Jag har tidigare berättat att jag har en väldigt stark tävlingsinstinkt. Många människor skryter om att de har "vinnarskalle", men för mig verkar den skallen mest ställa till det.
I lördags skulle jag springa intervaller med en person som står mig mycket nära.
I flera månader har han varit något långsammare än jag. Jag har haft bättre tider än honom på lopp och varit snabbare på träning.
Då har allt varit frid och fröjd. Jag har nöjt konstaterat att jag är en tjej som till och med slår killar.
Därför var jag inte så nervös inför lördagens träning. Jag tänkte att detta blir ytterligare ett pass där vi är ganska jämnstarka (läs: jag är en aaaning bättre).
Vi värmde upp i cirka 2 kilometer, i mycket lugnt tempo.
Sedan skulle vi köra åtta intervaller á 400 meter. En minuts ståvila mellan varje. Varje intervall skulle springas på 1 min 35 sek.
Men redan från första intervallen händer det något märkligt. Jag blir ifrånsprungen! Vi vilar en minut och jag tänker att »nu ska jag ändå visa honom«. Men det händer igen! Hans rygg försvinner iväg och jag hamnar hjälplöst efter.
Intervall efter intervall är det samma visa. Några meter är vi lika, sen far han iväg som ett starkt expresståg. Mina ben lyder inte. Det finns inte mer fart i dem. Han är helt enkelt bättre.
Efter cirka sex intervaller, när adrenalinet sprutar ut i kroppen och jag dessutom börjar bli rejält trött, kommer ilskan och besvikelsen. Det är nära till tårarna. Jag vill ge upp. Jag tycker att det är pinsamt. Jag tycker att folk tittar.
De promenerande skarorna kollar självklart på mig och tänker »ja, så klart att hon inte kan springa lika snabbt som honom. Så liten som hon är. Men hon är duktig som försöker.«.
Och det känns förnedrande alltihop.
Den här dagen räcker inte min "Stockholm marathon 2010 Finisher"- tröja som pepp.
Jag känner mig bara usel och långsam. Trots att jag varje gång klarar intervallerna med cirka fyra sekunder till godo på 1:35. Jag springer exakt så snabbt som jag föresatt mig. Jag är konsekvent, jag kan hålla farten. Jag kämpar.
Men det räcker inte. För jag förlorar. Av de två deltagarna i träningspasset blir jag hela tiden sist.
När de åtta intervallerna till slut är avklarade är jag riktigt arg och sur. Jag vet inte hur jag ska tackla de här känslorna. Jag får kommentaren: »Men om du blir så besviken av att förlora, då kanske du måste öva på det?«.
Ridå.
Så nu behöver jag din hjälp: Hur blir man en bättre förlorare? Ge mig dina bästa tips!
Byt däck och åk till löpspåret
1 månad sedan
Hej!
SvaraRaderaJag vet precis vad du menar! Jag har själv svårt att komma sist eller komma efter någon annan - det spelar egentligen inte så stor roll vad det är - jag vill vinna i allt, även om jag inte är särskilt duktig på det. Jag har lärt mig att hantera viss del av besvikelsen, men jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Min pojkvän var ganska överviktig innan vi träffades, men han har gått ner 30 kilo sedan dess, och tränar nu för Göteborgsvarvet. Jag har sprungit det själv på en ganska dålig tid, men mina knän klarar inte de långa sträckorna på asfalt och springa har inte varit min grej någonsin... "Problemet" är att han tränar jättemycket och springer seedningslopp och förbättrar sig hela tiden, medan jag som pendlar över två timmar om dagen knappt hinner träna alls, bara på helger och så. Nu var vi ute och vandrade 2,5 mil med fyra kompisar i söndags, och av olika skäl drog han ifrån - dels för att de andra var mer vältränade men även för att jag var tvungen att "släpa" på en mycket otränad kompis som gnällde hela tiden, ramlade och var tvungen att vila mycket ofta. Det var tre pauser, och han envisades med att vänta på oss vid varje paus - första gången var vi bara några minuter efter, sedan en kvart, sedan 45 minuter - avståndet ökade hela tiden. Jag blev totalt galen av detta, särskilt som jag just denna gången hade hur mycket energi som helst kvar, men inte fick utnyttja den. Det här förstör mycket mer än vad jag vill att det ska göra, men det har nog med min dåliga självkänsla att göra. Jag vet inte heller hur man ska hantera det. Spelade på wii:et igår och förlorade i boxning mot spelet och det gör mig fullständigt vansinnig, vilket gör honom arg. Han tycker att det bara är ett spel och att jag måste lära mig att hantera motgångar, men det gjorde mig bara komplett galen istället...
Just i ditt fall så kanske det hade med dina förväntningar att göra - du trodde att du skulle vinna, så när du inte gjorde det sjönk du mycket lägre ner i humör än vad du hade gjort om du tänkt "han är bättre än jag men jag ska ge mitt allra bästa ändå och se hur långt det bär" - då hade du kanske varit mer nöjd med din insats? Jag har inga svar, men jag funderar mycket på det i alla fall... :-) Lycka till med löpningen! /Eva
Tack för ditt kloka inlägg, du har gett mig mycket att fundera på! /Maria
SvaraRaderaDu kan fortsätta läsa min blogg här:
http://www.chef.se/blogg/100-dagar-till-maraton