Livet handlar inte bara om löpning

... det finns plats för lite styrketräning på Friskis och Svettis också (bilden är tagen i deras omklädningsrum för några dagar sedan). Nej, skämt åsido. Denna helg har inte handlat om träning, utan om afternoon tea på Grand, teater på Dramaten och höstpromenad vid Ulriksdals slott. När söndagkvällen kom längtade jag efter löpning igen. Så vill jag att det ska vara i mitt liv, en skön mix mellan fest och vardag, träning och avkoppling, lyx och havregrynsgröt.

Har ni tränat i helgen?

Rättvisa äpplen

Jag är en envis vanemänniska – särskilt på morgnarna.
Du kan knacka på dörren hos mig klockan 6.30 vilken vardagsmorgon som helst och alltid hitta samma sak på tallriken: fiberhavregrynsgröt med kanel, banan och mjölk. Inget får rubba mina cirklar.
Mina cirklar gick knappt ens att rubba när jag fick en stor påse svenska äpplen i present.
Äpple på gröten? Barockt!
Det måste ju vara banan.
Men så kom jag på ett argument som fick mig att ändå testa äpple på gröten ett tag.
Varför ska jag bidra till att bananer fraktas från andra sidan jorden, när jag kan äta äpplen som odlats bara några mil härifrån (Eskilstuna närmre bestämt)?
Då fick jag dåligt samvete för mitt bananmissbruk och började genast riva äpplen till morgongröten.
Jag ska erkänna att det inte är riiiktigt lika gott, men samvetet är det – gott alltså.

Tänker du miljö när du väljer frukost?

Veckans första pass

Måndag morgon den 24 oktober klockan 05.55.
Långa tajts, funktionströja, långärmad ulltröja, väst, reflexjacka, buff och vantar.
Veckans första pass avverkades på blygsamma 30 minuter. Men effekten sitter fortfarande i.

Snabb, snygg, stark!

Det var rubriken som lockade ett stort gäng löpintresserade kvinnor till after work med springtema på Floragatan i Stockholm igår.

Svenska Dagbladets Petra Månström och bloggaren Ellinor Björk föreläste om sina löparupplevelser utifrån lite olika perspektiv. Petra övertalades av sina chefer på Svenska Dagbladet att springa Stockholm maraton 2010 och blogga om sin upplevelse, och "tvingades" på det sättet in i löparvärlden.
Löpningen har både gett henne både nya vänner och nya upplevelser (bland annat träningsresor till Portugal och löpning i fjällen), och hon verkar inte ångra att hon antog chefernas utmaning.
Ellinor Björk kom som 36-åring på att hon vill klara av milen under 40 minuter, och har nu 1,5 år på sig att nå sitt mål. Hennes träningsschema är imponerande, nästan alla dagar i veckan är fyllda av löpning, och hon springer i hastigheter som jag aldrig ens varit i närheten av (trots att jag är cirka fem år yngre).

Det som slog mig under kvällen var hur stort intresset för löpning är i dag. Platserna till föreläsningskvällen hade sålt slut väldigt snabbt och intresset var till och med så stort att Petra och Ellinor ska arrangera ännu en löparkväll i november.

Jag tror också att det är smart att fokusera just på orden: snabb, snygg, stark. Det stämmer verkligen med vad jag har upplevt genom löpningen.

Gå in på Maratonbloggen och ta kontakt med Petra om du är intresserad av löparkvällen i november!

Chockad av min löparstil

Efter vissa lopp (Parloppet och Hässelbyloppet exempelvis) kan man få det tveksamma nöjet att se en liten film på sig själv när man går i mål.

Det är nyttiga men chockerande bilder. Jag blir alltid lika förvånad över hur långsamt det ser ut när jag springer. Själv upplever jag det som att jag flyger fram med vinden i håret!

Likadan är upplevelsen i år. Kvinnan du ser på filmen kryper ju fram. Det kan inte vara jag....

Här kan man se filmen (sök på "Maria André)

(Jag har svarta långa tajts och svart långärmad tröja)

Har du sett dig själv när du springer? Hur kändes det?

