Dag 88 - Värsta passet: backlöpning

Innan jag började träna för maraton hade jag ångest inför långpassen. Hur hittar man motivationen till att springa 20 eller 30 km i sträck? Och hur står man ut med det monotona i att bara låta benen gå?

Det verkade nästan korkat att ägna tre timmar av en dag åt att springa. När man kan göra så många andra roliga saker.

Men nu när jag har sprungit ett tag märker jag att det inte är långpassen som är värst. De är till och med riktigt sköna. Man kommer in i en rytm, en känsla och ett flöde som är rogivande. Man uppnår den där meditativa känslan som många löpare talar lyriskt om.

Nä, det är en annan typ av pass som är mycket mer plågsamt. Backlöpningspasset. Hur jag än gör har jag svårt att finna någon njutning i det. Det är bara plåga att trycka sig upp för samma backe tio gånger.

Men här finns i alla fall en förklaring till varför jag måste fortsätta.

I morgon bitti är det dags för backpass igen. På Kungsholmen har jag hittat en grym backe som leder upp till Kronobergsparken. Där ska jag plåga mig i morgon före jobbet. Sänd mig en vänlig tanke med mycket energi i....

Så här ser upplägget ut:
Värm upp med lugn löpning i 3km.
Stanna sedan vid en "lagom brant" backe som du vet tar minst 40 sekunder att springa uppför och högst 70 sekunder.
Spring "lagom hårt" uppför; backen ska ta mellan 40-70 sekunder uppför. Stanna på toppen (eller där du vänder) och vila några sekunder och sen sakta mjuk jogg nerför där du åter vilar några sekunder (inte för länge) innan du startar igen. Kör så att totaltiden för "backpasset" blir 15 minuter, inkl "vilosekunderna" och joggen ner.
Varva ner med lätt jogg, och stretcha ut löpmusklerna!