Det sa bara »schwoosch«!

Ja, jag önskar att det var jag som blixtrade förbi i swoosch-fart igår, men så är inte fallet.
Jag syftar i stället på gårdagens löppass. Det bara försvann!

Anledningen? Jag sprang med bästa Petra Månström som bloggar på Svd.se. Vi har alltid massor att prata om, både löprelaterat och mer "normala" samtalsämnen.

Petra Månström, bloggjoggare nr. 1 Foto: Privat

Petra ville ha ett lugnt pass på cirka 6-7 kilometer efter lördagens Lidingölopp och jag behövde ett lugnt pass efter tisdagens mastodontträning med både morgonpass och kvällspass. Min träningsvärk var inte att leka med efter det...

Vi tuffade på i ett mycket behagligt tempo längs Dalagatan, Kungsholmsstrand, bort mot Karlbergs Slott, Rörstrandsgatan och tillbaka till Dalagatan. Totalt blev det cirka 6,5 kilometer och det kändes mest som vi hade gått en lugn promenad.

Petra peppade mig inför nästa helgs Hässelbylopp och tippade att jag kommer springa på 45-46 minuter. Hon har sådan övertro på mig... Men det är bra!

I kväll är det dags för sista intervallerna före Hässelbyloppet. Jag ska bränna av tio 200 metersintervaller på 50 sek vardera. I dag ska inget få knäcka mig. Huvudet är med, fötterna är med.

Håll tummarna för att löpbandet också är på min sida...

När huvudet inte är med

Jag trodde länge att löpning handlar om att flytta fötterna framåt i snabb takt.
Jag har förstått att man också måste ha en vinnarskalle och vara uthållig i sin träning för att bli bra, men jag insåg inte förrän igår hur viktigt det är att tänka rätt när man springer.

I går var mitt huvud fyllt av ledsna tankar på grund av det här.
Jag tänkte på hur mycket jag kommer att sakna henne, och hur tråkigt det kommer att bli utan henne.

Och det påverkade min löpning.
Planen var att jag skulle springa 4 långa intervaller på 1 kilometer var. Det skulle gå i 4:40-tempo.
Men redan efter två intervaller fanns det ingen ork, ingen lust, inget intresse överhuvudtaget. Löpningen kändes bara meningslös.
Jag körde en halv kilometer till och drog mig sedan hemåt i maklig takt.
Jag hoppas att huvudet snart är med mig igen, för det behövs om jag ska springa riktigt snabbt.

Har du märkt att dina känslor och tankar påverkar din träning?

Old school är new school

Det gamla blir nytt igen.
Allt kommer tillbaka.
I höst ska vi klä oss som cheferna i tv-serien Mad Men, och vi ska träna som på 1980-talet. Gymping och work-out är tillbaka, i alla fall om man ska tro på Sats som bland annat erbjuder nya träningspasset Sats Energy. Det handlar om enkla rörelser, hopp och studs, tjo och tjim.
I dag fick jag prova det tillsammans med några av våra läsare här på chef.se.

Sats Energy är som ett intervallpass i gympaform, med ny koreografi till varje låt.
Jag blev rejält svettig och kan tänka mig att det är ett bra alternativ till löpning de dagar vädret är för hemskt för att ge sig ut. Testa det, om ni tränar på Sats!

Nervositeten börjar redan komma

Om mindre än två veckor, den 10 oktober, ska jag springa Hässelbyloppet.
Som ni kanske vet är mitt mål att klara milen under 50 minuter.
Nu är det så få dagar kvar att jag börjar känna mig en aning nervös.
Främst på grund av att det inte är så mycket mer jag kan göra nu än att bibehålla min nuvarande form.

Kanske känner jag mig också nervös för att jag tycker att min form och kondition känns...medelmåttig.
Jag körde intervaller i lördags och klarade de anvisade tiderna, nio 300- metersintervaller á  1 min 15 sekunder, men det kändes ansträngande. Jag fick verkligen slita.

