Dag 5 - Shoppar loss på apotek

Eftersom jag har svårt att tacka nej till äventyr är det nu bestämt att jag ska åka till Barcelona på onsdag och torsdag för att besöka en EU-konferens om våld och stress på jobbet. Ja, jag vet att det säkert är helt fel uppladdning för maraton, men jag kunde inte låta bli. Vem vet när jag får åka till Barcelona igen?

Däremot råder det strikta regler för dygnet när jag är på resande fot. Jag har till och med varit på apoteket och shoppat loss, så att jag är helt och hållet förberedd. En av mina bästa vänner är en mästare på att förebygga förkylningar och har tipsat mig om att spreja näsan med koksaltlösning före, under och efter flygturen. Jag har dessutom fått starka förmaningar från henne: jag får inte klia mig i ögonen under några omständigheter! Jag ska också desinficera mina händer med alkogel titt som tätt för att döda eventuella internationella bakterier.

Jag ska också se till att sova mina åtta timmar, äta ordentligt med kolhydrater, och inte dricka en endaste droppe cava. Det blir förmodligen den tråkigaste Barcelona-resa man någonsin har skådat.. Men just nu går maraton före allt!

Dag 6 - Kärlek på en sticka

Med bara sex dagar kvar är det inte så mycket jag kan göra träningsmässigt för att förbättra min kapacitet. Däremot kan jag ösa på med rätt tankar och känslor för att stärka mig mentalt. Som tur är har jag också goda vänner som hjälper till på den fronten.

Häromdagen gav en av mina bästa vänner mig en usb-sticka laddad med musik som jag ska lyssna på under loppet. Det är kärlek i sin renaste form. Min vän har suttit en hel kväll, gått igenom sin digra låtlista och valt ut låtar som jag kan lyssna på före, under och efter loppet. Det är stämningslåtar, energikickande låtar, lugnande låtar.

Jag har många gånger tänkt att fyra mil är en otroligt lång sträcka och att det kommer bli fantastiskt långtråkigt att springa så länge. Men med den här låtlistan känns det som att maratonloppet i stället blir en härlig konsert som aldrig får ta slut...

Maratonlåtarna är alldeles för många för att lista här, så jag ger er i stället ett smakprov på vad jag ska lyssna på i startfållan:

1. Nina Simone - O-o-h child
2. Marit Bergman - I will always be your soldier
3. Top gun theme
4. Queen - We are the champions

Just det, det är förresten en aning fel att jag inte kan göra mer träningsmässigt inför maraton. Det gäller ju att bibehålla formen! I dag sprang jag 10 km enligt det här upplägget:
2 km uppvärmning
6 km i snabbare tempo, cirka 5:30 - 5:40/km
2 km nedvarvning

Dag 8 - Pepp från en ny vän

Min blogg har inte fantastiskt många läsare, men de jag har är desto bättre. Jag har aldrig fått några negativa eller taskiga kommentarer, bara pepp och stöd.

I går fick jag till och med ett telefonsamtal från en ny vän som jag träffat genom bloggen! Det var  Sami Seppänen på Fysiotest som gjorde mjölksyretröskeltest på mig för några månader sedan.
Han ville bara önska mig lycka till på Stockholm marathon och säga att han tror att det kommer att gå utmärkt. Jag blev nästan tårögd av det fina samtalet...
Vi diskuterade också lite strategi kring vätskan under loppet, hur mycket ska jag dricka, hur ofta, sportdryck eller ej?

Samis tips till mig var att inte häva i mig sportdryck, utan köra mest på vatten. Jag får nämligen lite ont i magen av sportdryck och måste därför vara försiktig med den. Jag fick också veta att oavsett vilket lopp man springer (det kan vara 100 meter eller maraton) så får man alltid en dipp 2/3 delar in i loppet. I maraton är det alltså runt 3 mil. Det kan vara bra att ha i åtanke om jag blir låg just då. Sami gav mig också tipset att ha en energigel i fickan som jag kan trycka i mig ungefär vid 3 mil, för att få lite extra energi.

