Dags för en bloggpaus

Här i Stockholm singlar snön ner i dag.
Tävlingssäsongen för  löpning är helt klart över.
Mina mål för 2010 är uppnådda. Jag genomförde Stockholm marathon under fyra timmar (3:52) och milen under 50 (44:48).
Jag är glad över att löpning blivit en del av mitt liv och stolt över att jag lyckas prestera långt över alla förväntningar.
I november och december tänker jag främst ägna mig åt grundträning och inomhusträning (spinning, intensivgympa). Därför känner jag att det inte finns lika mycket att skriva om i bloggen längre.
Men jag återkommer gärna efter årsskiftet, då börjar jag träna för Prag halvmarathon, som arrangeras den 2 april.
Jag är så glad för alla fina kommentarer jag fått från er under året och all support ni visat. Tack så hemskt mycket!
Ni får gärna fortsätta höra av er till mig om ni har lust att springa en runda i Stockholm eller bara snacka löpning. Jag finns på maria.andre@chef.se
Ha en riktigt härlig höst/vinter och tack för att ni har läst min blogg!

Det här måste du gå på

Om du är intresserad av löpning och ledarskap får du inte missa höstens mest spännande frukost.
Jag ser så fram emot den 2 november då Chef arrangerar evenemanget  »Vinnarskalle&lätta löpsteg«, där bland annat Adidas vd Henrik Bunge talar om vilken nytta han har haft av löpningen i sitt ledarskap. Han ska också berätta om alla spännande äventyr han varit på, bland annat har han slagit världsrekord i skidor till Nordpolen. Henrik Bunge har inställningen att allt är möjligt, och hävdar att alla hans 400 medarbetare skulle kunna ta hans jobb.

Jag tror att frukosten kommer att ge mycket inspiration och aha-känslor. Anmäl dig här!
(Självklart är frukosten öppen för alla, oavsett om du är chef eller inte :)

Så gör den osponsrade träningsbloggaren

Eftersom jag driver en ganska liten träningsblogg (läs: Har inte tusentals besökare varje vecka) får jag inte heller en massa träningsprylar skickade till mig som företagen vill att jag ska "testa" (läs: skriva om på min blogg).
Det är skönt, då slipper jag en massa etiska dilemman.
Men, om jag ska vara ärlig, så hade jag gärna sprungit runt i nya fina träningskläder varje dag. Jag hade gärna testat nya skomodeller och pulsklockor.
Gratis är gott.
Men det finns också en charm i att helt vara sin egen. Att bara ha ett par springskor, en träningsjacka, en keps, en pulsklocka - och ändå göra resultat som man är väldigt stolt över.
Samtidigt vet alla löpare att oavsett om du har världens dyraste skor eller springer barfota, så är det du som ska springa de där stegen. Det är du som måste utstå mjölksyreplågan. Därför har alla löpare min fulla respekt, oavsett om man har femtio par skor eller fem.

En konsekvens av att inte vara sponsrad är att man blir påhittig. I dag när jag gick ut och sprang i beckmörkret klockan sex på morgonen var det inte några coola Nike eller Craft-vantar jag hade på händerna. Nej, det var trädgårdshandskar från Ica Maxi för 29,90 kr per par. Och de var hur bra som helst!

Jodå, gratis är gott. Men fyndat är ännu godare. 

För dig som gillar mjölksyra

I går presenterade min chef Peter Hampus en helt ny upplevelse för mig. Vi diskuterade nämligen mjölksyra – något som jag är rädd för. Jag aktar mig för att få för mycket mjölksyra i benen när jag springer lopp, jag är helt enkelt orolig för att känna mig förlamad och »gå in i väggen«.

Men Peter beskrev det i stället som en härlig upplevelse. »Det bästa är när man får så mycket mjölksyra att det liksom killar i öronen. Det är riktigt häftigt.«

Nu är vi ganska olika. Han gillar att plåga sig själv. Jag gillar att testa mina gränser. Det finns en hårfin skillnad i det.

