vältränad typ. Jag var en liten tjockis. Även om jag inte gillar ordet, så var det precis det jag var.

Jag var tjejen som helst slapp jympan. Jag kunde alla ursäkterna; mens, förkylning, stukad fot, åksjuka, glömda jympaskor. Det finns ingen hejd på hur innovativ man kan bli när man verkligen inte vill röra sig.

Framför allt ville jag verkligen inte springa. Att röra sig snabbare än promenadtakt var bara nödvändigt om jag blev jagad eller skulle hinna med bussen. Jag såg alltid till att komma till busshållplatsen i mycket god tid. Jag kan aldrig komma ihåg att jag blev jagad.

Under åren har min syn på löpning blivit mycket mer positiv. Jag har haft turen att bo i städer nära havet, Miami och Kalmar, där det plötsligt blev roligare att springa. Hav och natur gör det lättare, det ger fart i steget. Men löpning har ändå alltid varit förenat med ett visst motstånd.

Kanske för att jag inte sett mig själv som en löpare. En före detta tjockis kan inte vara en löpare. De som springer på riktigt är gaselliknande varelser med korta blanka shorts. Människor som ser ut att kunna gå av på mitten.

Men för drygt två år sedan hände det något. Jag började träna för ett lopp. Ett pyttelitet, anspråkslöst lopp som heter Vårruset, bara 5 km. Och sedan dess har det byggts på. Jag har sprungit två millopp, Tjejmilen och Midnattsloppet och båda gångerna var jag euforisk efteråt. Känslan av att göra något som jag trott var totalt omöjligt gick direkt in i hjärtat på mig. För en stund kände jag mig oövervinnlig.

Men när någon föreslog att jag skulle springa marathon skrattade jag bara. Marathon! Det är ju för de där gasellerna, som... Just det, den ursäkten duger inte längre.

Jag kan inte låta bli. Jag måste testa. Nu har jag 99 dagar på mig att träna. Nittionio dagar av hård, blodsmak i munnen-träning, bara för att få uppleva den där känslan igen. Känslan av att jag kan klara vad som helst. Kan jag det?

Dag 100 - varför maraton?

Ja, varför väljer man egentligen att ställa upp i ett så plågsamt evenemang som ett maraton? Det är ju inte bara själva tävlingsdagen som är ansträngande, värre är hela den långa vägen dit!

Det finns säkert tusen olika svar på frågan, men för mig handlar det främst om en sak. Jag behövde ett riktigt utmanande mål. Som så många andra kvinnor och tjejer har jag i flera år tränat för att "hålla mig i form" (läs: hålla mig smal). Men det kändes inte motiverande längre. Det räckte inte som anledning för att springa till gymmet tre eller fyra gånger i veckan.

När jag såg den fantastiska Isabellah Andersson, som blivit mamma bara fyra månader tidigare, vinna Stockholm marathon förra året fick jag idén. Det där är en utmaning som räcker! Det där kommer att hålla mig motiverad i flera månader i sträck. Dessutom, och det ska inte underskattas, är det något jag kan vara stolt över i flera månader därefter. (Och kanske skryta lite om).

Jag började förbereda mig redan i december förra året och har sedan dess sprungit tre eller fyra löppass i veckan.

Men det är nu upploppet kommer! Det är nu jag ska bevisa att jag håller hela vägen. Och att allt snack om maraton inte har varit tomt prat...

Vad tror du? Kommer jag att klara det? Om du själv har sprungit maraton, kom gärna med tips på hur man håller fast vid de goda träningsvanorna hela vägen fram!

Tjuvstart med bästa vännen

Välkommen till bloggen 100 dagar till maraton! Här kan du följa mina förberedelser inför min största träningsutmaning någonsin - Stockholm marathon! Den 5 juni bär det av. Just nu är jag i en fas där jag frågar mig: "Varför bestämde jag mig för det?"

Som tur är har jag i alla fall min träningskompis Ipoden som aldrig sviker. I dag berättade den till exempel att jag har slagit nytt rekord på en engelsk mil.
Vilken vän va?

Har du också satt upp ett träningsmål som verkar orimligt? Berätta!