söndag 6 juni 2010

I mål! Tid: 3:52:35!

Äntligen! Jag gjorde det! Och så mycket bättre än jag hade förväntat mig.
Mitt mål för Stockholm marathon har hela tiden varit 4:15. Ett realistiskt mål som jag kände att jag skulle klara om inte något allvarligt hände. I hemlighet har jag samtidigt haft 4 timmar som ett dröm-mål. Jag har tränat med Team Stockholm marathons 4-timmarsgrupp och tänkt att den tiden är en möjlighet om jag har en bra dag.

Före loppet igår hade jag två mellantidsarmband på höger arm. En för 4 timmar och en för 4:15. På armbandet står tider för var man ska vara i tid när man passerar olika hållpunkter. Ex 5 km, 10 km, 15 km.
Men precis före starten gick märkte jag att jag hade tappat 4:15-bandet. Jag tog det som ett tecken, jag satsar på 4 timmar, det får bära eller brista!

I starten gick det riktigt långsamt. Men jag förivrade mig inte utan lyssnade på alla de som tipsat mig om att ta det lugnt i början. De sekunderna man tappar där kan man ta igen sedan. Men efter cirka 2 km fick jag nog av att sega. Då började jag jobba mig upp till rätt farthållare. Först nådde jag 4:15 och ungefär vid 5 - 6 km nådde jag "min" grupp - 4 timmarsfarthållarna. Farthållarna är rutinerade löpare som springer i olika tempon, det finns några för varje "kvart" , alltså måltid 3:00, 3:15, 3:30 och så vidare.
Fyratimmarsgruppen hade fyra farthållare och jag höll mig framför allt till en vänlig man från Skåne som hette Robert Oldén. Han gav mig råd och coachning genom hela loppet, helt fantastiskt! Han påminde mig om hur jag skulle springa i uppförs- och nerförsbackar, öste positiva tankar över mig, gav råd om hur jag skulle dricka och lät mig inte sacka efter. (Eller, jag släppte inte honom - hur man nu väljer att se på det).
Loppet gick ganska bra fram till halvmaratonpasseringen på Gärdet. Där blev det plötsligt segt. Men kanske var det inte så konstigt. Ni kan se på mina mellantider här att jag sprang som snabbast precis runt 20-21 km.Där sprang jag snabbare än vad jag gjort på något långpass under våren.

Jag fick lite ny energi när vi kom in i city igen, särskilt vid cirka 29 km vid Kungsträdgården. Där är publikkänslan helt fantastisk! Där är det smockat med publik på båda sidor om gatan, man springer som genom en tunnel av hurrarop och utsträckta händer som vill göra high five.
Lite längre fram, på Söder Mälarstrand var det tungt igen. Vilja, vilja, vilja. Jag visste att Västerbron skulle komma snart, och att det skulle kännas lättare efter det.
Det var riktigt stumt uppför på Västerbron. Jag fick ont i mina ljumskar redan runt 20-25 km och det lättade inte direkt i uppförsbackarna. Sedan följde Norr Mälarstrand där det var mycket "jag är envis"-snack mellan mig och farthållarna. Jag vet inte hur många gånger jag sa "Jag ger aldrig upp" under de kilometrarna. Vi passerade Stadshuset och på bron ner mot Vasagatan, står min pojkvän och hans syster (en av mina närmsta vänner) och hejar! Min pojkvän hoppar ner från trottoaren och springer vid sidan om mig några hundra meter. Vilken energikick jag fick!  För en stund kände jag inte de stumma låren...

Jag sprang vidare ensam några meter och en kort stund senare hör jag någon ropa mitt namn igen. Precis i svängen upp på Vasagatan står min mamma och lillebror! Ytterligare extas från min sida och smärtan försvinner för några sekunder. Uppfylld av glädje går det ganska lätt förbi T-centralen och i svängen mot Torsgatan. Men Torsgatan springer jag lite som i en dimma. Det är segt segt uppför en lång bit och det enda som för mig framåt är min vilja och tanken "får inte släppa farthållaren, får inte släppa farthållaren". Vi svänger höger upp på Odengatan och det är några hundra meter uppför innan det börjar gå nerför. Hela tiden peppar farthållaren mig och säger "du kommer inte tro det när du kommer in på Stadion, du kommer få en fantastisk tid!".

Vi svänger höger in på Karlavägen där min farthållare tycker att vi ska spurta lite den sista kilometern. Han drar iväg i lite snabbare tempo, men jag känner att jag knappt har några krafter kvar. Jag hänger på honom, men det är med nöd och näppe. Jag drar ut den allra allra sista biten energi jag har i mina arma ben, de värker, skriker, vill inte mer. Jag tänker bara "det är det här jag har tränat för i sex månader, inte ge upp nu, inte ge upp nu". Farthållaren ser jag att jag har ork nog att hålla bra tempo in den sista kilometern och låter mig springa iväg själv. Han har några löpare bakom mig som han också vill hjälpa in under fyra timmar.

I den sista backen upp mot Stadion är det fantastiskt tungt, men nu finns det också lite mer vilja. Målet är ju precis framför mig! Jag hakar på en kvinna från Frankrike som ser snabb och spänstig ut, tänker att jag inte ska släppa henne. Jag vet att jag orkar att hålla rygg på henne när det bara är cirka 800 meter kvar. Mitt i backen upp till Stadion hör jag rösten av min chef, Peter Hampus, "Bra jobbat Maria! Du kommer att få en grym tid!" . Och jag känner mig ännu mer taggad att hålla ända ut.

Jag svänger vänster på Valhallavägen, korsar Valhallavägen och sedan en liten nerförsbacke, och sedan hurra! In på Stadion! När jag väl kommer in där börjar jag hyperventilera och gråta. Jag skakar av gråt och lättnad. Tänk att jag klarade det! Jag får lite extra kraft av extasen och de sista hundra meterna orkar jag faktiskt med en liten spurt. Jag tror till och med att jag passerar någon löpare på upploppet. Ser bruttotiden vid mållinjen 3:58!
Jag gråter och skrattar, gråter och skrattar om vartannat. Låren skakar, mina muskler bär mig knappt, men jag är så himla lycklig. Jag får rosor och vatten av mina supporters och de ger mig också min korrekta tid 3:52:35! Helt otroligt bra! Jag kan knappt fatta att det är sant!

Jag hoppas att någon av er som har läst bloggen anmäler sig till Stockholm marathon nästa år. Det är smärtsamt, det är stundtals hemskt, men det är också helt fantastiskt underbart makalöst roligt och häftigt. Det är eufori! Och jag lever på den än i dag... Trots att jag knappt kan gå...

Tack alla ni som följt mig och peppat mig på min väg mot marathon, utan er skulle det inte ha varit lika roligt!

Här är mitt resultat! (Ni kan se mellantiderna här)

Person

Namn André, Maria (SWE)
Startnummer K3224
Förening/Ort/Land Stockholm
Antal tidigare lopp
Kön Kvinnor
Län Stockholms län
Född. 78

Totalt

Placering 464
Placering (Åldersklass) 271
Totaltid (Netto) 03:52:35
Totaltid (Brutto) 03:58:17
Genomsnittsfart 05:31 min/km

2 kommentarer:

  1. Väldigt fint sprunget! Du plockade placeringar hela vägen. Grattis!

    SvaraRadera
  2. Jättebra Maria och vilken fin tid du sprang på.
    Grattis Kram m-a

    SvaraRadera