Tillbaka i spåret - mot nya mål!

 Ute och intervalltränar i snön på Gärdet den 14 januari. Jag i rosa jacka.

Efter flera månader av ostrukturerad löpträning är det dags att sätta sig i sadeln igen. Eller närmre bestämt, ge sig tillbaka ut i löparspåret.
Det hägrande målet är Prag halvmaraton den 2 april och att slå tiden från Stockholm halvmaraton i september. Jag vill alltså komma under 1:48, helst vill jag hamna någonstans runt 1:40.
Eftersom löpträningen varit ganska ofokuserad under november och december, är det nu dags att hitta rutiner och riktlinjer.
Jag har dragit upp ett träningsprogram som varje vecka består av tre nyckelpass: lång intervall, kort intervall och långpass. Därutöver springer jag ett distanspass och kör minst ett pass styrketräning.
Ni kommer att få mer detaljer kring mitt träningsprogram framöver.
Det låter en aning kufigt, men jag njuter av att ha en struktur i min träning igen. Jag bockar av pass och analyserar, jag kör snabba intervaller och svettas floder. Jag känner hur jag blir lite lite snabbare för varje vecka. Jag är helt enkelt som lyckligast när jag är på väg att uppnå mina mål.

Dags för en bloggpaus

Här i Stockholm singlar snön ner i dag.
Tävlingssäsongen för  löpning är helt klart över.
Mina mål för 2010 är uppnådda. Jag genomförde Stockholm marathon under fyra timmar (3:52) och milen under 50 (44:48).
Jag är glad över att löpning blivit en del av mitt liv och stolt över att jag lyckas prestera långt över alla förväntningar.
I november och december tänker jag främst ägna mig åt grundträning och inomhusträning (spinning, intensivgympa). Därför känner jag att det inte finns lika mycket att skriva om i bloggen längre.
Men jag återkommer gärna efter årsskiftet, då börjar jag träna för Prag halvmarathon, som arrangeras den 2 april.
Jag är så glad för alla fina kommentarer jag fått från er under året och all support ni visat. Tack så hemskt mycket!
Ni får gärna fortsätta höra av er till mig om ni har lust att springa en runda i Stockholm eller bara snacka löpning. Jag finns på maria.andre@chef.se
Ha en riktigt härlig höst/vinter och tack för att ni har läst min blogg!

Det här måste du gå på

Om du är intresserad av löpning och ledarskap får du inte missa höstens mest spännande frukost.
Jag ser så fram emot den 2 november då Chef arrangerar evenemanget  »Vinnarskalle&lätta löpsteg«, där bland annat Adidas vd Henrik Bunge talar om vilken nytta han har haft av löpningen i sitt ledarskap. Han ska också berätta om alla spännande äventyr han varit på, bland annat har han slagit världsrekord i skidor till Nordpolen. Henrik Bunge har inställningen att allt är möjligt, och hävdar att alla hans 400 medarbetare skulle kunna ta hans jobb.

Jag tror att frukosten kommer att ge mycket inspiration och aha-känslor. Anmäl dig här!
(Självklart är frukosten öppen för alla, oavsett om du är chef eller inte :)

Så gör den osponsrade träningsbloggaren

Eftersom jag driver en ganska liten träningsblogg (läs: Har inte tusentals besökare varje vecka) får jag inte heller en massa träningsprylar skickade till mig som företagen vill att jag ska "testa" (läs: skriva om på min blogg).
Det är skönt, då slipper jag en massa etiska dilemman.
Men, om jag ska vara ärlig, så hade jag gärna sprungit runt i nya fina träningskläder varje dag. Jag hade gärna testat nya skomodeller och pulsklockor.
Gratis är gott.
Men det finns också en charm i att helt vara sin egen. Att bara ha ett par springskor, en träningsjacka, en keps, en pulsklocka - och ändå göra resultat som man är väldigt stolt över.
Samtidigt vet alla löpare att oavsett om du har världens dyraste skor eller springer barfota, så är det du som ska springa de där stegen. Det är du som måste utstå mjölksyreplågan. Därför har alla löpare min fulla respekt, oavsett om man har femtio par skor eller fem.

