Klarar jag skammen i att bli sist?

Jag har alltid älskat att tävla. Så fort det ska lekas eller sportas så måste jag vinna. Det behöver inte ens handla om idrott. Jag kan tävla om något så enkelt som »vem byter om snabbast?«.

I kombination med detta är jag också en ganska dålig förlorare. Jag hatar att bli besegrad och det värsta jag kan tänka mig är att bli sist.

Det är därför jag är otroligt tveksam till att ställa upp i Stockholm triathlon den 29 augusti. Jag förstår inte ens hur jag tänkte när jag lät min chef anmäla mig? Det är nästan givet att jag kommer att hamna allra sist i resultatlistan. Eftersom jag:
a) Inte kan crawla och inte ens äger en våtdräkt.
b) Inte äger en cykel. Jag kommer att få låna en och göra premiärturen på själva tävlingsdagen.
c) Inte har löptränat ordentligt på cirka en månad.

Sträckorna är 750 m simning, 20 km cykel och 5 km löpning.
Jag är övertygad om att jag kommer att klara det, men jag kommer ju inte att kunna slå någon... Jag vet, detta är en mycket tråkig sida hos mig. Ni får skratta eller håna mig om ni vill. Denna besatthet att vara bäst, eller i alla fall alltid bättre än någon annan, är pinsam.

Men nu får det vara nog! Jag tänker att »nu är det dags att bli mogen«. Jag måste kunna hitta glädjen i att delta. Jag måste kunna övertyga mig själv att det är bra nog att bara genomföra ett triathlon.

Men vänta nu... min chef säger att han har haft en fraktur i benet i sommar.... kanske kan jag i alla fall slå honom?