Jag känner hur nerverna börjar fladdra omkring i magen nu när det är så få dagar kvar, samtidigt som jag är fylld av lugn. Jag vet att min kropp klarar det. Jag vet att mitt huvud klarar det. Nu ska jag bara få de två att jobba ihop...

Dag 9 - Goda vädernyheter

Det finns så många faktorer som kan påverka resultatet på maran. Väder, dagsform, utrustning, trängsel på banan, ja, jag vet inte allt. Kanske låter det som bortförklaringar, som att jag redan har massor med ursäkter på lager om det inte skulle gå bra.
Så är det inte riktigt. Framför allt är det jag själv, och mina tankar under loppet som kommer avgöra om jag kommer i mål på en bra tid.
Men jag känner mig i alla fall lättad över att väderprognosen ser lovande ut. Mycket lovande. Enligt Aftonbladets vädersajt kommer det vara 13 grader och sol på morgonen, samt 10 grader och moln på eftermiddagen den 5 juni. Perfekt! Ingen solstingsrisk som det ser ut nu i alla fall. Ännu ett orosmoln (dålig ordvits) har skingrats....

Dag 11 - Snabbt och svettigt

Dagens pass var kanske det mest krävande på länge. I andras öron verkar det säkert mer plågsamt att springa 30 km än intervaller, men det är det inte. Intervaller kräver så mycket av mitt psyke! Och framför allt kräver de att jag fokuserar ordentligt så att jag inte trillar av löpbandet...

Dagens upplägg var så här:
3 km uppvärmning i tempo på cirka 6 min/km
3 stegringslopp á 80 m (man börjar ganska lugnt och stegrar sedan farten)
10 intervaller i 4 min/km-tempo. 300 m styck.
(Det här tempot är snabbt för mig!)
och sedan nedvarning i cirka 2 km

Jag tror att jag tappade räkningen på intervallerna någon gång efter den 6:e, så det är möjligt att jag sprang 9 eller 11.
Min ena lårmuskel började värka lite, och då kom orostankarna. ("Jag får inte bli skadad nu!") Det var nog där jag tappade räkningen...
Men! Jag klarade dem och jag svettades något helt otroligt dessutom.
 Än en gång vill jag slå ett slag för intervaller, oavsett om man är nybörjare eller mer avancerad. Det är helt enkelt ett utmärkt tillfälle att bevisa för sig själv att man klarar så mycket mer än man tror!

Dag 12 - Den bästa löptiden är nu

I går ösregnade det alltså i Stockholm och långpasset gick i stället på ett löpband på Friskis&Svettis Kungsholmen.
För mig är det bra mental träning att springa långa sträckor på band, det finns ingen "yttre" stimulans utan jag måste använda mig av mina egna tankar och inre hejarop för att orka. (Och ja, långa stunder handlade det bara om att titta på kilometerräknaren som långsamt tickade framåt...)

Passet var en aning segt, men jag följde den givna planen. Körde totalt 25 km, varav cirka 4-5 km i snabbare fart, cirka 5:30 min/km.
Känns som att jag kommer att klara det här!

Förutom gårdagens bakslag så har vädret varit ultimat för löpning de senaste dagarna. Min vän Anna tog flera fina bilder när jag var ute och sprang i fredags.

En kommer här (och ja, jag spänstar mig lite extra för kamerans skull, det erkänner jag):

foto: Anna Norén

Dag 13 - Pannbensbyggande

Det regnar här i Stockholm i dag, söndag. Det verkligen öser ner. Jag blir lätt kall och har inga bra löpkläder för regn, så det tänkta långpasset på 25 km med Team Stockholm marathon blir ett inomhuspass på löpband. 25 km på bandet är inte så...upplyftande, men nu ska jag ladda Ipoden med flera roliga poddsändningar från Sveriges Radio, så kommer det att gå fint!

Dag 13 - Får inte vara för fin på maraton

Nej, vill man springa maraton får man inte vara för snygg. Eller rättare sagt, man får inte ha nyinköpta kläder. Det är rådet från alla bloggar och artiklar som jag har läst i ämnet "klädsel" + "maraton".

Men detta läste jag inte före gårdagens shoppingrunda då jag köpte ett nytt supertunt löparlinne från Nike, nya maratonstrumpor från Falke (dyra!), ett set med tröja och tajts från Soc och en löparkeps från Nike.

Väl hemma läste jag som sagt in mig på ämnet, och det bästa är tydligen att springa i kläder som man är van vid och som man vet inte skaver. Så jag vågar helt enkelt inte välja några nya coola kläder. Jag kommer att springa i tajts och t-shirt (i Dri Fit-material) som jag haft i flera år, och sprungit med säkert hundra gånger. Jag vet att de inte skaver, jag vet att de är (relativt) svala och jag vet att de är ganska osnygga. Men just den här gången går prestation före estetik. Även om det verkligen känns som att jag bryter mot mina principer. Jag vill ju se snitsig ut på Stockholms gator! Men jag får i stället satsa på att springa förbi riktigt snabbt. Då hinner ingen se exakt vad jag har på mig...

Dag 15 - Häftig känsla att bli snabbare

I går fick jag verkligen kvitto på att månader av strukturerad träning har gett resultat. I början av träningsprogrammet (någon gång i januari) tyckte jag att det var ganska krävande att köra flera intervaller på 1 km i 5:30-tempo. När jag sprang i tempo på 5 min/km tyckte jag att mina ben pinnade på som aldrig förr. Kunde de ens pinna i ett högre tempo?
Svaret är: ja.
I går körde jag fem intervaller där jag låg på tempo 4:43, 4:39, 4:39, 4:32, 4:30. Varje intervall var en kilometer. Och jag orkade! Det är ganska häftigt hur man bara på några veckor kan flytta gränsen för vad man tror att kroppen klarar av. Undrar var min egentliga gräns sitter? Jag tror faktiskt att jag skulle kunna springa ännu snabbare än så här...

Dag 16 - Nu kommer hypokondrin också

Hjälp! Drygt två veckor kvar till maraton. Jag känner inte någon oro över att jag ska klara loppet. Nej, oron gäller en miljon andra saker: »tänk om jag blir sjuk? Killar det inte lite i halsen ändå?«, »tänk om jag får blödande skoskav?«, »tänk om jag får solsting?« . Och det jobbigaste av allt : »Tänk om jag får en pinsamt dålig tid?«

För jag har ju ändå något att bevisa.  Jag har tränat systematiskt, följt mitt långpass-schema, inte varit ute och slarvat, ätit (relativt) bra och sovit ordentligt. Jag har inget att skylla på. Nu är det upp till kamp som gäller.

I kväll ska jag köra mitt sista riktigt hårda intervallpass innan maran. Det är det tuffaste hittills med fem intervaller á 1 km  i 4:30-4:45 min/km-tempo. Håll tummarna för att formen är bra!

Dag 17 - Rätt att tjata om hälsan

När jag startade den här bloggen undrade jag om det verkligen var relevant att skriva om maratonlöpning på en sajt som framför allt handlar om ledarskap och chefskap. I dag fick jag svaret. Ja, det är det.

Enligt värderingsstudien Sverige 2010+, som tagits fram av bland annat Preera och Volvo IT, är hälsa en viktig fråga på våra svenska arbetsplatser. Man har bland annat frågat 1 000 svenskar om vilken värdering de önskar var viktigast på jobbet.  "Fokus på anställdas hälsa" kom på plats nr 1.

Jag är glad över att jobba på en arbetsplats där många tränar, där vi ofta och gärna pratar om hur vi mår och där vi samtidigt firar med glass när någon fyller år. Och där det är helt okej att prata i timmar om sin marathonträning...

Hur har ni det på ert jobb? Är hälsa en viktig fråga?

Dag 18 - Borde jag skämmas mer?

