Sista passet på länge

Jag har varit frånvarande från bloggen några veckor, skäms på mig. Jag trodde att jag skulle ha massor med spännande historier att berätta från mina olika träningspass, men träningen har varit ganska... statisk.
Det enda som har fungerat bra är enklare distanspass på cirka 4-8 kilometer, och de har gått i ungefär samma tempo varje gång. Inget att skriva hem om alltså.

Däremot är jag oerhört glad över att jag har kunna springa så länge. Nu är jag i vecka 28 (7:e månaden) och känner mig fortfarande ganska lätt i kroppen. Däremot ser jag på pulsen att något har hänt, den rusar uppåt snabbt, och alla former av tempoökningar går bort.

På juldagen kördes mitt sista pass för året, och för ett bra tag framöver. Jag känner nu hur det börjar bli alldeles för spänt i magen, det stramar på ett sätt som inte är helt behagligt. Jag tror att det är kroppens sätt att  förklara för mig att det faktiskt får räcka nu. Lite synd eftersom jag hemskt gärna hade sprungit Sylvesterloppet i Vallentuna på nyårsafton, men hey, det kommer fler lopp i mitt liv.

Det viktigaste för mig just nu är att bebisen mår bra och att inget händer med honom/henne. Vill helst att hen ska stanna där inne ett tag till.
 Så nu blir det styrketräning och "raska promenader" (ett begrepp som jag har svårt att ens uttala) i tre månader framöver.
Några tips på hur man ska få promenaderna att bli roliga?
Njut av era löprundor där ute och spring lite för mig också! Gott nytt år!

Svårt att hålla det hemligt längre...

Mitt bloggande har varit lite sporadiskt de senaste månaderna. Nu kan jag berätta varför. Jag är gravid! Med den växande magen har det också blivit lite svårare att springa, och svårare att skriva om träningen eftersom den påverkats så mycket av graviditeten.

Jag är just nu i vecka 20+6 och har alltså kommit nästan halvvägs. Det känns fortfarande väldigt abstrakt, särskilt eftersom magen inte blivit så stor än och jag inte kan känna av så mycket rörelser därinne.
De första veckorna, från cirka vecka fyra till åtta, lade jag ner löpningen helt. Jag var alldeles för paranoid och rädd för att något skulle hända med barnet, trots att jag vet att det finns väldigt många som har sprungit helt som vanligt under den första tiden. Efter första besöket hos barnmorskan i vecka 8 fick jag grönt ljus på att fortsätta springa och började då så smått igen.
Jag var anmäld till Lidingöloppet 30 km, men bestämde mig snabbt för att "bara" köra 15 km-varianten. Jag hade tränat alldeles för lite under sommaren och ville inte belasta kroppen med något den inte var redo för.
I cirka vecka 11-12 körde jag Tjejmilen, men i mycket lugnare tempo än vanligt. Jag hade dessutom äran att vara hare till min bästa kompis Lina. Hennes mål var att komma in under 60 min, och det passade perfekt med min träningsnivå just då.
Hon tyckte nog att jag var lite väl lättövertalad när det kom till att springa långsammare än vanligt....

I slutet av september körde jag alltså Lidingöloppet 15 km (tror jag var i cirka vecka 14) och bestämde mig för att köra det med ambitionen att ha roligt och njuta av sträckan. Det blev ett tempo på cirka 5:30/ km, vanligtvis hade jag nog lagt mig på cirka 5 min/km. Men jag har sällan haft så roligt som jag hade den dagen, och det har sällan känts så lätt! På slutet hade jag mycket krafter kvar, och det kändes nästan retligt att inte få pressa kroppen mer.

För cirka en månad sedan var det dags för Hässelbyloppet, då var jag i runt vecka 16, och var ett tag osäker på om jag överhuvudtaget skulle orka med en mil. Jag hade tränat väldigt lite inför loppet, och absolut ingen intervallträning i snabbare fart. Men jag hade inte behövt bekymra mig. Kroppen hade fortfarande oanade krafter. Jag hade samma mål som på Lidingöloppet, att ha kul och njuta av resan. Redan vid cirka 2 kilometer grät jag glädjetårar över att känna mig så stark och lätt. Jag kände mig faktiskt helt oberörd av graviditeten, konstigt nog.
Visst, det gick inte lika snabbt som förra året då jag kom in på 44.58, men det var en mycket härligare upplevelse. Jag ansträngde mig för att besinna mig, och kollade hela tiden pulsen så att den inte gick upp för högt. Trots den lugna känslan lyckades jag komma in strax under 50 minuter. Det var en helt otrolig upplevelse. Jag var så glad över min kropp och över vad den kan göra.

Detta var ungefär en månad sedan och de senaste veckorna har jag sprungit lite sporadiskt. Jag kommer ut på cirka två rundor i veckan, kortare rundor där jag ibland lägger in gång om det känns för jobbigt eller gör ont någonstans. Men oftast känns det fortfarande ganska lätt att springa! Jag är mycket långsammare än innan och har inte sprungit sträckor på över en mil på flera veckor. Nu handlar det mest om upplevelsen.

Eftersom jag dragit ner på löpningen har jag i stället lagt in annan träning som spinning, styrketräning och gympa. Jag känner lite sorg över att inte ha något särskilt mål med min träning annat än att hålla mig stark och pigg. Men när barnet väl kommit ut (det sägs att det ska bli den 29 mars) hoppas jag kunna börja springa mer målmedvetet igen!

Jag kommer att fortsätta springa under graviditeten så länge det känns bra och hoppas att ni kommer att följa med mig under resan. Om ni har några egna erfarenheter av löpning och graviditet får ni gärna skriva en kommentar. Man känner sig ganska ensam om att vilja springa när man är gravid....

Phew, vad skönt att inte behöva hålla detta hemligt längre!

Ta itu med rädslan

De säger att man ska utsätta sig för sådant man är rädd för. Kanske är det ormar, spindlar eller höga höjder. För mig är det aerobics.
I fredags försökte jag. Tja, de första tio minuterna gick bra. Stegen var så enkla att även de mest okoordinerade skulle hänga med. Sedan kom de, snurrarna. Då var det kört. Jag sa tack och hej och lämnade salen.
Gick ut och körde lite på löpbandet och några styrkeövningar.
Och det där med att ta itu med rädslan? Jag kom fram till att min aerobics-skräck inte hämmar mig i min vardag och att jag får leva med den lite till.

Iron, lion, zion

Har känt mig trött och hängig i några veckor. Eftersom jag tidigare har haft järnbrist, tror jag att det kan vara boven även denna gång. Från och med nu byts gröten ut mot rågkusar med leverpastej eller skinka. En clementin till gör det ännu lättare för kroppen att ta upp järnet. Hoppas det hjälper!

Först uppleva - sen springa

Jag tycker inte om när löpningen tar för mycket tid från allt annat som är viktigt. Jag vill inte bli en löpknarkare. Jag vill att springandet ska vara ett inslag i livet, inte hela livet.
För att få ihop den ekvationen får man vara lite klurig. För några veckor sedan åkte jag och sambon ut till kafét och handelsträdgården Rosenhill på Ekerö utanför Stockholm. Där fanns det fortfarande blommor i rabatterna och squash i landet. Rosenhill har också ett eget drive - in- musteri där hobbyäppelodlare kan få sin äppelskörd förvandlad till must - så smart!
Efter soppa och nötkaka körde vi bilen till en undanskymd parkering där förvandlingen skedde. Jag krånglade om till löparkläder och sprang sedan de 10 kilometrarna hem. Tjipp tjopp, kafebesök, natur och löpning avklarad på några timmar. Sjukt nöjd med min effektivitet.

