Personbästa på 5 km

I går deltog jag i I form-loppet, som arrangerades för första gången i Stockholm. Löparna kunde välja två klasser, 5 och 10 kilometer. Slingan gick i natursköna (och inte så natursköna) delar av Sundbyberg.

Min målsättning för loppet var oklar. Jag ville inte sätta någon tidspress på mig själv eftersom jag inte visste hur knät skulle reagera på ett högt tempo. Sedan jag började träna igen efter min skada har jag bara lunkat runt i 6 min/km-tempo.

Min plan var i stället att gå på känsla. Om knät klarade att dundra på, då skulle jag göra det. Senare skulle det visa sig att knät inte var min värsta fiende...

Jag kom till loppet relativt sent. När jag ska springa lopp tycker jag om att vara i min egen bubbla före startskottet och är därför inte så social. Jag lämnade in mina väskor, gjorde några halvtaskiga löpskolningsövningar och ställde mig i startfållan. Då kände jag hur adrenalinet började strömma. Jag älskar verkligen att tävla. Jag ställde mig nästan längst fram och studsade lite för att få bort all nervös energi.

Startskottet gick. Som vanligt i den här typen av lopp far alla iväg som skjutna ur en kanon. Efter 200 meter kroknar många. Jag gick ut lugnt i jämförelse med dem, men efter cirka 500 meter hade jag sprungit om flera hundra personer. Det kändes skönt att springa fort, det kändes skönt att kunna springa om. (Till skillnad från Parloppet i juni då jag hade ont i knät och blev omsprungen av nästan alla på första kilometern).

Mitt enda problem var att redan efter första kilometern kändes andningen tung och låg högt uppe i halsen. Jag var inte tränad för det här tempot. Första kilometern gick på cirka 4:40! Snabbt för mig, särskilt med tanke på hur svag kondition jag har just nu.

Mosade på lite under andra kilometern också, hängde på en tjej i turkos t-shirt. Hade henne cirka 20 meter framför mig och tänkte "får. inte. tappa. henne". Andra kilometern passerades på cirka 9:17.
Men nu började det bli tungt, jag fick släppa turkosa tjejen, hon var helt enkelt bättre tränad än jag.
Snart kom 2,5 kilometer och vätskekontrollen. Jag dundrade på, struntade i vätskan och siktade in mig på en tjej i lång hästsvans och högt steg. Hon var trött, precis som jag, men jag lyckades ändå springa om henne i en nerförsbacke, satte fart i nästa uppförsbacke och så hade jag lagt henne bakom mig.
Nu började det dock bli riktigt jobbigt. Hade bara som mål att försöka hålla tempot uppe. Hörde hur jag flämtade, kände inte igen min andning, hörde hur en åskådare sa "Du ser stark ut!". Jag kände mig allt annat än stark, men det fick mig i alla fall att satsa lite igen.

Nu började kroppen att sega ur helt. Fick ont i höger axel, vilket ofta händer när jag springer snabbt och spänt. Hade extremt varma fötter, eftersom mina iläggssulor värmer mer än vanliga sulor. Kände mig helt röd i ansiktet. Blev omsprungen av en snabb tjej i fladdriga bomullsbyxor. Det var bara att säga adjöss till henne, jag hade inte mer att ge.

Med andan i halsen svängde jag upp mot raksträckan inför målet. Klockan stod ungefär på 22 min och jag insåg att jag med en riktig kraftansträngning skulle kunna hinna under 23 min. Jag uppbådade det sista av mina krafter, men det fanns helt enkelt inte mer att hämta. Jag var slut. Mina ben var tomma. Jag hade sprungit på maxpuls alldeles för länge. Jag tuffade på så snabbt jag kunde och det kändes ändå magiskt att komma in på 23:11. Framför allt för att mitt knä funkade! Min stora skräck var att skadan skulle dyka upp igen.

Väl i mål hällde jag vatten i mitt röda ansikte, hämtade ut mina väskor och ställde mig för att heja på min löparkompis Petra Månström. Hennes mål var att springa milen under 50 min, något hon har brottats med under våren. Och hon var helt klart dagens hjälte! Hon kom in på 5 km-varvningen på dryga 23 min och såg mycket envis ut. När hon sedan kom in mot upploppet hade hon rejält med marginal för att klara 50 min och jag skrek allt jag kunde för att hon skulle få lite energi. Jag har sällan sett en så målmedveten person. Jag började nästan gråta av glädje när jag såg henne gå i mål på under 48 min! Hon har kämpat så intensivt med sin träning under sommaren, så hon var verkligen värd den fina tiden.

Uppfylld av glädje över min tid, mitt friska knä och Petras bragd gick jag hela vägen till mitt hem i Solna. Nu är jag så fantastiskt taggad på att själva springa under 50 min på Hässelbyloppet. Tack Petra för inspirationen!

När jag kom hem såg jag också att jag hade gjort personbästa på 5 km. Med 23:11 sprang jag cirka 20 sekunder snabbare än på Parloppet i våras.
I resultatlistan såg jag också att min andra löparkompis Miranda Kvist klarade finfina 43:36 på 10 kilometer. Helt otroligt.

Sprang någon av er I form-loppet? Kändes det bra?