Glädjetårar på Hässelbyloppet!

 








I går var det dags för Hässelbyloppet – årets sista tävling.
Eftersom jag tränat mycket sporadiskt under sommaren, och absolut inga intervallpass, hade jag ingen aning om vad jag skulle kunna prestera.

Mitt fokus var "det ska kännas bra och jag ska ha kul".
Innan loppet var jag väldigt loj och höll nästan på att somna på tunnelbanan på väg till Hässelby Gård. Jag gjorde några mesiga uppvärmningsförsök (hälkick, spurter och lite töjningar) och sedan masade jag mig in i min startgrupp "Damer Motion 1", där jag ställde mig sist av alla. Vill inte ställa mig i vägen för några snabbspringare.

Jag gav mig i väg i ett tempo som kändes behagligt, snäppet snabbare än vanlig jogg. Det visade sig vara några snäpp snabbare, första kilometern gick på runt 4:50! När jag joggar brukar jag ligga runt 6 min/km...
Men det var det här tempot jag hade i kroppen igår, så jag fortsatte där och tänkte att "jag sänker farten om det inte känns bra".

Vid två kilometer kom en av mina favoritspringlåtar igång, Beyonces »Run this world (Girls)« och jag kom helt i extas. Tänk att jag kan springa så här fort trots att jag knappt har tränat för det! Tänk vad kroppen kan! Tårarna började rinna... Det har bara hänt en gång tidigare, när jag gick i mål på Stockholm marathon 2010. Men igår var lyckokänslan så stark, och kroppen kändes så snabb och pigg och okrossbar. Jag sprang av lust, inte av tvång, och jag pressade mig inte mer än vad som kändes överkomligt.
Kroppen gick som en klocka. Nästan varje kilometer gick på runt 4:55. Något långsammare var jag vid cirka 6-8 kilometer, eftersom det kom några läskiga backar... Vid 8 kilometer insåg jag att jag skulle kunna komma in på under 50 minuter, helt otroligt! Förra året tyckte jag att det lät som en omöjlig gräns, och då hade jag ändå tränat mycket strukturerat i flera månader.
Jag la in en något högre växel under de två sista kilometrarna och spurtade om några på de sista hundra metrarna på Hässelby IP. Så härligt att få defilera in i mål, och slippa slänga sig i gräset av utmattning. Jag var helt överlycklig över tiden 49:34 och fällde några tårar till. Tänk så mycket som hänt sedan jag började träna för Stockholm maraton i december 2009. Jag är så otroligt glad över att jag vågade mig på en sport som jag hatat ända sedan jag var i tonåren. De kärlekar som är svårfångade är oftast de bästa...
Nu filar jag på vad nästa mål kan bli... Kanske Sylvesterloppet i Vallentuna på nyårsafton?

Tillbaka! Snart dags för årets sista (?) lopp

Äntligen kan jag blogga igen, efter att ha styrt upp lite tekniska detaljer mellan min gamla blogg på chef.se och denna nygamla blogg. Från och med nu är det här jag kommer att hålla till och skriva om löpning och allt som inspirerar till löpning.

I helgen är det dags för vad jag tror blir årets sista lopp – Hässelbyloppet. Det finns inte så många lopp kvar i tävlingskalendern här i Stockholm nämligen. Det enda jag känner till är Vintermaraton i början av november, och ett maraton är jag absolut inte tränad för.

Mitt mål för Hässelbyloppet är väldigt blygsamt. Eftersom det varit lite si och så med min träning de senaste månaderna är jag glad om jag kommer in under 55 minuter. Eller rättare sagt, jag är glad om det känns bra att springa överhuvudtaget!  Så blygsamt är det.

Samtidigt är det näst intill spännande att springa ett lopp där man bara kan gå på känsla och följa kroppens signaler. Det är väldigt ovant för mig. Jag ser den här upplevelsen som en övning i tålamod. Hoppas jag har något...

Hoppas vi ses i Hässelby på söndag!