Efter snart ett halvår av löpträning märker jag inte bara förändringar i styrka, snabbhet och uthållighet. Jag har också blivit lite... nördig. Och kanske alldeles för obekymrad?
I december var det ett stort steg att bara springa i tajts. Det kändes alldeles för löpnördigt. I februari tyckte jag att vätskebälten var överdrivna, och såg extremt töntiga ut. I helgen gick jag in på Västermalmsgallerian på Kungsholmen och handlade mat i en av Stockholms största mataffärer, iförd vätskebältet...

I  mars gjorde jag mina löpskolningsövningar i skydd av mörkret. Det kändes alldeles för pinigt att springa och kicka hälarna i rumpan eller kasta sig fram i trestegsliknande hopp mellan cykelpendlare och kvällsflanörer. I dag hoppsade jag omkring i strålande solsken mitt framför ett gäng konferensdeltagare vid Huvudsta gård.

Jag kanske borde skämmas mer över hur jag uppför mig. Jag kanske borde ta av mig vätskebältet när jag går in i en mataffär. Jag kanske inte borde stretcha på tunnelbanan efter ett långpass. Men en procent av mig, eller i alla fall en promille, tycker att det är oerhört coolt att vara "en sån som tränar för maraton". Och den känslan övervinner all skam.

Hur känns det för dig? Vad tycker du om att gå omkring med tajta träningskläder på stan? Känns det naturligt? Pinsamt?

Dagens pass - backträning
Distans: 7, 42 km
 (3 km uppvärmning, löpskolning , 15 min kortbacke, 2,42 km nedvarvning)
Tid: 47: 25 min
Genomsnittsfart: 6.23 min/km (inklusive gång nerför backen)

Dag 19 - »Varför gör jag det här?«

Jag vet ju egentligen hur man laddar rätt inför ett långpass. I går skulle jag tillsammans med Team Stockholm Marathon testa andra varvet på maratonbanan, en sträcka på 27 kilometer. Då gäller det att sova ut, äta bra frukost och ta det lugnt kvällen innan. Så har jag gjort i princip alla helger de senaste veckorna. Men nu börjar jag bli lite rutinerad och då infinner sig tydligen arrogansen.
Jag tänker »Ah, jag har ju klarat det fint tidigare, vad gör det om jag sover lite mindre?«. Och den tanken fick jag äta upp.

Jag fick också sota för sex andra dumma val jag gjorde innan söndagens träning. Mitt tips på hur man förstör för sig själv inför ett långpass:
1. Drick vin. Det räcker med ett glas. (Åtminstone om du väger under 55 kilo)
2. Gå i högklackat, eller andra obekväma skor i minst 4 timmar.
3. Sov färre än 7-8 timmar
4. Ät frukost cirka två timmar innan du ska springa
5. Ät jättemycket frukost och gärna med mycket fibrer.
6. Spring i full fart till ditt lopp/träningspass. Gärna så att du spurtar den sista kilometern och är helt svettig när du kommer fram.

Tycker ni att det är konstigt att hela passet sedan kändes som en plåga? Och att jag redan efter en kilometer började tänka »Varför gör jag det här?«, »Varför är jag så dum att jag ska springa ett maraton, det är ju bara plågsamt?«
De 27 kilometrarna var denna gång inte angenäma, de var bara något som skulle klaras av. När jag väl kom fram till Stadion mötte jag en annan gång maratonbloggare, Svd:s Petra Månström, som också kände sig lite modstulen. Vi tog några varv inne på löpbanan och delade våra sorger med varandra. Men efter cirka 800 meter fällde jag en kommentar som fortfarande gör mig chockad. I en diskussion kring framtida mål säger jag:
»Ja, och när jag ska springa maraton nästa år så...«
Jag tror att maratonlöpare har sämre minne än andra helt enkelt. Man glömmer all smärta, all leda, all det monotona som är förknippat med löpningen och kommer bara ihåg målgången. Och tur är väl det.
Vem skulle annars vilja springa 42195 meter i sträck?

Dag 20 - Test av banan

I dag, söndag, ska jag testspringa andra varvet av Stockholm marathon. Det handlar om 27 km ut på Djurgården, Strandvägen, Söder Mälarstrand, Norr Mälarstrand, förbi T-centralen, Torsgatan, Odengatan, Karlavägen och fram till Stadion. För mig kommer det kännas riktigt skönt efteråt, framför allt mentalt.

