99 dagar - från latmask till löpare

För drygt sexton år sedan var jag ingen vältränad typ. Jag var en liten tjockis. Även om jag inte gillar ordet, så var det precis det jag var.

Jag var tjejen som helst slapp jympan. Jag kunde alla ursäkterna; mens, förkylning, stukad fot, åksjuka, glömda jympaskor. Det finns ingen hejd på hur innovativ man kan bli när man verkligen inte vill röra sig.

Framför allt ville jag verkligen inte springa. Att röra sig snabbare än promenadtakt var bara nödvändigt om jag blev jagad eller skulle hinna med bussen. Jag såg alltid till att komma till busshållplatsen i mycket god tid. Jag kan aldrig komma ihåg att jag blev jagad.

Under åren har min syn på löpning blivit mycket mer positiv. Jag har haft turen att bo i städer nära havet, Miami och Kalmar, där det plötsligt blev roligare att springa. Hav och natur gör det lättare, det ger fart i steget. Men löpning har ändå alltid varit förenat med ett visst motstånd.

Kanske för att jag inte sett mig själv som en löpare. En före detta tjockis kan inte vara en löpare. De som springer på riktigt är gaselliknande varelser med korta blanka shorts. Människor som ser ut att kunna gå av på mitten.

Men för drygt två år sedan hände det något. Jag började träna för ett lopp. Ett pyttelitet, anspråkslöst lopp som heter Vårruset, bara 5 km. Och sedan dess har det byggts på. Jag har sprungit två millopp, Tjejmilen och Midnattsloppet och båda gångerna var jag euforisk efteråt. Känslan av att göra något som jag trott var totalt omöjligt gick direkt in i hjärtat på mig. För en stund kände jag mig oövervinnlig.

Men när någon föreslog att jag skulle springa marathon skrattade jag bara. Marathon! Det är ju för de där gasellerna, som... Just det, den ursäkten duger inte längre.

Jag kan inte låta bli. Jag måste testa. Nu har jag 99 dagar på mig att träna. Nittionio dagar av hård, blodsmak i munnen-träning, bara för att få uppleva den där känslan igen. Känslan av att jag kan klara vad som helst. Kan jag det?