Många som har sprungit marathon drabbas av »post marathon -depression«. Det brukar yttra sig i att man känner en stor tomhet och nedstämdhet. Plötsligt har man inget mål att sträva mot och livet kan kännas meningslöst.
Jag har inte fallit så djupt, men jag tycker att det känns tungt att marathon är över och att jag aldrig kommer springa sträckan för första gången igen. Nästa gång kommer det förmodligen inte vara en lika euforisk upplevelse, eftersom jag sett allt en gång redan.
Ett vanligt råd för att mildra »depressionen« är att sätta upp nya löpmål, så att man skiftar fokus och tittar framåt.
För även om jag ibland hatar att springa, så har det blivit en livsstil för mig. Jag kan inte tänka mig ett liv helt utan löpning. Framför allt kan jag inte tänka mig ett liv utan lopp och tävlingar.
Därför är planen att springa antingen Stockholm halvmarathon eller Lidingöloppet i höst. Kanske blir det båda? Vad tycker ni?
Har ni planerat för några lopp i höst?
Byt däck och åk till löpspåret
1 månad sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar