Dag 67 - Just det, därför springer jag!

 Jag har haft fyra fantastiska dagar i Istanbul. Har kämpat lite mot en förkylning, men annars har det varit bra för kroppen att vila.

Samtidigt har jag känt att något har fattats mig. Jag har känt mig en gnutta illa till mods. Lite låg.Och jag har inte förstått varför. I Istanbul fanns ju allt jag behövde! God mat, bästa sällskapet, solsken.

I dag när jag var ute och sprang fick jag svaret på vilken pusselbit som fattades. Löpningen. Den glädje och harmoni som jag känner efter ett träningspass är den sista procenten som behövs för att jag ska känna mig helt tillfreds. Det är en underbar känsla!

I dag blev det backlöpning. Först 3 km uppvärmning, sedan löpskolning (olika varianter av höga knäuppdragningar, mångsteg och tåkick) och sedan 8 ggr backe. Avrundade med cirka 1,5 km nedvarvning och några styrkeövningar. Det allra största glädjeämnet i dag var att springa i en backe utan is, helt fantastiskt!

Och sen allt det andra såklart. Fågelkvittret, solen i ögonen, avsaknaden av underställ... Nu vet jag varför jag springer.

När känner du den största träningskicken? Vad krävs för att du ska bli träningseuforisk?