Det är viktigt för mig att veta ungefär hur banan löper, då kan jag visualisera loppet ordentligt i förväg. Den enda liknande erfarenheten jag har är när jag tävlade i hästhoppning som liten. Då "gick man banan" innan man satte sig till häst, för att se vilket avstånd det var mellan hinderna och för att lägga upp sin taktik. Skillnaden är att den här banan är ett antal kilometer längre, och nu är det jag som ska göra prestationen, inte hästen...

Dag 23 - Vila för att vilja

Under resan fram till marathon har jag märkt att det är ganska bra ställt med både min kondition och min envishet. Lusten går däremot upp och ner. Löplusten alltså. Det viktigaste för mig är att få vila helt från löpning vissa dagar - annars tappar jag helt sugen. Löpning får inte kännas som ett tvång, en uppgift eller en plikt.

Därför blev det ingen löpning i dag, utan bara en skön promenad från Solna in till stan. Gick omkring lite extra under resten av dagen, så jag lyckades skrapa ihop drygt 18 000 steg ändå. Nu känner jag mig laddad inför morgondagens backpass!

Hur ofta vilar du från din träning/löpning? Och ser du någon effekt av det?

Dag 24 - Peppkväll och snabbdistans

Jag hade spring i benen i dag. Längtade verkligen till dagens snabbdistans på 2 km + 7, 5 km + 2 km. Men jag missade lite i uppladdningen. Åt en fantastisk lunch på restaurangen 1900 på Regeringsgatan och pannbiffen lade sig verkligen som en sten i magen. Note to self: Inte äta pannbiff på maratondagen...

Det blev pass på löpband i dag, eftersom det är lättast för mig när jag måste hålla exakt koll på tid, distans och tempo. Jag är inte utrustad med en fin fotpod till min pulsklocka, och har därför svårt att veta hur snabbt jag springer när jag är ute i "det fria". Nå väl. Uppvärmningen gick ganska segt, försökte sparka igång benen genom att öka hastigheten på bandet i smyg. Efter 2, 5 km började snabbdistansen. Min grupp i Team Stockholm marathon ska imorgon springa 7,5 km i tempo runt 5:05 - 5:15 min/km så det härmade jag på löpbandet. Kröp sakta neråt från 5:12 min/km för att avsluta med sista kilometern i 4:40 min/ km. Jobbigt! Men häftigt att benen ändå orkar. Varje gång jag har avslutat ett intervall- eller snabbdistanspass förvånas jag över att jag kan så mycket mer än jag tror. Det är ett tillstånd där jag känner mig oövervinnlig för en liten liten stund. Eller åtminstone till nästa gång jag ska springa snabbt...
Avslutade sedan med 2 km i lugnt tempo.

Någon halvtimme senare var det dags för inspirationskväll för maratonlöpare (framför allt för de som gör sin debut i år) på Runners Store här i Stockholm. Det var Petra Månström, maratonbloggare på Svenska Dagbladet, och Kenth "Snabba Fötter" Svensson som låg bakom det smarta arrangemanget. Vi fick bland annat höra IngMarie Nilsson, vinnare av Stockholm marathon 1995, prata om sina marathonupplevelser och hur man bäst laddar före maran. Om jag inte var förväntansfull och peppad före den här kvällen så är jag sannerligen det nu! Jag såg också till att få med mig ett par nya skor hem, av modellen Nike Structure Triax (nej, jag är inte sponsrad). De är en halv storlek större, så nu behöver jag inte klämma in tårna i för små skor längre! Det känns som en smart taktik när man ska springa i fyra - fem timmar i sträck...

Dag 25 - Maratonlunch och långsamlöpning

Min närmsta omgivning börjar tröttna på allt prat om kilometertider, intervaller, skavsår och vätskebälten. Därför måste jag hitta nya vänner som orkar lyssna. I går lunchade jag med den fantastiska Terese Alvén som driver träningsbloggen Spark i baken. Hon kan inte delta i Stockholm marathon i år eftersom hon är höggravid, men delade snällt med sig av erfarenheter och minnen från sin mara förra året.

