»Det här är ingen retorikkurs!«

I går fick jag ett smakprov på den relativt nya träningsformen Nordic Military Training, där man tränar utomhus och använder den egna kroppen som belastning. Många av rörelserna är inspirerade av den träning som används inom Försvarsmakten och Polisen. Alla ledare har en bakgrund inom det militära, polisen eller brandkåren.

Jag har varit nyfiken på NMT länge, eftersom jag gillar funktionell träning och inte tycker att det ska behövas ett gym för att man ska kunna bli snabb och stark.

Gårdagens pass hade följande upplägg:
- 3 km jogg som uppvärmning
- plankan, armhävningar och sit-ups
- styrketräning på Nackareservatets utegym (lite fusk, egentligen handlar ju NMT om att bära på stockar eller sin träningskompis)
- intervaller

Bilden lånad från Sara och bloggen Traningsgladje.se

Eftersom jag har löpvila småjoggade jag bara lite längs en grusväg när de andra var ute i skogen. Jag provade också på lite löpskolning, bland annat skipping och tåkick, och det kändes jättebra! Ingen smärta alls i mitt löparknä.

Efter uppvärmningen var det dags för gamla klassiska övningar som plankan, armhävningar och sit-ups. Vår ledare, som var f d reservofficer med ett förflutet vid Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur, körde den hårda machostilen när han skulle peppa oss.

»Ni ska ligga på ett rakt led! Det här ser ju ut som en banan!«
»Det här är ingen retorikkurs! Sluta snacka och kör!«

Jag tror att den tuffa stilen kan fungera för många, men den biter tyvärr inte så bra på mig. Jag föredrar uppmuntrande, optimistisk coachning där man får höra att man kan mer och att man ser stark ut.

Utegymmet vid Nackareservatet var en höjdare. Det består av flera fina, funktionella maskiner i trä där man kan göra bland annat bänkpress, knäböj, dips, situps med mera.

Jag fick tyvärr inte springa ordentligt igår, men jag fick verkligen mersmak för tuff styrketräning i det fria. Det blir fler besök i Utegymmet i sommar!

»Flytta er gubbar, här kommer Qvinnan!«

Jag har tidigare skrivit om min stora hjälte, en av farthållarna på Stockholm marathon, Robert Oldén.
Det var mycket tack vare honom som jag lyckades ta mig in under 4 timmar. Det var mina ben som sprang, men det var Roberts ord som peppade dem att hålla ett högt tempo.
Jag skickade ett tackkort till Robert för någon vecka sedan och i dag fick jag ett mejl tillbaka:

»Tack för Ditt kort, det gör en glad att få feedback. Jag gratulerar dig,  fantastiskt go i dig och det var det även när jag observerade dig på sista kilometrarna. Du var sammanbiten och utstrålade 'flytta er gubbar här kommer Qvinnan'. Du förstod att man måste kunna tåla att när låren känns slut så ska man tänka att  målet hägrar och ju fortare jag är där, desto snabbare så är det över. Jag kan säga att de två sista kilometrarna så sprang du förbi säkert 75-100 andra bara på den sträckan.«

Robert tipsar mig också att träna mot nya mål, som halvmarathon i Stockholm i september. Han råder mig att köra långpass under sommaren på 20-25 km och något lopp på 5-10 km.

Jag är hemskt sugen att följa båda hans råd. Men just nu är det löpvila som gäller. Peppar, peppar så känns knät helt okej när jag går, men jag vill först få en diagnos av doktorn på torsdag och sedan lägga upp ett nytt träningsprogram.

Men i kväll blir det en spännande träningsaktivitet med några bloggjoggare. Skriver mer om det i morgon!

Vad göra när jag inte kan springa?

Mitt knä bråkar med mig och nu är det löpvila som gäller i några veckor. Vad ska man göra då? På ett sätt tror jag att det kan vara nyttigt att spara kroppen från löpning en period.  Jag har ju ökat min träningsdos ganska rejält under våren.

Igår kom jag hem sent efter vår personalfest och hade inte tid att åka till gymmet. Lösningen: jag tog min gamla skraltiga damcykel och körde bort till Fridhemsplan och tillbaka från mitt hem i Solna. Turen tog cirka 30 minuter och jag försökte höja pulsen rejält genom att köra fort uppför backarna. Väl hemma gjorde jag några set situps, armhävningar, ryggresningar och knäböj. Det går alltid att träna om man bara vill!

Gör inte som jag!

Förnedring, smärta och revansch. Så kan man sammanfatta min insats i gårdagens tävling – Parloppet.
Jag vågade knappt värma upp eftersom jag var rädd för skada knät redan innan starten.

Jag hade inget tydligt mål med loppet eftersom jag inte visste om mitt knä skulle hålla. Jag skulle bli glad bara över att komma runt. När starten gick lät jag alla fara förbi mig. Tja, lät och lät. Jag hade inget alternativ. Mitt knä smärtade redan efter cirka 200 meter och det kändes som en evighet innan jag kom till 1 km-strecket. Vilken förnedring! Jag blev omsprungen av personer som flåsade som blåsbälgar, som hasade fram med tunga steg och till slut kom till med en kvinna som var utklädd till ko och passerade mig! (Jag såg senare att kossan var Marathon-Mia, en fenomenal ultralöpare, så det var inte så förnedrande.)

Efter 2, 5 km mötte jag min käresta, som öste på fint i spåret. Då fick jag plötsligt styrka. Kanske berodde det på att jag var uppvärmd, eller på att jag blev så glad över att se honom,  men nu for jag fram i spåret. Jag passerade löpare efter löpare och kom upp i ett riktigt bra tempo. Det gjorde fortfarande ont i knät och jag hade ett riktigt uselt löpsteg, men jag pinnade i alla fall på!
Väl framme vid 4 km kände jag att jag skulle klara att hålla ett gott tempo ända in i mål. Det kändes som att jag sprang i cirka 5 min/km-tempo.

När jag såg målfållan på håll blev jag så överlycklig att jag sprang om fyra personer de sista hundra metrarna. Och tiden blev faktiskt riktigt bra med tanke på omständigheterna, 23.26!
Min käresta sprang på 24:29, så tillsammans fick vi tiden 47:55 och hamnade på 141:a plats av cirka 500 lag. Helt ok!
Den tråkiga nyheten är att mitt knä nu gör oerhört ont. Så jag kan inte rekommendera att tävla cirka 1,5 vecka efter ett marathon. Gör inte som jag!
Nästa vecka blir det besök hos farbror doktorn. Vi får se vad han säger...

Klarar jag Parloppet?

I går lovade jag att inte springa på tre till fyra veckor eftersom jag måste rehabilitera mitt onda löparknä. Problemet är att jag har anmält mig till ett lopp ikväll. Att hoppa av ett lopp finns inte i min värld.

Särskilt inte eftersom jag ska tävla tillsammans med min käraste i Parloppet. Vi ska springa 5 km var åt varsitt håll och så möts vi på samma punkt igen. Tiderna läggs ihop och bästa par vinner. Man kan tävla i olika konstellationer: man-kvinna, kvinna-kvinna, man-man.

När jag anmälde oss till  Parloppet tyckte jag att det var en fantastisk idé. Jag tyckte att den var ännu mer fantastisk när jag lätt klarade tiden 23:30 på Vårruset, som också är 5 km. Nu är jag rädd att mitt knä kommer att ge upp helt och att jag kommer att få linka runt i 4,5 km... Jag vet inte om min stolthet kan hantera det.

Vad tror ni, klarar knät Parloppet?

Ajajaj! Löparknä?

Jag borde haft en löparcoach. För en sådan hade förmodligen sagt till mig att inte springa de två första veckorna efter maraton. Nu är jag min egen coach, och tycker att det går bra att springa så fort träningsvärken har gått ur kroppen.

Jag var ute på en tur i fredags och det var då smärtan slog till. Tanken var att vi skulle springa en mil, men redan efter 2,5 -3 km fick jag rejält ont på utsidan av höger knä. Jag gick en liten bit, försökte sedan springa igen, men det blev bara värre. Försökt sedan gå 100 m, springa 100, men inget hjälpte. Efter någon kilometer kunde jag springa cirka 10-20 steg i taget innan smärtan tog över helt. Jag fick helt enkelt linka hem...

 Jag känner mig väldigt ledsen över detta, har sett fram emot att börja löpa igen och sätta upp ett träningsprogram för sommaren, med sikte på Stockholm halvmarathon. Efter att ha gjort lite efterforskningar på nätet, misstänker jag att jag i stället har fått löparknä och måste nu vila från löpningen i cirka 3-4 veckor.

Även om jag är ledsen, så är jag också lättad. Vilken tur att skadan kom nu! Jag hade varit helt förtvivlad om den hade dykt upp dagarna före eller på själva marathondagen. Detta är nog bara kroppens sätt att säga till mig att jag behöver variera min träning lite.
Så i dag ska jag köra ett spinningpass...

Ni som är vana löpare, vad tror ni om min diagnos? Är det löparknä?

Mitt nya tydliga mål

De senaste dagarna har jag funderat lite mer konstruktivt kring vad som ska vara höstens mål. Jo, jag tänker springa Lidingöloppet och Stockholm halvmarathon. Men på Lidingöloppet kommer målet vara att ta mig runt på en hyfsad tid (under 3:15?) och på halvmaran ska jag agera hare åt min allra käraste.

Därför måste jag ha ett tydligare mål. Ett tidsmål som jag själv är sugen på.
Nu vet jag vad det är.
Mitt mål för hösten: Fixa Hässelbyloppet (10 km) i oktober under 50 min.

Jag har länge velat bli snabbare på milen och tycker att det är mer utmanande att springa snabbt än att springa långt. Min reflektion nu är, har jag satt ett för enkelt mål? Borde jag försöka klara under 45 min?

Kom gärna med era synpunkter!