Jag försöker skylla det på dagsformen och det svaga uppförslutet där ute i skogen, men samtidigt lurar frågan i bakhuvudet: Kommer min form att räcka? Kommer benen att orka?

Vad är era bästa tips när ni börjar bli nervösa?

En träningskompis är guld värd

Många pratar om det smarta i att ha en träningskompis, någon som drar ut en i spåret eller till gymmet när den egna motivationen tryter. Jag har (det låter kaxigt, men är ganska sant) sällan problem att komma iväg till träningen, men kan ibland tycka att det är ensamt och monotont att springa själv.

Igår fick jag sällskap av underbara blogglöparen Miranda Kvist och insåg vilken skillnad det är att ha en träningskompis. Man får massor med nya insikter och så känns träningspasset mycket lättsammare. Timmen gick helt enkelt väldigt snabbt!

Jag och Miranda efter passet

 

 

Vi hann prata om Mirandas utmaning att springa 16 mil på Täby Ultra i april nästa år, olika marathonäventyr, jobbutmaningar, varför tjejer är så mycket bättre än killar och andra viktigheter.
Jag hann inte fråga ut Miranda om var hennes löpglädje kommer ifrån, men jag tror ändå att jag har luskat ut det. Hon ser löpning som en umgängesform! Sedan hon började blogga om sin löpning för snart ett år sedan har hon träffat otroligt många nya människor, och springer  med ett stort antal av dem.


Jag kan rekommendera er att följa med Miranda på något långpass i höst. Hon brukar organisera längre träningspass med jämna mellanrum. Det brukar vara väldigt avslappnade löpturer där man kan haka på när man vill och lämna när man blir trött. Precis så flexibelt och opretentiöst som löpning ska vara.
Har du en träningskompis? Har det ändrat din inställning till träning?

Min springkompis ikväll

Jag skrev igår att löpningen fungerar som mitt »eget rum«. Det betyder inte att jag alltid springer ensam.

I kväll får jag sällskap av en riktigt cool löpargalning – Miranda Kvist.

Miranda Kvist in action

I april ska hon tävlingsdebutera i ultrasammanhang, alltså på sträckor längre än marathon. Då ska hon springa Täby Extreme Challenge 100 miles, drygt 16 mil.

Jag är full av beundran för denna tjej och i dag ska jag pumpa henne på information om var hon får all sin uthållighet och löpglädje ifrån.
I morgon får ni läsa om vår löpdejt!

Löpningen är mitt eget rum

»En kvinna måste ha pengar och ett eget rum för att skriva böcker«, skrev Virginia Woolf i sin bok »Ett eget rum«.
Jag tror att alla människor måste ha sina »egna rum« för att kunna vara kreativa och lyckliga. Och det gäller både kvinnor och män.
Det egna rummet kan vara en fysisk plats, en hobby eller ett tidsfördriv som gör en både fokuserad och avslappnad.
När jag var ute och sprang igår kände jag starkt att löpningen har blivit mitt egna rum, en del av mitt liv där jag får vara helt ifred med mina tankar och inte störs av bloggar, tv, mobiltelefon eller spotify.
Jag behöver inte ens tänka. Löpningen är meditation i rörelse.

Jag har hört skräckhistorier om småbarnsföräldrar som bara får vara ensamma när de sitter på toaletten (om ens då). Jag hoppas att löpningen får vara mitt egna rum länge till. Och jag önskar att fler kunde upptäcka den ro och frid man kan känna av att bara få ge sig ut och springa.

Igår blev det backpass.
2,5 kilometers uppvärmning. Sedan hittade jag en kort backe som tog cirka 25 sekunder uppför. Den backen övervann jag cirka 15 gånger, sedan gav jag mig hemåt i lugnt tempo.
Hemma på köksgolvet blev det armhävningar, sneda och raka sit-ups, rygglyft och tåhävsövningar.
Allt som allt, en väldigt skön träningskväll.