Dag 35- Därför börjar nervositeten komma

I går slog jag distansrekord, körde ett rejält pass på 29 km! Jag borde vara glad och mäkta stolt. Men i stället är det en annan tanke som kryper sig på. Oro. För mina ben kändes varken pigga eller snabba igår. Det var till att kämpa från nästan första steget.

Min kloka röst säger till mig att det förmodligen beror på det snabba passet på torsdagen. Då sprang jag i ett snitt-tempo som mina ben är ovana vid. Och jag antar att det väl lämnar spår i benen nästa dag?

Jag börjar i alla fall få en rejäl respekt för distansen 42 km. Det kommer göra ont. Det kommer att vara obehagligt. Jag kommer att få ta fram all min vilja. Det är lika bra att förbereda sig på det.

Men under evighetsrundan i går fick jag också ett lite magiskt ögonblick mellan alla smärtande steg. På Djurgården, i höjd med Gröna Lund, cyklade en cirka 9-årig tjej från sin mamma och kom upp i höjd med mig. Hon cyklade bredvid mig en liten bit. Vi tittade på varandra och log båda två. Plötsligt blev mina steg så lätta så lätta. Jag förstår nu varför alla säger att  publiken på Stockholm marathon ger så mycket.

Jag hoppas att den lilla tjejen cyklar förbi mig igen den 5 juni....