Den snåla löparen

Jag kanske är världens snålaste löpare. Det är ingen idé att jag försöker visa er mina outfits i flashiga bloggposer, för det kommer att bli samma bilder varje gång. Samma vita jacka, samma svarta tajts med neongröna detaljer (ha! fel där, jag har faktiskt ett par helsvarta också) och samma Asics-skor. Jag tycker helt enkelt att det är urtråkigt att lägga pengar på träningskläder. Att försöka se snygg ut när man motionerar är svårare än att säga ordet »kompressionsplagg«. Vem kan se fashion ut i löpartajts? Ni får gärna visa mig honom eller henne, så lovar jag att tänka över min inställning.
Fram till dess kommer jag att byta mellan mina två tajts, min enda löparjacka och mina fåtal underställströjor. (Jag lovar, jag tvättar ofta).
Nä, jag lägger hellre mina pengar på god mat, inredning, tidningar, klänningar, resor, böcker och biobesök.

Hur resonerar ni som älskar att köpa träningskläder? Tycker ni att det är värt det?

Livet handlar inte bara om löpning

... det finns plats för lite styrketräning på Friskis och Svettis också (bilden är tagen i deras omklädningsrum för några dagar sedan). Nej, skämt åsido. Denna helg har inte handlat om träning, utan om afternoon tea på Grand, teater på Dramaten och höstpromenad vid Ulriksdals slott. När söndagkvällen kom längtade jag efter löpning igen. Så vill jag att det ska vara i mitt liv, en skön mix mellan fest och vardag, träning och avkoppling, lyx och havregrynsgröt.

Har ni tränat i helgen?

Rättvisa äpplen

Jag är en envis vanemänniska – särskilt på morgnarna.
Du kan knacka på dörren hos mig klockan 6.30 vilken vardagsmorgon som helst och alltid hitta samma sak på tallriken: fiberhavregrynsgröt med kanel, banan och mjölk. Inget får rubba mina cirklar.
Mina cirklar gick knappt ens att rubba när jag fick en stor påse svenska äpplen i present.
Äpple på gröten? Barockt!
Det måste ju vara banan.
Men så kom jag på ett argument som fick mig att ändå testa äpple på gröten ett tag.
Varför ska jag bidra till att bananer fraktas från andra sidan jorden, när jag kan äta äpplen som odlats bara några mil härifrån (Eskilstuna närmre bestämt)?
Då fick jag dåligt samvete för mitt bananmissbruk och började genast riva äpplen till morgongröten.
Jag ska erkänna att det inte är riiiktigt lika gott, men samvetet är det – gott alltså.

Tänker du miljö när du väljer frukost?

Veckans första pass

Måndag morgon den 24 oktober klockan 05.55.
Långa tajts, funktionströja, långärmad ulltröja, väst, reflexjacka, buff och vantar.
Veckans första pass avverkades på blygsamma 30 minuter. Men effekten sitter fortfarande i.

Snabb, snygg, stark!

Det var rubriken som lockade ett stort gäng löpintresserade kvinnor till after work med springtema på Floragatan i Stockholm igår.

Svenska Dagbladets Petra Månström och bloggaren Ellinor Björk föreläste om sina löparupplevelser utifrån lite olika perspektiv. Petra övertalades av sina chefer på Svenska Dagbladet att springa Stockholm maraton 2010 och blogga om sin upplevelse, och "tvingades" på det sättet in i löparvärlden.
Löpningen har både gett henne både nya vänner och nya upplevelser (bland annat träningsresor till Portugal och löpning i fjällen), och hon verkar inte ångra att hon antog chefernas utmaning.
Ellinor Björk kom som 36-åring på att hon vill klara av milen under 40 minuter, och har nu 1,5 år på sig att nå sitt mål. Hennes träningsschema är imponerande, nästan alla dagar i veckan är fyllda av löpning, och hon springer i hastigheter som jag aldrig ens varit i närheten av (trots att jag är cirka fem år yngre).

Det som slog mig under kvällen var hur stort intresset för löpning är i dag. Platserna till föreläsningskvällen hade sålt slut väldigt snabbt och intresset var till och med så stort att Petra och Ellinor ska arrangera ännu en löparkväll i november.

Jag tror också att det är smart att fokusera just på orden: snabb, snygg, stark. Det stämmer verkligen med vad jag har upplevt genom löpningen.

