Japp, jag är oerhört tacksam över att det är en frisk liten sak som bor där inne i magen. Om detta får ingen tvivla.
Men en liten del av mig saknar ändå min "gamla" kropp.
Den som kunde hoppa, spurta, skutta.
Nu har läkarna gett mig stränga förbud mot alla former av livliga rörelser, och det känns plötsligt som om att jag förvandlats till en annan person.
Jag vet inte varför, men det känns så tabu att säga att jag vill ha tillbaka kontrollen över kroppen. Just nu känns det som den är ockuperad.
För att trösta mig själv tittar jag på bilder från förra året. När jag fortfarande hade lite att säga till om vad det gäller fysiska aktiviteter.
Längtar tillbaka till vår och träning!
7 april 2011. Målgång efter Prag halvmaraton och sedan fira med tjeckisk sekt. Otroligt nöjd med tiden 1:43, jag hade verkligen kämpat för den!
Kungsholmen runt (10 km) med kompisen Nina den 8 maj. Missade mitt personbästa och kom in på 45:07, men har sällan haft så kul på ett millopp.
Under sommar och höst har jag mest tränat för att hålla mig i form. Graviditeten har satt stopp för alla tävlingar och högt satta mål. Och jag saknar det!
Så jag undrar lite hur ni andra tänker. Ni som inte varit gravida, är ni rädda för att tappa "kontrollen" över er kropp? Att inte kunna träna disciplinerat?
Och ni som varit gravida, hur tyckte ni det kändes att vara så maktlösa, att inte kunna få träna som ni ville?
Jag födde vår son 20 november förra året och drabbades av högt blodtryck efter ca halva graviditeten. Detta gjorde att jag förbjöds all träning som var pulshöjande. Frustrerande för en löpare som jag, som älskar att känna hjärtat dunka och få jobba. Längtade ihjäl mig efter svett och hög puls, och nu när jag är igång igen uppskattar jag träningen ännu mer! Heja dig!
SvaraRaderaJag hade en lång diskussion med min sambo om det här igår. Vi har inga barn ännu, och jag är så less på allt gulligull kring graviditeter. Jag vill nog ha barn, men jag vill veta allt om hur min kropp kan komma att påverkas, både under och efter graviditeten, så att det inte kommer som en chock sen. Jag är livrädd för att jag inte kommer kunna vara mig själv efter födseln, tänk om jag inte kommer kunna röra mig som jag vill? Vi snackade mycket om vilken skillnad det måste vara att vara den som inte föder barnet - den personens liv förändras visserligen också eftersom den också får en helt ny liten person att ta hand om - men den som inte föder barnet har fortfarande en intakt kropp och är fortfarande sig själv. Det kanske är själviskt tänkt av mig, men jag värdesätter mitt aktiva liv så oerhört mycket, och den tränande och aktiva delen av mig är så stor. Vad händer om jag rent fysiskt inte kan göra alla saker jag kunnat förut? Jag vill inte att det ska bli en överraskning om jag blir begränsad på något sätt, jag vill att det ska vara ett medvetet val från min sida. Den dag då jag kan gå med på att kanske bli en annan person (eller bejaka andra sidor av mig själv kanske man ska säga) efter förlossningen, då är jag redo för barn.
SvaraRaderaJag tror att chansen att man kan ha en väl fungerande , tränande kropp även efter graviditeten är ganska stor om man har kunnat träna under graviditeten. Jag tränade fram till cirka v 28 29 och nu har jag börjat springa lite smått igen (8 v e förlossningen ) . Jag har kanske bara haft tur? Min kropp har inte ändrat sig så mycket, förutom på magen ... Har ingen tvättbräda direkt :) men det hade jag å andra sidan inte riktigt innan heller. Men självklart ska du inte skaffa barn om du är osäker ! Det är en stor förändring , livsomvälvande . För mig har det svåra inte varit att kroppen har förändrats , utan att jag inte längre kan styra över min tid. Tiden till träning finns inte direkt just nu. Jag tycker du låter klok i dina funderingar , man ska tänka igenom valet att skaffa barn noga och väl :)
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag läste ditt inlägg nu som först, i augusti, men kände ändå att jag var tvungen att skriva till dig!
Jag har precis (sedan en vecka tillbaka) fått veta att jag är gravid och även om glädjen är stor och det lilla fröet är efterlängtat så är rädslan och oron lika stor. Oron handlar naturligtvis allt från att få missfall till att må dåligt under graviditeten, men det jobbigaste är nog att jag helt plötsligt förlorade kontrollen över något som är självklart, mig själv.
Jag älskar också att träna, och att få "ta ut" mig ordentligt när jag tränar är bara ett måste för mig, annars mår jag inte bra i mig själv. Och nu, när jag är gravid, känner jag precis som du skrev att min kropp är ockuperad (redan...) och att det är inte jag som bestämmer över den längre utan ett 4 mm frö som ligger och gör mig illamående och trött! ;o)
Jag trodde att när jag blev gravid så skulle det vara helt fantastiskt och underbart, visst tänkte jag att jag ev skulle bli lite trött och må lite illa, men det skulle vara lätt och roligt. Det jag inte tänkte på var de där hormonerna som kan skaka om hela huvuet och sinnet på en och göra en helt tokig ibland. Eller ja, man tror att man håller på att bli tokig om inte annat.
Därför var det så skönt att hitta din blogg och se att jag dels inte är ensam om att vilja ha min kropp tillbaka, men även att när det där lilla fröet har vuxit klart och kommit ut att livet inte "tar slut" utan fortsätter och att man kan träna och få kontroll över sin kropp igen.
Kämpa på, till nästa sommar är vi två som är ute och springer för glatta livet!
/Catharina