En konsekvens av att inte vara sponsrad är att man blir påhittig. I dag när jag gick ut och sprang i beckmörkret klockan sex på morgonen var det inte några coola Nike eller Craft-vantar jag hade på händerna. Nej, det var trädgårdshandskar från Ica Maxi för 29,90 kr per par. Och de var hur bra som helst!

Jodå, gratis är gott. Men fyndat är ännu godare. 

För dig som gillar mjölksyra

I går presenterade min chef Peter Hampus en helt ny upplevelse för mig. Vi diskuterade nämligen mjölksyra – något som jag är rädd för. Jag aktar mig för att få för mycket mjölksyra i benen när jag springer lopp, jag är helt enkelt orolig för att känna mig förlamad och »gå in i väggen«.

Men Peter beskrev det i stället som en härlig upplevelse. »Det bästa är när man får så mycket mjölksyra att det liksom killar i öronen. Det är riktigt häftigt.«

Nu är vi ganska olika. Han gillar att plåga sig själv. Jag gillar att testa mina gränser. Det finns en hårfin skillnad i det.

Om du är som Peter  och gillar mjölksyra finns det ett lopp du måste testa: »Försten upp«.
Det innebär att man ska springa 24 våningar, 436 trappsteg och komma först upp till toppen av Skrapan (före detta Skatteskrapan) på Södermalm i Stockholm.
Loppet arrangeras den 30 oktober.
Vad synd att jag är bortrest då och inte kan ställa upp...

Gör inte detta i din skog!

Igår kväll var det alltså dags för den respektingivande slingan Ursvik Extrem. När vi kom dit upptäckte jag att den dessutom var längre än jag trodde... 15 kilometer i stället för 13.
Redan i bilen på väg dit kände jag mig tveksam. »15 kilometer! I halvmörker! Varför?«

Och sedan blev det värre. De första 3-4 kilometrarna gick fint. Upp och ner för stock sten, över rötter och stubbar, öppna fält och små smala skogsstigar. Men sedan började mörkret lägga sig. Och det var bara en i den dynamiska löparduon som hade pannlampa, jag hade »glömt« min hemma. Nu blev det riktigt trassligt för fötterna. Jag försökte ropa »sten!« och »stubbe!« för att uppmärksamma min käresta på eventuella farthinder, men till slut kom utropen så ofta att jag lät som en hel kör.
Det kändes dessutom farligt. Jag har verkligen ingen lust att vricka foten på en stubbe och sedan lida av påtvingad löpvila i flera veckor. Jag ville inte heller att min käresta (som är ganska mycket längre än jag) skulle falla pladask och inte kunna bli räddad. Det finns inte en chans att jag skulle kunna släpa/bära honom ens några få meter...

Så. Vad jag försöker komma till är detta: vi fick ge upp. Jag som aldrig ger upp. Vi fick ge oss in på elljusspåret och avsluta med en enkel 5 kilometare i stället. För att kompensera drog jag upp tempot så att åtminstone en kilometer gick på under 5 min.
Vad kan vi lära oss av detta: Ge dig inte ut i skogen en oktoberkväll utan en rejäl pannlampa.
Detta är en situation där fåfängan får stryka på foten. Tyvärr.

Har du också upplevt några farliga skogsäventyr?

Myser fortfarande...

Två dagar efter personbästat på milen sitter jag fortfarande och myser. Är mycket nöjd med min prestation. Men jag är nästan lika glad över att tävlingssäsongen är slut och att jag i några månader kan träna precis vad jag vill och låta mig styras av impulsen.
Fram till i söndags var mitt träningsliv ganska inrutat. Jag följde marathon.se:s träningsprogram för milen och det är superbt om man vill nå resultat, men trist om man vill vara det minsta spontan.

I dag ska jag testa ett löpspår som jag har varit nyfiken på länge. Det heter »Ursvik Extreme«, är 13 kilometer långt och sprängfyllt av läskiga backar. Det känns både hemskt och underbart på samma gång. Särskilt eftersom det nu blivit så mörkt på kvällen att jag kommer vara tvungen att bära pannlampa. Ett tufft steg att ta för den fåfänga...
Jag berättar mer om upplevelsen i morgon!