Ännu en som blivit av med löphatet

Kanske har jag selektiv perception vad det gäller löpning, men jag tycker mig se en trend. Allt fler löphatare har konverterat och blivit löpälskare. I dag fick jag ytterligare ett bevis på detta. En person på mitt jobb (jag tänker inte nämna hennes namn eftersom hon inte vill 'outas' som löpälskare ännu) har börjat springa i sommar.

Hon hatade tidigare tanken på att fara runt i ett löpspår. Jag vet inte riktigt vad som fick henne att ändra inställning, men hon såg väldigt glad ut när hon berättade att hon nu tar sig runt slingan på 5 km som ligger i närheten av där hon bor. Och nu ska hon till och med anmäla sig till lopp senare i höst! (Hon är dock noga med att påpeka att hon inte kommer att springa, utan förmodligen släpa sig runt).

Men det intressanta är:
1. Varför hatar så många löpning?
2. Hur blir man av med löphatet?


Jag tror att många känner ett starkt motstånd inför löpning eftersom det är så förknippat med tvång. Du kanske minns den elaka jympaläraren i högstadiet. För honom eller henne fanns det inte något alternativ – alla elever skulle klara av att springa en viss sträcka. Oavsett om de grät, skrek eller kräktes i spåret. Dessutom var man tvungen att springa på en särskild tid. Att löpning skulle vara kul eller anpassas efter elevens förmåga var det inte tal om.

På min resa på väg mot maraton har jag träffat många löphatare som har blivit löpälskare i vuxen ålder, precis som jag. De har ofta två saker gemensamt: att börja med löpning igen var deras idé, ingen tvingade dem. Och de har börjat träffa andra människor som också tycker att löpning är kul, och som alltid kommer med positiva tillrop, oavsett hur snabbt eller långsamt man springer.


Ni läsare som springer, har ni varit löphatare? Hur började ni gilla löpning?