Mitt träningsprogram är ganska strikt och stelt. Det är i princip samma typ av pass vecka efter vecka. Långa intervaller, korta intervaller, långpass, långa intervaller, korta intervaller, långpass. Och så fortsätter det.
I går kväll hade jag verkligen ingen lust att göra de fruktade tusingarna (långa intervaller á 1 000 meter). Jag ville hellre vara hemma, vila, och prata med min käraste.
Efter en lunch med kloka Ella som skriver bloggen »Äta, träna, kämpa« kände jag att det är okej att bryta mot reglerna ibland. Man får skjuta tusingarna på morgondagen.
Det negativa med det var att tusingarna nu var tvungna att genomföras tidigt på torsdagmorgonen. Kvällen är redan bokad till annat. Därför blev det uppstigning vid 05.15 i morse, grötfrukost och hänga på låset när gymmet öppnade klockan 06.30.
När jag började gå på löpbandet kändes det som ett helt omöjligt projekt att springa sex intervaller á 1 000 meter i tempo på 4:30/min.
Jag orkade ju knappt promenera.
Men jag lurade mig själv genom att tänka »Jag ska åtminstone klara en tusing, så får jag se hur jag känner sedan«.
En tusing blev till två, som blev till tre. Jag tänkte sedan »Äh, har jag klarat tre så klarar jag fyra«. Och snipp snapp snut, så var passet slut och jag hade gjort sex stycken!
Jag vet inte hur det gick till, jag vet inte var jag fick energin ifrån. Kanske var det gröten, kanske var det 60-talsmusiken som spelades under hela passet.
Kanske var det tanken att jag »fick« bryta om det kändes omöjligt.
Mindre tvång, mer frihet gör mig väldigt snabb helt enkelt.
Passet avslutades med utfall, djupa benböj, dips, chins och lite magövningar. Det där kommer jag att göra igen!
Passet i helhet:
Uppvärmning 2 km i 6:00 min/km
Intervaller 6 x 1 000 meter, 1 min ståvila mellan varje intervall
Nedvarvning 2 kilometer
Byt däck och åk till löpspåret
4 veckor sedan
