Jag är med i en hemlig klubb

I går var jag ute på en intervallrunda med min käraste. På uppvärmningen inför intervallerna möter jag ett känt ansikte. Men jag kan inte placera honom. Det är något med ögonen, hakan, leendet som helt klart är bekant. Han möter min blick och det verkar som att han känner igen mig också. Men sen märker jag att det inte är mitt ansikte han tittar på. Han har blicken någonstans i höjd med överkroppen. I bysthöjd.
Vi springer allt närmre och jag ser hans ansikte lite tydligare. Ah, det är Jonas Leijonhuvud! Som tidigare var reporter på  Dagens Nyheter och hade bloggen Maraton på 50 dagar (undrar vem han har inspirerats av, hehe)

Jonas klarade maraton under fyra timmar, på cirka 3:59 om jag minns rätt, och är alltså stolt ägare till en t-shirt med texten "Stockholm marathon 2010 - finisher". Precis som jag. Och den t-shirten bar jag igår. När våra blickar möttes var det alltså två maratonlöpare som kände igen varandra. Vi  hejade inte, men det fanns ändå ett utbyte där. Vi vet båda hur det känns. Vi är båda med i en (inte så överdrivet) hemlig klubb.

Löppasset var inte något att skryta om för min del i går. Jag körde cirka 4 km uppvärmning och cirka 3 km nedvarvning i väldigt lugnt tempo. Däremellan sprang min käraste åtta intervaller á 300 meter i tempo på cirka 4:15-4:30 min/km. Det var första gången han körde intervaller och han var mycket uthållig, envis och stark. Var oerhört stolt som hans löparcoach i går. Nu väntar jag bara på att mitt knä ska bli riktigt bra, så att jag också ska springa fort igen. Jag kan ju inte låta honom bli snabbare än jag!