Gör inte som jag!

Förnedring, smärta och revansch. Så kan man sammanfatta min insats i gårdagens tävling – Parloppet.
Jag vågade knappt värma upp eftersom jag var rädd för skada knät redan innan starten.

Jag hade inget tydligt mål med loppet eftersom jag inte visste om mitt knä skulle hålla. Jag skulle bli glad bara över att komma runt. När starten gick lät jag alla fara förbi mig. Tja, lät och lät. Jag hade inget alternativ. Mitt knä smärtade redan efter cirka 200 meter och det kändes som en evighet innan jag kom till 1 km-strecket. Vilken förnedring! Jag blev omsprungen av personer som flåsade som blåsbälgar, som hasade fram med tunga steg och till slut kom till med en kvinna som var utklädd till ko och passerade mig! (Jag såg senare att kossan var Marathon-Mia, en fenomenal ultralöpare, så det var inte så förnedrande.)

Efter 2, 5 km mötte jag min käresta, som öste på fint i spåret. Då fick jag plötsligt styrka. Kanske berodde det på att jag var uppvärmd, eller på att jag blev så glad över att se honom,  men nu for jag fram i spåret. Jag passerade löpare efter löpare och kom upp i ett riktigt bra tempo. Det gjorde fortfarande ont i knät och jag hade ett riktigt uselt löpsteg, men jag pinnade i alla fall på!
Väl framme vid 4 km kände jag att jag skulle klara att hålla ett gott tempo ända in i mål. Det kändes som att jag sprang i cirka 5 min/km-tempo.

När jag såg målfållan på håll blev jag så överlycklig att jag sprang om fyra personer de sista hundra metrarna. Och tiden blev faktiskt riktigt bra med tanke på omständigheterna, 23.26!
Min käresta sprang på 24:29, så tillsammans fick vi tiden 47:55 och hamnade på 141:a plats av cirka 500 lag. Helt ok!
Den tråkiga nyheten är att mitt knä nu gör oerhört ont. Så jag kan inte rekommendera att tävla cirka 1,5 vecka efter ett marathon. Gör inte som jag!
Nästa vecka blir det besök hos farbror doktorn. Vi får se vad han säger...