Om du är som Peter  och gillar mjölksyra finns det ett lopp du måste testa: »Försten upp«.
Det innebär att man ska springa 24 våningar, 436 trappsteg och komma först upp till toppen av Skrapan (före detta Skatteskrapan) på Södermalm i Stockholm.
Loppet arrangeras den 30 oktober.
Vad synd att jag är bortrest då och inte kan ställa upp...

Gör inte detta i din skog!

Igår kväll var det alltså dags för den respektingivande slingan Ursvik Extrem. När vi kom dit upptäckte jag att den dessutom var längre än jag trodde... 15 kilometer i stället för 13.
Redan i bilen på väg dit kände jag mig tveksam. »15 kilometer! I halvmörker! Varför?«

Och sedan blev det värre. De första 3-4 kilometrarna gick fint. Upp och ner för stock sten, över rötter och stubbar, öppna fält och små smala skogsstigar. Men sedan började mörkret lägga sig. Och det var bara en i den dynamiska löparduon som hade pannlampa, jag hade »glömt« min hemma. Nu blev det riktigt trassligt för fötterna. Jag försökte ropa »sten!« och »stubbe!« för att uppmärksamma min käresta på eventuella farthinder, men till slut kom utropen så ofta att jag lät som en hel kör.
Det kändes dessutom farligt. Jag har verkligen ingen lust att vricka foten på en stubbe och sedan lida av påtvingad löpvila i flera veckor. Jag ville inte heller att min käresta (som är ganska mycket längre än jag) skulle falla pladask och inte kunna bli räddad. Det finns inte en chans att jag skulle kunna släpa/bära honom ens några få meter...

Så. Vad jag försöker komma till är detta: vi fick ge upp. Jag som aldrig ger upp. Vi fick ge oss in på elljusspåret och avsluta med en enkel 5 kilometare i stället. För att kompensera drog jag upp tempot så att åtminstone en kilometer gick på under 5 min.
Vad kan vi lära oss av detta: Ge dig inte ut i skogen en oktoberkväll utan en rejäl pannlampa.
Detta är en situation där fåfängan får stryka på foten. Tyvärr.

Har du också upplevt några farliga skogsäventyr?

Myser fortfarande...

Två dagar efter personbästat på milen sitter jag fortfarande och myser. Är mycket nöjd med min prestation. Men jag är nästan lika glad över att tävlingssäsongen är slut och att jag i några månader kan träna precis vad jag vill och låta mig styras av impulsen.
Fram till i söndags var mitt träningsliv ganska inrutat. Jag följde marathon.se:s träningsprogram för milen och det är superbt om man vill nå resultat, men trist om man vill vara det minsta spontan.

I dag ska jag testa ett löpspår som jag har varit nyfiken på länge. Det heter »Ursvik Extreme«, är 13 kilometer långt och sprängfyllt av läskiga backar. Det känns både hemskt och underbart på samma gång. Särskilt eftersom det nu blivit så mörkt på kvällen att jag kommer vara tvungen att bära pannlampa. Ett tufft steg att ta för den fåfänga...
Jag berättar mer om upplevelsen i morgon!

Hela historien från Hässelbyloppet

Här kommer hela storyn om när jag fixade nytt personbästa på milen. Härliga Hässelbyloppet!

Det började egentligen redan dagen innan. Jag körde en kort värmningstur på lördagen som gick åt skogen. Jag fick jätteont i min vänsterfot (som en "förlamning" på övre delen av foten) och kunde knappt stödja på den.
Linkade hem eftersom jag inte vill förvärra skadan.
På söndagmorgonen vaknade jag av att vänster knä värkte. Kunde inte sova längre och gick upp redan vid halv åtta.
Tog tunnelbanan till Hässelby Gård och var vid idrottsplatsen cirka en timme före start.
Jag var helt inne i min egen bubbla. Min käresta skulle möta upp mig vid 7 kilometer. Där skulle han stå vid sidan av banan och sedan agera hare åt mig fram till 9 kilometer. Jag visste att det skulle vara den svåraste delen av loppet.

Det var smällkallt i luften och det tog tid innan jag vågade ta av mig minsta lilla klädesplagg.
Jag värmde lite på löparbanan, cirka en kilometer lugnt och 2-3 ruscher i snabbare tempo. Kände mig ganska seg och blev nervös.

Väl nere vid starten började jag känna av de sköna tävlingsnerverna. Pirrande förväntan som gör att musklerna blir redo för fart.
Jag ställde mig ganska långt fram i gruppen "Damer Motion 1" som startade 12.20. Då hade tävlingsklassen och Herrar Motion 1 redan gett sig av.
Jag pluggade hörlurarna riktigt djupt in i öronen, satte på min tävlingsmusik och väntade på startskottet. Eftersom jag hade musiken på så hög volym hörde jag inte när startskottet gick, men sen var vi iväg!
Första hundra metrarna gick över ett ojämnt gärde, så där tog jag det riktigt lugnt. Men när jag väl kom ut på cykelbanan höjde jag tempot. Första kilometrarna kände jag mig riktigt snabb och lätt. Tror att jag snittade på runt 4:15, 4:20 per kilometer.
Banan var flack och okomplicerad.
Vid dryga 4 kilometer började jag bli lite trött. Hade öppnat hårt. Snabbare än på Topploppet för några veckor sedan märkte jag, för när jag kom till 5 km låg jag på 22 min. 10 sek snabbare än på Topploppet!
Fick lite självförtroende av det och öste på så snabbt jag kunde i någon kilometer till. Vid 6 kilometer var det riktigt jobbigt, eftersom det hade varit en rad mindre backar på vägen.
Men jag höll ut eftersom jag visste att min käresta skulle vänta på mig vid cirka 6, 7 kilometer.
Och där stod han i en kurva!
Här var jag riktigt trött.
Han drog i väg i hög fart men jag kunde inte hänga på. D saktade ner, framför allt i backarna där jag inte hade mer att ge.
Men sen vid 8 kilometer hände något. Då insåg jag att de ju bara var 2 kilometer kvar! Tittade på klockan, dryga 35 minuter. Herregud, jag skulle ju kunna klara 45 minuter!
Jag öste på ganska bra fram till nio kilometer, där jag kroknade lite igen.
D släppte mig och i stället försökte jag haka på en tjej i svarta tajts och svart jacka som såg lätt och snabb ut. Det var ett bra val. Hon drog upp tempot lite och jag orkade hålla  hennes tempo i flera hundra meter. Då plötsligt märker jag att vi närmar oss Hässelby IP, bara några hundra meter kvar!
Då kommer en kort tjej i vit topp som en projektil bakifrån och jag försöker hänga på henne också.
Nu är det riktigt tungt. Jag lyckas hålla jämna steg med de två tjejerna fram till en nerförsbacke precis innan vi ska in på löparbanan. Där vilar jag lite nerförslutet och tittar på klockan. Den står på cirka 44 minuter. Jag inser att om jag spurtar nu så kommer jag klara under 45 minuter.
Jag kommer in på löparbanan, drar upp tempot så mycket jag orkar och på sista rakan fram till mål ökar jag lite till.
Jag tittar på klockan vid målet: 44:59. Helt fantastiskt!
Jag är överväldigad. Kan inte fatta det. Kan inte förstå. Är inte helt på det klara med om jag verkligen har klarat under 45 min. Men D är bombsäker på att jag gjorde det.
Jag hoppar upp i hans famn och nästan gråter av glädje. Tänk att lilla jag kan! Tänk att jag kan springa så snabbt!
Senast jag sprang milen gjorde jag det på 56 min...
Jag är så oerhört stolt över mig själv. Kan jag så kan alla. Löpning är så himla häftigt! För första gången i livet kan jag säga att jag tävlade mot mig själv och bara mig själv.
Då är det som allra härligast att vinna.

Den officiella tiden? 44:58! Här kan du se hela listan över Motionsklassen, damer. Jag är nr 13.

Sprang du Hässelbyloppet i söndags? Hur gick det?

Så fantastiskt lycklig!

