Dag 74 - Maratonlöpning=livskris?

Jag läste igår på Aftonbladet.se att maratonlöpning har blivit ett sätt för många (män) att hantera sin fyrtioårskris. I stället för att köpa en Porsche eller byta ut hustrun mot en yngre flickvän anmäler man sig till ett långlopp. En som har hakat på trenden är komikern Eddie Izzard som sprang 43 (!) maratonsträckor på 51 dagar förra året.

Så vad kan vi lära oss av detta? Innebär den här trenden att jag också springer på grund av att jag har en livskris? Nja, jag kan erkänna att jag har lite åldersnoja och att jag gärna vill behålla samma klädstorlek som jag haft sedan jag var 20, men framför allt valde jag maraton eftersom jag ville sätta upp ett riktigt utmanande mål.

Trenden tycker jag i sig är ganska fin. Det finns något sunt i att moderna män väljer att förbättra sin hälsa i stället för att köpa en bränsleslukande bil. Frågan är varför?

Vad är det som gör att män tycker att det är coolare att klara ett maraton än att köpa en sportbil? Är det på grund av att utseendekraven på män har ökat? Vad tror du?