Dag 81 - Varför bränner killar all energi i början?

I morse blev det ett lite snabbare pass på löpbandet. Jag vet inte hur det har gått till, men jag har blivit mycket piggare i benen på morgnarna de senaste månaderna. Förut fanns det inte på kartan att jag skulle springa före frukost. Jag orkade som högst släpa mig runt på en promenad.
När jag en gång dristade mig till att gå på ett step up-pass på morgonkvisten trillade jag av brädan...

I dag brände jag 10 km före frukost (tja, jag hade ju i och för sig ätit en banan) och det gick riktigt bra! Uppvärmning i 3 km, sedan ökade jag successivt tempot.

Kilometer 4:   5,25 min/km
Kilometer 5:   5,20 min/km
Kilometer 6:   5,15 min/km
Kilometer 7:   5,00 min/km
Kilometer 8:   4,47 min/km

De sista två kilometrarna tog jag det lugnare igen.

När jag sprang kilometer 7 och 8 tyckte jag att det gick ganska fort. Med mina mått mätt i alla fall...
Men när jag tittar på löpbandet bredvid så knatar killen bredvid på i samma raska tempo. Lite retligt tycker jag som alltid vill vara snabbast. Så jag skruvar upp hastigheten på mitt band.

Men någon minut senare märker jag att han har gett upp. Då går han!
Han kan maximalt ha sprungit i 5 min/km-tempo i cirka 2 minuter.

Jag har märkt den här tendensen hos killar/män förut. De bränner av all energi i början. När jag sprang Midnattsloppet för några år sedan sprang jag om hundratals män på slutet, alla hade öppnat snabbt och sedan kroknat. Likadant på det kortare Medieruset (3,6 km) där jag båda åren har passerat flera killar på de sista 300 metrarna.

Varför går killar ut så hårt i  början? Är det för att bevisa något?