Jag kan fortfarande inte fatta det, Hässelbyloppet, milen, under 45 min! Jag sprang på 44:58! Helt förbluffande, fantastiskt, oerhört underbart.
Målet var ju 50 minuter, och det slog jag med råge.
Jag är så euforisk just nu. Känslan efter att man har satsat mot ett ambitiöst mål, tränat intensivt, gett allt och sedan överträffat sig själv är helt enastående!
Skriver mer om själva loppet senare.
Nu blir det dusch!

Känslostatus inför Hässelbyloppet

I övermorgon smäller det. Hjälp! Och: ja!
Det känns både skrämmande och underbart att Hässelbyloppet snart är här.
Jag ska ta mig under 50 minuter och det här är vad som talar för att jag kommer att klara det:
- Jag gjorde de 10 första kilometerna på Stockholm halvmarathon på 50 min, 20 sek. Då hann jag dessutom med att knyta skorna, ha håll och dricka.
- Jag gjorde Topploppet (5 km) på dryga 22 min.
- Jag har tränat enligt plan. Relativt många intervaller.
- Jag är på gott humör.
- Jag kommer (förmodligen) att ha en hare som ska dra mig framåt de sista kilometrarna.

Här är vad som talar emot:
- Egentligen inget.
- Möjligtvis mina tankar. Om jag inte kan peppa mig själv. Men det vet jag att jag kan! Jag är så taggad att jag studsar fram just nu.

Så håll tummarna på söndag kl 12.20! Här finns mer info om Hässelbyloppet.

Ibland måste man hylla sig själv

Löpning kan vara en ganska ensam och enformig hobby. Ibland ställer jag mig själv frågan "varför sysslar jag med det här? Är det värt det?".
Sådana funderingar fick jag igår.
Av en slump började jag samtidigt läsa gamla blogginlägg och såg då bilder från olika tävlingar jag varit med i under året. Jag såg en envis, fokuserad och glad människa som får något euforiskt i blicken av att springa. Jag kom på mig själv med att tänka "Hon ser ju cool ut! Snabb! Stark!"
Ibland måste jag fira mig själv lite grann och reflektera över allt jag åstadkommit detta år. Jag har gått från antilöpare till maratonlöpare. Det är ändå något att vara stolt över.
Och de här bilderna gör mig extra glad när jag saknar motivation:

Då var det dags igen...

Det är tur att jag har sprungit några lopp i år redan, annars hade jag blivit orolig. För just nu känns det som att jag är på väg att bli förkyld. Hemska tanke, jag får ju inte missa Hässelbyloppet på söndag!
Men, håll i hatten. Pausa. Vrid tillbaka klockan. Just det, det var ju precis samma känsla före maraton. Det killade i halsen, jag var trött och seg, det rann lite ur näsan. Nej, det är inte sjukdom. Det kallas hypokondri. Och alla får det inför lopp som de är nervösa för.
Så. Nu kan jag gå vidare. I dag vila. I morgon - intervallstege.

Igår valde jag rätt

Jag har haft problem med mina intervaller på senaste tiden.
Jag är skeptisk till om min pulsklocka/gps mäter helt rätt och har därför varit osäker på om jag sprungit tillräckligt snabbt.
Intervaller är viktiga för att bli snabbare på milen, och därför är det skönt om de fungerar bra.
Jag vet, jag har blivit en aning manisk vad det gäller mina träningspass.
Alla måste göras exakt enligt planen. Jag är inte så hejsan hoppsan när det kommer till min löpning.

Men igår gick det mycket bra med intervallerna! Framför allt beror det på att jag valde ett koncept som jag vet fungerar för mig. Jag gjorde dem på löpband. Då kan jag exakt se hur snabbt och långt jag springer.
Jag körde två set som såg ut så här:
5 x 200 meter i tempo 4 min/km.
1 minuts ståvila mellan varje intervall. Två minuters jogg/gåvila mellan varje set.
Jag klarade tempot finfint och kände mig stark och snabb igen. Härligt!

I dag är det vilodag och i morgon väntar Topploppet, 5 km i Hagaparken i Stockholm.
Där har jag tänkt köra relativt snabbt, cirka 24-25 min, men inte ta ut mig helt.
Kolla på bloggen i morgon för att se hur det gick!

Ska du också springa något lopp eller träna i helgen?