Jag har aldrig sett mig som den sportiga typen. Jodå, jag har tränat i många många år, men jag har inte varit någon större... atlet. Jag har verkligen inte sett mig som någon löpare. Det är jag inte nu heller, men jag tror att jag får revidera min bild av mig själv lite grann. För andra verkar tydligen tycka att jag är snabb.
I dag sprang vi intervaller med Team Stockholm marathon. Först uppvärmning i lugnt tempo i cirka 3 km, sedan löpskolning, koordinationslopp ggr 2 och sedan, det vi alla (?) hade bävat inför: Intervallerna.
8 stycken intervaller på cirka 600 m skulle köras i ett tempo på 4:50 min/km. Dvs ett mycket högre tempo än det vanliga långpasslunket på 6 min/km.
Återigen fick jag skräcktankar: "Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag hamnar sist i gruppen?"
Än en gång hade jag fel. Jag hamnade längst fram, sprang till och med framför ledarna tillsammans med några andra snabba (killar) och höll denna stil i alla intervaller.
När vi var klara kom en grabb fram och gav mig bästa löpkommentaren på länge: "Tack för att du var så bra farthållare! Du fick mig verkligen att hålla högt tempo ända in i sista intervallen."
Jag? Farthållare? Jag som knappt orkade springa 60 m i skolan... Den kommentaren kommer jag att leva på länge..
Byt däck och åk till löpspåret
1 månad sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar