Min korta "tävlingskarriär" inom löpning, som började i maj i år med Spring Cross, har varit ganska lyckad. Med lyckad menar jag att jag har nått mina mål, och ibland helt överraskat mig själv.
De flesta gånger jag har tävlat har jag haft ganska bra koll på vilken sluttid som är rimlig. Men igår hade jag verkligen ingen aning.
Jag har tränat så sporadiskt och ostrukturerat sedan jag blev frisk från mitt löparknä att jag aldrig har testat min halvmarathon-form på riktigt.
Det var nog därför jag satte ett så blygsamt mål inför loppet igår. Jag hade bestämt mig själv för att jag skulle komma under 2 timmar. Det var skamgränsen. Men igår vid lunchtid ändrades plötsligt mitt mål. Jag träffade en kompis som tyckte att jag var alldeles för mesig.
Så i hemlighet satte jag ett nytt mål bara några timmar före start. Jag skulle komma under 1:50. Det kändes helt klart görbart. Inte smooth sailing, men inte heller orealistiskt.
Jag hade ytterligare ett drömmål. Att klara 1:45. Men det kändes faktiskt som en utopi. 1:45 innebär att man måste springa på en snittfart av under 5 min/km och jag har inte sprungit ett enda längre pass i den hastigheten sedan... jag vet inte.
Men när jag stod i startfållan bestämde jag mig ändå för att hänga på 1:45-farthållaren och se hur länge jag orkade köra i det tempot.
De första 3-4 kilometrarna var det inga problem, men redan vid 6 kilometer började han glida ifrån mig. I samma veva fick jag håll och var tvungen att kämpa för att hålla mig rullande.
Sen var han nästan utom synhåll.
Då kom nästa bakslag. Mitt högra skosnöre går upp!
Jag måste stanna, knyta om, och givetvis knyter jag då för hårt. När jag är iväg igen känns det som att den andra skon glappar..
Men jag kämpar vidare. Känner inte att jag har något särskilt flyt. Det går tungt, jag har andan i halsen, jag knixar mig fram.
Jag försöker komma ur de negativa tankarna genom att ta rygg på en kvinna i snygg lilablå löpardräkt. Hon har ett rappt löpsteg och ser lagom snabb ut. I flera kilometer har jag henne cirka 10 meter framför mig.
Fram till 10 kilometer är loppet ganska plågsamt, men det lättar lite när jag ser att jag klarat milen på dryga 50 minuter.
Jag inser då att jag har en timme på mig att klara resten av loppet. Det borde inte bli några problem så länge jag kan hålla samma tempo. Vi passerar Stadshuset och Riksdagen där det är extra trångt med publik längs banan. Jag får lite ny energi av jublet och applåderna.
Vid 12 kilometer kollar jag klockan igen och ser att jag håller ungefär samma tempo. Allt går som det ska. Förutom att jag är seg, väldigt seg. Jag tar mig fram på ren vilja.
Jag rullar förbi Skeppsbron, uppför den lilla backen vid Slussen och bort mot Söder Mälarstrand. Där finns ett litet skuggigt parti där jag får ny fart och passerar några löpare mest för att ha något att göra. Jag vet att det snart kommer att komma ett backigt parti. Det är lika bra att tjäna in lite tid på de platta kilometrarna.
Borta vid Långholmen går mina skosnören upp igen och jag blir rejält irriterad.
Det får ju bara inte hända! Jag är trött som det är och varje gång jag stannar för att knyta snörena måste jag sätta högre fart efteråt för att tjäna in de sekunder jag tappat.
Jag försöker peppa mig själv med att det bara är drygt 6 kilometer kvar. Det är ingenting. Det är en uppvärmningstur bara.
Vi kommer in i Tantolunden, där får vi njuta av platt mark i några hundra meter innan den långa stigningen upp mot Söders höjder börjar. Mitt i en stigning har Marathonfoto sin kamera och jag höjer händerna mot den bara för att visa för mig själv att jag har energi kvar.
Den långa backen suger musten ur mig och jag tar till mitt gamla trick. Jag hänger på en man som ser ganska seg ut och bestämmer mig för att inte tappa honom.
Nu är det bara 3 kilometer kvar. Jag tittar på klockan och inser att jag kommer att klara 1:50. Med råge, om inget oförutsett händer.
Strax efter 3 kilometer ser jag min en av mina bästa vänner i en kurva och blir överlycklig. Jag vinkar åt henne, hon skriker åt mig att jag ser snabb ut och jag fortsätter i flera hundra meter med ett leende på läpparna. Jag tror inte att hon förstår hur viktigt det var. För mig finns det inget som ger så mycket energi som att ha vänner och familj som hejar. Det är helt obeskrivligt. Plötsligt hittar man energi man inte visste fanns.
Jag tar backen upp mot Götgatan med spänst i steget och jag tror till och med att jag springer om några i uppförslutet.
Men sen händer det igen! Skorna går upp när jag springer nerför i Götgatsbacken. Just som jag skulle börja sprinta mot mål! Jag blir heltokig och svär några eder. Ganska högt, så jag skrämmer nog några medlöpare. Förlåt.
Knyter snabbt som attan, fortsätter nerför och sprätter fram som att det inte finns någon morgondag. Springer om en rad människor vid Skeppsbron, men vet ni vad som händer då?
Japp, ni gissade det. De förbaskade snörena går upp för sjuttielfte gången. Jag har ingen ork kvar att svära eller domdera utan ställer mig bara på trottoaren och knyter igen. Jag sätter sedan iväg i en fart som jag inte trodde jag hade. Rusar förbi Slottet, upp på Norrbro, tittar på min klocka och ser att den är på ungefär 1:46.
Tänker att: inget ska få hindra mig att klara 1:50!
Så jag tar all min sista energi och spurtar ner de sista 100 metrarna. Tittar på min klocka och ser att jag landat på 1:48 lite drygt.
Jag känner mig överlycklig! Jag kan inte riktigt förstå hur jag kan springa så snabbt med så få mil i kroppen.
Jag har bara sprungit ett längre pass sedan juni. Men med mycket vilja kan man åstadkomma en hel del.
Tänk vilken tid jag hade fått om inte skosnörena gått upp...
Nu har jag ett nytt mål. På Prag halvmarathon nästa år ska jag under 1:45, så är det bara!