Gå in på Maratonbloggen och ta kontakt med Petra om du är intresserad av löparkvällen i november!

Chockad av min löparstil

Efter vissa lopp (Parloppet och Hässelbyloppet exempelvis) kan man få det tveksamma nöjet att se en liten film på sig själv när man går i mål.

Det är nyttiga men chockerande bilder. Jag blir alltid lika förvånad över hur långsamt det ser ut när jag springer. Själv upplever jag det som att jag flyger fram med vinden i håret!

Likadan är upplevelsen i år. Kvinnan du ser på filmen kryper ju fram. Det kan inte vara jag....

Här kan man se filmen (sök på "Maria André)

(Jag har svarta långa tajts och svart långärmad tröja)

Har du sett dig själv när du springer? Hur kändes det?

Glädjetårar på Hässelbyloppet!

 








I går var det dags för Hässelbyloppet – årets sista tävling.
Eftersom jag tränat mycket sporadiskt under sommaren, och absolut inga intervallpass, hade jag ingen aning om vad jag skulle kunna prestera.

Mitt fokus var "det ska kännas bra och jag ska ha kul".
Innan loppet var jag väldigt loj och höll nästan på att somna på tunnelbanan på väg till Hässelby Gård. Jag gjorde några mesiga uppvärmningsförsök (hälkick, spurter och lite töjningar) och sedan masade jag mig in i min startgrupp "Damer Motion 1", där jag ställde mig sist av alla. Vill inte ställa mig i vägen för några snabbspringare.

Jag gav mig i väg i ett tempo som kändes behagligt, snäppet snabbare än vanlig jogg. Det visade sig vara några snäpp snabbare, första kilometern gick på runt 4:50! När jag joggar brukar jag ligga runt 6 min/km...
Men det var det här tempot jag hade i kroppen igår, så jag fortsatte där och tänkte att "jag sänker farten om det inte känns bra".

Vid två kilometer kom en av mina favoritspringlåtar igång, Beyonces »Run this world (Girls)« och jag kom helt i extas. Tänk att jag kan springa så här fort trots att jag knappt har tränat för det! Tänk vad kroppen kan! Tårarna började rinna... Det har bara hänt en gång tidigare, när jag gick i mål på Stockholm marathon 2010. Men igår var lyckokänslan så stark, och kroppen kändes så snabb och pigg och okrossbar. Jag sprang av lust, inte av tvång, och jag pressade mig inte mer än vad som kändes överkomligt.
Kroppen gick som en klocka. Nästan varje kilometer gick på runt 4:55. Något långsammare var jag vid cirka 6-8 kilometer, eftersom det kom några läskiga backar... Vid 8 kilometer insåg jag att jag skulle kunna komma in på under 50 minuter, helt otroligt! Förra året tyckte jag att det lät som en omöjlig gräns, och då hade jag ändå tränat mycket strukturerat i flera månader.
Jag la in en något högre växel under de två sista kilometrarna och spurtade om några på de sista hundra metrarna på Hässelby IP. Så härligt att få defilera in i mål, och slippa slänga sig i gräset av utmattning. Jag var helt överlycklig över tiden 49:34 och fällde några tårar till. Tänk så mycket som hänt sedan jag började träna för Stockholm maraton i december 2009. Jag är så otroligt glad över att jag vågade mig på en sport som jag hatat ända sedan jag var i tonåren. De kärlekar som är svårfångade är oftast de bästa...
Nu filar jag på vad nästa mål kan bli... Kanske Sylvesterloppet i Vallentuna på nyårsafton?

Tillbaka! Snart dags för årets sista (?) lopp

Äntligen kan jag blogga igen, efter att ha styrt upp lite tekniska detaljer mellan min gamla blogg på chef.se och denna nygamla blogg. Från och med nu är det här jag kommer att hålla till och skriva om löpning och allt som inspirerar till löpning.

I helgen är det dags för vad jag tror blir årets sista lopp – Hässelbyloppet. Det finns inte så många lopp kvar i tävlingskalendern här i Stockholm nämligen. Det enda jag känner till är Vintermaraton i början av november, och ett maraton är jag absolut inte tränad för.

Mitt mål för Hässelbyloppet är väldigt blygsamt. Eftersom det varit lite si och så med min träning de senaste månaderna är jag glad om jag kommer in under 55 minuter. Eller rättare sagt, jag är glad om det känns bra att springa överhuvudtaget!  Så blygsamt är det.

Samtidigt är det näst intill spännande att springa ett lopp där man bara kan gå på känsla och följa kroppens signaler. Det är väldigt ovant för mig. Jag ser den här upplevelsen som en övning i tålamod. Hoppas jag har något...

Hoppas vi ses i Hässelby på söndag!

Tuffa tusingar i arla morgonstund

Mitt träningsprogram är ganska strikt och stelt. Det är i princip samma typ av pass vecka efter vecka. Långa intervaller, korta intervaller, långpass, långa intervaller, korta intervaller, långpass. Och så fortsätter det.
I går kväll hade jag verkligen ingen lust att göra de fruktade tusingarna (långa intervaller á 1 000 meter). Jag ville hellre vara hemma, vila, och prata med min käraste.

Efter en lunch med kloka Ella som skriver bloggen  »Äta, träna, kämpa« kände jag att det är okej att bryta mot reglerna ibland. Man får skjuta tusingarna på morgondagen.

Det negativa med det var att tusingarna nu var tvungna att genomföras tidigt på torsdagmorgonen. Kvällen är redan bokad till annat. Därför blev det uppstigning vid 05.15 i morse, grötfrukost och hänga på låset när gymmet öppnade klockan 06.30.

När jag började gå på löpbandet kändes det som ett helt omöjligt projekt att springa sex intervaller á 1 000 meter i tempo på 4:30/min.
Jag orkade ju knappt promenera.
Men jag lurade mig själv genom att tänka »Jag ska åtminstone klara en tusing, så får jag se hur jag känner sedan«.
En tusing blev till två, som blev till tre. Jag tänkte sedan »Äh, har jag klarat tre så klarar jag fyra«. Och snipp snapp snut, så var passet slut och jag hade gjort sex stycken!
Jag vet inte hur det gick till, jag vet inte var jag fick energin ifrån. Kanske var det gröten, kanske var det 60-talsmusiken som spelades under hela passet.
Kanske var det tanken att jag »fick« bryta om det kändes omöjligt.
Mindre tvång, mer frihet gör mig väldigt snabb helt enkelt.

Passet avslutades med utfall, djupa benböj, dips, chins och lite magövningar. Det där kommer jag att göra igen!

Passet i helhet:
Uppvärmning 2 km i 6:00 min/km
Intervaller 6 x 1 000 meter, 1 min ståvila mellan varje intervall
Nedvarvning 2 kilometer

Tillbaka i spåret - mot nya mål!

 Ute och intervalltränar i snön på Gärdet den 14 januari. Jag i rosa jacka.

Efter flera månader av ostrukturerad löpträning är det dags att sätta sig i sadeln igen. Eller närmre bestämt, ge sig tillbaka ut i löparspåret.
Det hägrande målet är Prag halvmaraton den 2 april och att slå tiden från Stockholm halvmaraton i september. Jag vill alltså komma under 1:48, helst vill jag hamna någonstans runt 1:40.
Eftersom löpträningen varit ganska ofokuserad under november och december, är det nu dags att hitta rutiner och riktlinjer.
Jag har dragit upp ett träningsprogram som varje vecka består av tre nyckelpass: lång intervall, kort intervall och långpass. Därutöver springer jag ett distanspass och kör minst ett pass styrketräning.
Ni kommer att få mer detaljer kring mitt träningsprogram framöver.
Det låter en aning kufigt, men jag njuter av att ha en struktur i min träning igen. Jag bockar av pass och analyserar, jag kör snabba intervaller och svettas floder. Jag känner hur jag blir lite lite snabbare för varje vecka. Jag är helt enkelt som lyckligast när jag är på väg att uppnå mina mål.