Jag kan verkligen rekommendera att knyta kontakter med andra löpare och byta råd och tips. Dessutom verkar löpare vara ett extra sällskapligt släkte, så det är verkligen lätt att hitta nya människor att snacka löpning med! Myten om att löpning är en sport för ensamvargar och inåtvända människor har totalt krossats sen jag började smyga mig in i den här världen.

Peppad av blogglunchen med Terese gav jag mig ut i morse och sprang en lugn återhämtningsjogg på 5 km. De här sista veckorna före maraton är jag väldigt noga med att följa mitt träningsschema, och inte bli övertränad eller skadad. Jag sprang i skönt tempo och pulsen höll sig runt 140, som är riktmärket för mina lugna pass enligt träningscoachen Sami Seppänen som gjorde mjölksyretest på mig tidigare i vår.

I morgon blir det ett lite mer fartigt tempopass. Ser fram emot det!

Dag 26 - Måste träna på segergesten

På loppet Spring Cross 12 km i lördags filmades alla när de gick i mål. Jag inser nu att det inte räcker med att springa snabbt och långt, man måste dessutom göra det snyggt. Det ska ju synas att man har kämpat och att man är stolt över sin prestation!

Titta på klippet, den här målgången ser alldeles för trist ut...

Dag 27 - Benen har mer kraft än jag trodde

I går, lördag, sprang jag alltså 12 km i för mig relativt högt tempo. Jag trodde att det skulle ta ut sin rätt på långpasset i dag - för övrigt det allra längsta passet på hela träningssäsongen, 31 km!

Jag hade dessutom en ömmande bula på ovansidan av vänsterfoten som jag trodde skulle plåga mig. Men det finns oerhört mycket kraft i den här kroppen just nu. Kanske beror det på att jag har varit duktig och vilat emellanåt de senaste veckorna?

Jag kände mig riktigt stark, seg och uthållig på de totalt 31 kilometrarna runt Stockholm. När jag väl kom fram till målet, Östermalms IP, tog jag till och med 4 varv runt fotbollsplanerna och samlade ihop hela 32,6 km. Distansrekord! Jag känner mig redo för maran!

Dag 28 - Lycka!

Mitt mål för lördagen var att springa på 12 km på max 70 minuter på Spring Cross och klara gränsen för att få en guldmedalj. Piece of cake tänkte jag. Men jag hade inte riktigt räknat med att loppet hade så många backar! Vad trodde jag egentligen? Spring Cross är ju alternativet för de som vill springa just ett terränglopp med utmanande stigningar.. Om man vill ha ett snabbt asfaltlopp finns Kungsholmen runt, som också arrangerades i Stockholm i dag.

Jag blev alltså lite överraskad när första backen kom redan 500 m in i loppet. Brant var den dessutom... Inledningen sänkte mitt humör. Jag började tänka "Ska det vara så här hela loppet måste jag hushålla med krafterna". Jag körde ett ganska modest tempo de första två kilometrarna, men började öka på lite vid cirka 3 km. De första 6 kilometrarna klarade jag på 32 min. Då blev jag lugn. Då visste jag att jag skulle klara 12 km på 70 min.
Med lugnet kom också en helt annan löpglädje. På andra varvet tuffade jag på i ett lite högre tempo och sprang om en rad löpare.

Någon kilometer före målgång kände jag att jag hade krafter kvar och ökade ytterligare. På sista kilometern sprang jag nog om minst fem löpare. Och när jag kom mot målfållan visade tiden 1:02! Alltså hade jag sprungit andra varvet cirka 2 minuter snabbare än första. Mycket nöjd med min insats firade jag med kanelbulle, Powerade, och oerhörda lyckokänslor! För er som inte har sprungit ett lopp, ni måste prova!Det är en kick som får en att hisna.

Om ni vill se resultatlistan för mitt lopp, gå in här, jag är nr 78!

