Mitt första triathlon!

Det var kallt, det var halt, det var mjölksyra, det var stumma ben.
Men det var härligt - mitt allra första triathlon!
Så här gick det till:
Jag var ute vid Sjöhistoriska museet i god tid i förmiddags för att delta i Axa Stockholm triathlon, klassen "Damer sprint".
Det innebär 750 meter simning, 20 km cykling, 5 km löpning.
Jag bävade allra mest för simningen, cyklingen kändes också läskig, medan löpningen var det "trygga" inslaget.
Varför valde jag då att delta i triathlon om jag tycker att det är läskigt? Jo, för att jag kan! Och för att jag vill testa.

Jag hade för en gångs skull inga höga krav på mig själv. Två målsättningar hade jag:
1. Inte komma sist
2. Klara hela "paketet" på max två timmar.

Det kändes helt orimligt att ha högre krav än så, eftersom jag:
1. Inte har simmat på två år, och simmar ganska usel bröstsim
2. Inte äger en cykel och aldrig har cykeltränat
3. Varit skadad i knät under sommaren och precis börjat träna löpning igen

Simningen var den allra hemskaste distansen av de tre. Jag har i flera veckor gruvats över hur kallt det skulle vara i vattnet. Och det visade sig att jag fick rätt. I morse visade temperaturen 16,4 grader i vattnet. Och jag som sällan badar om det inte är minst 25...
Men den här gången var det bara att gilla läget, jag kunde ju inte fega ur nu.
Jag valde att simma i samma kläder som jag skulle cykla i, tajts och linne, eftersom jag aldrig provat våtdräkt innan och har hört att det kan kännas märkligt de första gångerna. Benen får flythjälp av materialet och hamnar ganska högt upp i vattenlinjen. Bra för de som crawlar, men inte så toppen för de som simmar bröstsim.
Nå väl, jag var en av allra sista damerna som hoppnade i vattnet, bara en halvminut innan startpistolen gick för 750 simning. Jag ville helt enkelt inte i. Och det var verkligen en chock! Jag hyperventilerade i cirka en minut innan andningen blev normal.
Och sedan gick simningen långsamt, långsamt. Vad jag än försökte med (krafttigare armtag, livligare bensparkar) så kom jag nästan ingenstans. Mitt enda mål var att ta rygg på en kvinna cirka 2 meter längre fram och inte tappa henne.
Det klarade jag också ända fram till mål.
Men jag tror inte att det var många efter mig i startfältet...
Det gick så oerhört långsamt.

Väl framme vid bryggan var lyckan stor, men benstyrkan liten. Jag gick nästan omkull när jag kom upp från vattnet och försökte sedan småspringa till cykelområdet med stumma ben. Benen var verkligen som trädstammar, hårda och ovilliga att röra sig framåt. Jag kunde flytta dem, men de hade inte någon lust att röra sig själv.
Växlingen gick ganska snabbt eftersom jag slapp byta om. Jag drog på mig strumpor på de blöta fötterna (fick in massor med grus och gräs i skorna), rev av badmössa och simglasögon, på med hjälmen, släpade ut cykeln ur växlingsområdet och så iväg.
Gud vad det kändes skönt! Det var en sådan oerhörd lättnad att få lite "hjälp" att röra sig framåt. Jag tror att jag körde ifrån några damer redan de första hundra metrarna.

Cykeln jag fått låna var en mountainbike med tjocka däck och fjädrande framgaffel. Det kändes som jag fick kämpa lite extra för att komma iväg, men det var ändå en väldigt skön känsla att rulla fram i hög fart på Strandvägen bort mot Kungliga Slottet.
Jag har aldrig tävlingscyklat innan, men fick verkligen mersmak ju längre jag kom. Att färdas så snabbt och rusa fram genom innerstan gör att man känner sig mäktig.
Färden gick alltså förbi Slottet, Skeppsbron, Slussen, Söder Mälarstrand och över Västerbron.
Mitt på Västerbron hade ett pensionärspar förirrat sig in på tävlingsbanan och stoppade upp mig där jag kom i full fart. Banan var så smal just vid det partiet att jag inte kom förbi! Det var många svordomar som haglade in i hjälmen då...
Kom till sist nerför Västerbron, fortsatte på Norr Mälarstrand, vände vid Stadshuset och körde samma väg tillbaka.
Jag tror att jag passerade cirka tre-fyra tjejer i min tävlingsklass och det kändes bra att veta att jag avancerade upp något i startlistan.

Eftersom vinnarskallen ofta är starkare än mitt förnuft passade jag också på att köra om en tjej precis före växlingen till löpningen. Det var ingen bra taktik... Med benen sprängfyllda av mjölksyra skulle jag försöka ge mig i kast med att springa. De första hundra metrarna kändes det som om jag stapplade fram. Fötterna hade dessutom domnat av i samband med cyklingen och lydde mig inte riktigt.
Men framåt skulle jag. De fem kilometrarna bestod av två varv på 2,5 vardera. I början gick det som sagt inte så snabbt, men jag tror att jag ökade tempot allt eftersom. När jag hade sprungit cirka 1,5 km började jag med "springa om"-taktiken. Det enda jag tänkte på var att försöka passera så många som möjligt, oavsett om de tävlade i min klass eller inte.
Jag sa till mig själv:
"Nu tar jag mannen i vit tröja" "Bra, då är han fixad, nu tar jag mannen som haltar " "Bra, han är passerad. Då tar jag kvinnan med röda tajts". Och så höll jag på. Jag tror att det var det som gjorde att jag ändå lyckades få en hyfsad löptid på dryga 24 minuter.
På upploppet fanns det inte många krafter kvar. Jag försökte få till en spurtstrid mot en tjej, men kunde inte riktigt mäta mig med hennes krafter och fick se mig besegrad.
Men så lycklig jag var när jag kom i mål!
Mitt första triathlon var avklarat och det kändes nästan som en större pärs än marathon.
Det var en så märklig känsla att vara totalt utmattad i en gren, och så direkt börja på nästa.

Efter  några timmar fick jag se resultatlistan och kände mig väldigt stolt över placeringen 67 av 99 startande och en totaltid på 1:39:42.

Så här såg deltiderna ut:
Simning 24:21
Cykling 46:31
Löpning: 24:03

Se hela resultatlistan här

Jag klarade mina mål, jag blev inte sist och jag kom under 2 timmar, hurra!