Efter snart ett halvår av löpträning märker jag inte bara förändringar i styrka, snabbhet och uthållighet. Jag har också blivit lite... nördig. Och kanske alldeles för obekymrad?
I december var det ett stort steg att bara springa i tajts. Det kändes alldeles för löpnördigt. I februari tyckte jag att vätskebälten var överdrivna, och såg extremt töntiga ut. I helgen gick jag in på Västermalmsgallerian på Kungsholmen och handlade mat i en av Stockholms största mataffärer, iförd vätskebältet...
I mars gjorde jag mina löpskolningsövningar i skydd av mörkret. Det kändes alldeles för pinigt att springa och kicka hälarna i rumpan eller kasta sig fram i trestegsliknande hopp mellan cykelpendlare och kvällsflanörer. I dag hoppsade jag omkring i strålande solsken mitt framför ett gäng konferensdeltagare vid Huvudsta gård.
Jag kanske borde skämmas mer över hur jag uppför mig. Jag kanske borde ta av mig vätskebältet när jag går in i en mataffär. Jag kanske inte borde stretcha på tunnelbanan efter ett långpass. Men en procent av mig, eller i alla fall en promille, tycker att det är oerhört coolt att vara "en sån som tränar för maraton". Och den känslan övervinner all skam.
Hur känns det för dig? Vad tycker du om att gå omkring med tajta träningskläder på stan? Känns det naturligt? Pinsamt?
Dagens pass - backträning
Distans: 7, 42 km
(3 km uppvärmning, löpskolning , 15 min kortbacke, 2,42 km nedvarvning)
Tid: 47: 25 min
Genomsnittsfart: 6.23 min/km (inklusive gång nerför backen)
Byt däck och åk till löpspåret
1 månad sedan
Löpartights är alltid ok. Vätskebälte njae… är lite som att ha mobiltelefonen i ett skinnfodral med plastficka fäst vid bältet – nördigt.
SvaraRaderaÄh! Man ska aldrig skämmas. Fast jag vet att min cykelkompis Elina skämdes ögonen ur sig när jag travade in på ett ICA med både cykelhjälm och vadderade cykelbyxor...
SvaraRadera