Dag 28 - Laddar upp med en tävling

I dag är det dags för årets första lopp för mig, 12 km Spring Cross på Djurgården. Jag känner mig lite nervös, trots att jag varken har chans att vinna eller en plan att springa överdrivet snabbt. I morgon, söndag är det nämligen säsongens längsta långpass, 33 km, med Team Stockholm marathon, och då vill jag inte ha en massa mjölksyra i de stackars benen.

Målet med dagens lopp är att springa 12 km under 70 minuter, då får man nämligen en guldmedalj. Och den utmaningen kan jag inte låta bli att anta....

Läs mer om Spring Cross här!

Dag 29 - Det är på riktigt

I dag kom det. Startbeviset till Stockholm marathon. Jag är nummer K3224. Och plötsligt känns det så verkligt. Om mindre än en månad kommer jag stå där på startlinjen, i den enorma klungan av löpare, med hög puls och fladder i magen.

 Jag firade mitt nyanlända startbevis genom att köpa Maxim sportdryck i pulverform. En rejäl burk som jag ska använda till sportdryck på de närmsta långpassen. Maxim delas ut på Stockholm marathons vätskekontroller och enligt experterna ska man ha testat den innan den stora dagen för att se hur magen reagerar.

Något säger mig att magen kommer att vara ett stort knippe nerver och brus oavsett vad jag dricker just den dagen...

Dag 30 - I kväll kör jag ett experiment

Som jag kanske skrivit tidigare så älskar jag att tävla. Ibland kan det till och med gå till överdrift. Jag kan exempelvis tävla om att byta om snabbast efter träningen, att hinna före någon till tunnelbanespärren, att ta fram kreditkortet snabbast ur plånboken. Ja, det är löjligt.

Så ikväll tänkte jag testa ett experiment. Vi ska köra tuffa kortintervaller med Team Stockholm Marathon och följer det här upplägget:
"4.00 gruppen:
Målbild blir 10-14 intervaller totalt (5-7 serier). Fartmässigt kan gruppen sikta in sig på 3.50-4.10 fart, vilket innebär att varje intervall blir runt 180-195m. "

Förra gången vi körde intervaller var jag extremt taggad. Jag. Skulle. Vara. Först. I alla fall av tjejerna. Ikväll ska jag prova att bara springa utan att titta på vad de andra gör. Ge järnet, utan att tävla.

Tror ni att jag kommer att klara det?

Ps. Jag har inte varit hemma än och sett om startbeviset till Stockholm marathon har kommit, så spänningen är fortfarande olidlig... Ds.

Dag 31 - Var allt en dröm?

Jag är riktigt orolig i dag. Jag läser flera löpbloggar och i ett antal av dem gläds man åt att man fått sitt startbevis till Stockholm marathon. Men. Jag har inte fått något sådant brev.

Skräcken börjar infinna sig. Har jag bara drömt att jag anmälde mig den där junidagen förra året? Betalade jag in anmälningsavgiften i någon annans namn? Har jag tränat i snart ett halvår för ingenting!? (jag brukar undvika kombinationen frågetecken och utropstecken efter en mening, men den här situationen kräver det).

Jag ska försöka ha is i magen och vänta och se, kanske kommer brevet i morgon. Men annars? Hur ska jag tackla det här? Tänk alla sköna söndagsmorgnar jag kunde ha sovit i stället för att springa... Tänk alla lördagar jag kunde ha dansat hela natten...Var alla uppoffringar förgäves? Nja, jag fick ju i alla fall grym träning på kuppen. Det kan ingen ta ifrån mig.

I morgon får ni se fortsättningen på denna startbevis-rysare...

Dag 32 - Nu ska vi knäcka Blondinbella

Jag trodde aldrig att jag skulle ställa upp i en tävling mot bloggaren »Blondinbella«, men nu är det gjort. Tillsammans med bloggjoggarvännerna Petra Månström och Miranda Kvist och tre andra tjejer ska jag ge henne en ordentlig match på Vårruset den 1 juni.

Det var Petra Månström som fick utmaningen att sätta ihop ett konkurrerande lag, och tävlingssugen som jag är kunde jag inte tacka nej...

Det tråkiga är att Vårruset egentligen inte är en tävling. Det finns nämligen ingen officiell tidtagning. Därför gäller det helt enkelt att springa ifrån Isabella »Blondinbella« Löwengrip i starten och sedan aldrig släppa förbi henne. Eller springa jämsides med henne hela tiden och sedan slå henne i spurten?

Vilken strategi tror ni på?  Och tror ni att vi klarar att vinna?

Dag 33 - Jag har ju glömt att berätta...

att jag finns med på en liten snutt av programmet "Sverige Springer" i TV4 Sport. Som tur är så är jag bara med i bakgrunden, intervjun med mig hamnade i det överstående materialet i redigeringen. Ganska skönt tycker jag nog. (Eller är det bara en surt sa räven-kommentar?). Nja, mina reflektioner kring bloggjoggande var faktiskt inte så lysande, jag minns mest att jag sa ordet "inspirerande" cirka 10 gånger. Hem och medieträna till nästa gång...

Om ni vill se mig flyta förbi i min vita jacka, eller få tips om hur man tränar med pulsklocka, se del 4 av Sverige Springer här!

Dag 34 - Kommentaren som gjorde mig stolt som en tupp

Jag har aldrig sett mig som den sportiga typen. Jodå, jag har tränat i många många år, men jag har inte varit någon större... atlet. Jag har verkligen inte sett mig som någon löpare. Det är jag inte nu heller, men jag tror att jag får revidera min bild av mig själv lite grann. För andra verkar tydligen tycka att jag är snabb.

I dag sprang vi intervaller med Team Stockholm marathon. Först uppvärmning i lugnt tempo i cirka 3 km, sedan löpskolning, koordinationslopp ggr 2 och sedan, det vi alla (?) hade bävat inför: Intervallerna.

8 stycken intervaller på cirka 600 m skulle köras i ett tempo på 4:50 min/km. Dvs ett mycket högre tempo än det vanliga långpasslunket på 6 min/km.
Återigen fick jag skräcktankar: "Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag hamnar sist i gruppen?"

Än en gång hade jag fel. Jag hamnade längst fram, sprang till och med framför ledarna tillsammans med några andra snabba (killar) och höll denna stil i alla intervaller.

När vi var klara kom en grabb fram och gav mig bästa löpkommentaren på länge: "Tack för att du var så bra farthållare! Du fick mig verkligen att hålla högt tempo ända in i sista intervallen."
Jag? Farthållare? Jag som knappt orkade springa 60 m i skolan... Den kommentaren kommer jag att leva på länge..

Dag 35- Därför börjar nervositeten komma

I går slog jag distansrekord, körde ett rejält pass på 29 km! Jag borde vara glad och mäkta stolt. Men i stället är det en annan tanke som kryper sig på. Oro. För mina ben kändes varken pigga eller snabba igår. Det var till att kämpa från nästan första steget.

Min kloka röst säger till mig att det förmodligen beror på det snabba passet på torsdagen. Då sprang jag i ett snitt-tempo som mina ben är ovana vid. Och jag antar att det väl lämnar spår i benen nästa dag?

Jag börjar i alla fall få en rejäl respekt för distansen 42 km. Det kommer göra ont. Det kommer att vara obehagligt. Jag kommer att få ta fram all min vilja. Det är lika bra att förbereda sig på det.

Men under evighetsrundan i går fick jag också ett lite magiskt ögonblick mellan alla smärtande steg. På Djurgården, i höjd med Gröna Lund, cyklade en cirka 9-årig tjej från sin mamma och kom upp i höjd med mig. Hon cyklade bredvid mig en liten bit. Vi tittade på varandra och log båda två. Plötsligt blev mina steg så lätta så lätta. Jag förstår nu varför alla säger att  publiken på Stockholm marathon ger så mycket.

Jag hoppas att den lilla tjejen cyklar förbi mig igen den 5 juni....