Igår kväll var det alltså dags för den respektingivande slingan Ursvik Extrem. När vi kom dit upptäckte jag att den dessutom var längre än jag trodde... 15 kilometer i stället för 13.
Redan i bilen på väg dit kände jag mig tveksam. »15 kilometer! I halvmörker! Varför?«
Och sedan blev det värre. De första 3-4 kilometrarna gick fint. Upp och ner för stock sten, över rötter och stubbar, öppna fält och små smala skogsstigar. Men sedan började mörkret lägga sig. Och det var bara en i den dynamiska löparduon som hade pannlampa, jag hade »glömt« min hemma. Nu blev det riktigt trassligt för fötterna. Jag försökte ropa »sten!« och »stubbe!« för att uppmärksamma min käresta på eventuella farthinder, men till slut kom utropen så ofta att jag lät som en hel kör.
Det kändes dessutom farligt. Jag har verkligen ingen lust att vricka foten på en stubbe och sedan lida av påtvingad löpvila i flera veckor. Jag ville inte heller att min käresta (som är ganska mycket längre än jag) skulle falla pladask och inte kunna bli räddad. Det finns inte en chans att jag skulle kunna släpa/bära honom ens några få meter...
Så. Vad jag försöker komma till är detta: vi fick ge upp. Jag som aldrig ger upp. Vi fick ge oss in på elljusspåret och avsluta med en enkel 5 kilometare i stället. För att kompensera drog jag upp tempot så att åtminstone en kilometer gick på under 5 min.
Vad kan vi lära oss av detta: Ge dig inte ut i skogen en oktoberkväll utan en rejäl pannlampa.
Detta är en situation där fåfängan får stryka på foten. Tyvärr.
Har du också upplevt några farliga skogsäventyr?
Byt däck och åk till löpspåret
1 månad sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar