Svårt att hålla det hemligt längre...

Mitt bloggande har varit lite sporadiskt de senaste månaderna. Nu kan jag berätta varför. Jag är gravid! Med den växande magen har det också blivit lite svårare att springa, och svårare att skriva om träningen eftersom den påverkats så mycket av graviditeten.

Jag är just nu i vecka 20+6 och har alltså kommit nästan halvvägs. Det känns fortfarande väldigt abstrakt, särskilt eftersom magen inte blivit så stor än och jag inte kan känna av så mycket rörelser därinne.
De första veckorna, från cirka vecka fyra till åtta, lade jag ner löpningen helt. Jag var alldeles för paranoid och rädd för att något skulle hända med barnet, trots att jag vet att det finns väldigt många som har sprungit helt som vanligt under den första tiden. Efter första besöket hos barnmorskan i vecka 8 fick jag grönt ljus på att fortsätta springa och började då så smått igen.
Jag var anmäld till Lidingöloppet 30 km, men bestämde mig snabbt för att "bara" köra 15 km-varianten. Jag hade tränat alldeles för lite under sommaren och ville inte belasta kroppen med något den inte var redo för.
I cirka vecka 11-12 körde jag Tjejmilen, men i mycket lugnare tempo än vanligt. Jag hade dessutom äran att vara hare till min bästa kompis Lina. Hennes mål var att komma in under 60 min, och det passade perfekt med min träningsnivå just då.
Hon tyckte nog att jag var lite väl lättövertalad när det kom till att springa långsammare än vanligt....

I slutet av september körde jag alltså Lidingöloppet 15 km (tror jag var i cirka vecka 14) och bestämde mig för att köra det med ambitionen att ha roligt och njuta av sträckan. Det blev ett tempo på cirka 5:30/ km, vanligtvis hade jag nog lagt mig på cirka 5 min/km. Men jag har sällan haft så roligt som jag hade den dagen, och det har sällan känts så lätt! På slutet hade jag mycket krafter kvar, och det kändes nästan retligt att inte få pressa kroppen mer.

För cirka en månad sedan var det dags för Hässelbyloppet, då var jag i runt vecka 16, och var ett tag osäker på om jag överhuvudtaget skulle orka med en mil. Jag hade tränat väldigt lite inför loppet, och absolut ingen intervallträning i snabbare fart. Men jag hade inte behövt bekymra mig. Kroppen hade fortfarande oanade krafter. Jag hade samma mål som på Lidingöloppet, att ha kul och njuta av resan. Redan vid cirka 2 kilometer grät jag glädjetårar över att känna mig så stark och lätt. Jag kände mig faktiskt helt oberörd av graviditeten, konstigt nog.
Visst, det gick inte lika snabbt som förra året då jag kom in på 44.58, men det var en mycket härligare upplevelse. Jag ansträngde mig för att besinna mig, och kollade hela tiden pulsen så att den inte gick upp för högt. Trots den lugna känslan lyckades jag komma in strax under 50 minuter. Det var en helt otrolig upplevelse. Jag var så glad över min kropp och över vad den kan göra.

Detta var ungefär en månad sedan och de senaste veckorna har jag sprungit lite sporadiskt. Jag kommer ut på cirka två rundor i veckan, kortare rundor där jag ibland lägger in gång om det känns för jobbigt eller gör ont någonstans. Men oftast känns det fortfarande ganska lätt att springa! Jag är mycket långsammare än innan och har inte sprungit sträckor på över en mil på flera veckor. Nu handlar det mest om upplevelsen.

Eftersom jag dragit ner på löpningen har jag i stället lagt in annan träning som spinning, styrketräning och gympa. Jag känner lite sorg över att inte ha något särskilt mål med min träning annat än att hålla mig stark och pigg. Men när barnet väl kommit ut (det sägs att det ska bli den 29 mars) hoppas jag kunna börja springa mer målmedvetet igen!

Jag kommer att fortsätta springa under graviditeten så länge det känns bra och hoppas att ni kommer att följa med mig under resan. Om ni har några egna erfarenheter av löpning och graviditet får ni gärna skriva en kommentar. Man känner sig ganska ensam om att vilja springa när man är gravid....

Phew, vad skönt att inte behöva hålla detta hemligt längre!

Ta itu med rädslan

De säger att man ska utsätta sig för sådant man är rädd för. Kanske är det ormar, spindlar eller höga höjder. För mig är det aerobics.
I fredags försökte jag. Tja, de första tio minuterna gick bra. Stegen var så enkla att även de mest okoordinerade skulle hänga med. Sedan kom de, snurrarna. Då var det kört. Jag sa tack och hej och lämnade salen.
Gick ut och körde lite på löpbandet och några styrkeövningar.
Och det där med att ta itu med rädslan? Jag kom fram till att min aerobics-skräck inte hämmar mig i min vardag och att jag får leva med den lite till.

Iron, lion, zion

Har känt mig trött och hängig i några veckor. Eftersom jag tidigare har haft järnbrist, tror jag att det kan vara boven även denna gång. Från och med nu byts gröten ut mot rågkusar med leverpastej eller skinka. En clementin till gör det ännu lättare för kroppen att ta upp järnet. Hoppas det hjälper!

Först uppleva - sen springa

Jag tycker inte om när löpningen tar för mycket tid från allt annat som är viktigt. Jag vill inte bli en löpknarkare. Jag vill att springandet ska vara ett inslag i livet, inte hela livet.
För att få ihop den ekvationen får man vara lite klurig. För några veckor sedan åkte jag och sambon ut till kafét och handelsträdgården Rosenhill på Ekerö utanför Stockholm. Där fanns det fortfarande blommor i rabatterna och squash i landet. Rosenhill har också ett eget drive - in- musteri där hobbyäppelodlare kan få sin äppelskörd förvandlad till must - så smart!
Efter soppa och nötkaka körde vi bilen till en undanskymd parkering där förvandlingen skedde. Jag krånglade om till löparkläder och sprang sedan de 10 kilometrarna hem. Tjipp tjopp, kafebesök, natur och löpning avklarad på några timmar. Sjukt nöjd med min effektivitet.

Den snåla löparen

Jag kanske är världens snålaste löpare. Det är ingen idé att jag försöker visa er mina outfits i flashiga bloggposer, för det kommer att bli samma bilder varje gång. Samma vita jacka, samma svarta tajts med neongröna detaljer (ha! fel där, jag har faktiskt ett par helsvarta också) och samma Asics-skor. Jag tycker helt enkelt att det är urtråkigt att lägga pengar på träningskläder. Att försöka se snygg ut när man motionerar är svårare än att säga ordet »kompressionsplagg«. Vem kan se fashion ut i löpartajts? Ni får gärna visa mig honom eller henne, så lovar jag att tänka över min inställning.
Fram till dess kommer jag att byta mellan mina två tajts, min enda löparjacka och mina fåtal underställströjor. (Jag lovar, jag tvättar ofta).
Nä, jag lägger hellre mina pengar på god mat, inredning, tidningar, klänningar, resor, böcker och biobesök.

Hur resonerar ni som älskar att köpa träningskläder? Tycker ni att det är värt det?