Glädjetårar på Hässelbyloppet!

 








I går var det dags för Hässelbyloppet – årets sista tävling.
Eftersom jag tränat mycket sporadiskt under sommaren, och absolut inga intervallpass, hade jag ingen aning om vad jag skulle kunna prestera.

Mitt fokus var "det ska kännas bra och jag ska ha kul".
Innan loppet var jag väldigt loj och höll nästan på att somna på tunnelbanan på väg till Hässelby Gård. Jag gjorde några mesiga uppvärmningsförsök (hälkick, spurter och lite töjningar) och sedan masade jag mig in i min startgrupp "Damer Motion 1", där jag ställde mig sist av alla. Vill inte ställa mig i vägen för några snabbspringare.

Jag gav mig i väg i ett tempo som kändes behagligt, snäppet snabbare än vanlig jogg. Det visade sig vara några snäpp snabbare, första kilometern gick på runt 4:50! När jag joggar brukar jag ligga runt 6 min/km...
Men det var det här tempot jag hade i kroppen igår, så jag fortsatte där och tänkte att "jag sänker farten om det inte känns bra".

Vid två kilometer kom en av mina favoritspringlåtar igång, Beyonces »Run this world (Girls)« och jag kom helt i extas. Tänk att jag kan springa så här fort trots att jag knappt har tränat för det! Tänk vad kroppen kan! Tårarna började rinna... Det har bara hänt en gång tidigare, när jag gick i mål på Stockholm marathon 2010. Men igår var lyckokänslan så stark, och kroppen kändes så snabb och pigg och okrossbar. Jag sprang av lust, inte av tvång, och jag pressade mig inte mer än vad som kändes överkomligt.
Kroppen gick som en klocka. Nästan varje kilometer gick på runt 4:55. Något långsammare var jag vid cirka 6-8 kilometer, eftersom det kom några läskiga backar... Vid 8 kilometer insåg jag att jag skulle kunna komma in på under 50 minuter, helt otroligt! Förra året tyckte jag att det lät som en omöjlig gräns, och då hade jag ändå tränat mycket strukturerat i flera månader.
Jag la in en något högre växel under de två sista kilometrarna och spurtade om några på de sista hundra metrarna på Hässelby IP. Så härligt att få defilera in i mål, och slippa slänga sig i gräset av utmattning. Jag var helt överlycklig över tiden 49:34 och fällde några tårar till. Tänk så mycket som hänt sedan jag började träna för Stockholm maraton i december 2009. Jag är så otroligt glad över att jag vågade mig på en sport som jag hatat ända sedan jag var i tonåren. De kärlekar som är svårfångade är oftast de bästa...
Nu filar jag på vad nästa mål kan bli... Kanske Sylvesterloppet i Vallentuna på nyårsafton?