måndag 2 januari 2012

Att tycka att man är fin


Sedan jag blev gravid har det blivit fritt fram att kommentera min kropp. "Oj, vilken söt mage!"
"Oj, vilken liten mage." "Oj, vilken stor mage!". "Hur mycket har du gått upp?"
Allt är okej att säga. Det verkar också höra till att personer som har varit gravida vill dela med sig av exakt hur det var för dem: "Ja, jag kände mig också så tjock i vecka X".
Jag har bestämt mig för en sak.
Jag tänker inte låta mig dras med.  Jag tänker inte svänga mig med repliker som "haha, ja, man börjar ju bli lite tjock", eller "jag känner mig lite fläskig", eller "ja, man har ju varit snyggare".

Att vara gravid är inte att vara tjock. Det är ett tillstånd.
Ett ganska fint tillstånd om jag får vara ärlig.
Och jag tycker att det är så synd att det finns så många som går omkring och känner sig obekväma och "tjocka", när de bara har en väldigt fin mage. Jag tycker inte bara att det är synd, jag blir faktiskt riktigt upprörd över att det är så. När blev det oacceptabelt att gå upp några kilon under graviditeten?

Jag har bestämt mig för att dessa nio månader ska bli en period då jag inte ska klaga på min kropp, utan bara tycka att den är fin. Jag har bestämt mig för att förundras över allt den kan, inte över att rumpan sticker ut extra mycket eller att låren kanske blir lite större.


Det är helt okej att tycka att man är fin. Och det är mer än okej vara lite stolt och mallig över att man orkar bära på några extra kilon och att man fixar allt i vardagen trots en massa märkliga symptom i kroppen.
Den känslan tror jag att jag ska bära med mig även efter de nio månaderna är slut. Stoltheten alltså.
Den är lite ovan, men den känns väldigt väldigt bra.

Är inne i vecka 28, tredje trimestern, och har börjat på ett nytt styrketräningsprogram som jag hittat i boken "Stark, glad, gravid" (Miro förlag). Jag har anpassat det lite, men det ser ut ungefär så här:

10 min uppvärmning
2 ggr 20 benböj
2 ggr 20 tåhäv
2 ggr 20 tricepspress
2 ggr 20 bicepscurl
2 ggr 20 roddrag i maskin
2 ggr 20 bänkpress i maskin
2 ggr 20 ryggresningar
2 ggr 20 axellyft åt sidan med hantlar
2 ggr 20 höftlyft på pilatesboll
2 ggr 20 bålrotation i maskin

Sen kanske det var någon övning till som jag har glömt.. :)
Jag använder inte särskilt tunga vikter, och pressar mig bara tills det känns lite ansträngande.
Men det är skönt att känna sig stark och att hålla musklerna i så pass god kondition att jag i alla fall kan bära vår bebis.
Men gud vad jag längtar efter att ta i ordentligt!
Ni som varit gravida, hur länge orkade ni styrketräna?

3 kommentarer:

  1. Hei maria. Du ser nydelig ut synes jeg;-)
    Du så vidt jeg kommer i håg så slet du tidligere med löperknä. Jag har blitt drabbat av löparknä och undrar derfor om du har någon tips for att bli kvitt det?
    På forhånd takk og lykke til fremover.

    SvaraRadera
  2. Hej och tack! :)
    Japp, jag drabbadades av löparknä någon vecka efter Stockholm marathon 2010. Jag började springa alldeles för tidigt efter loppet. Jag gick först till en idrottsläkare/ortoped som undersökte mig för att säkerställa att det inte var något allvarligt fel på mitt knä. Det var det inte. Sedan gick jag till en sjukgymnast som masserade mig några gånger, framför allt på höftpartiet eftersom det var där jag var "stram" och "kort". Jag fick diverse övningar från sjukgymnasten som skulle stärka upp höftpartiet. Jag kompletterade detta med vissa stretchövningar för höften. Under denna period sprang jag inte alls (jag tror jag löpvilade i cirka 4-6 veckor). Sedan började jag springa igen, men bara 2-3 km åt gången i början. I september kunde jag springa längre pass igen, då var jag uppe i cirka 15 km. (Marathon gick ju i början av juni).
    I mitten/slutet av september sprang jag Stockholm halvmarathon och hade inga känningar av mitt löparknä och kom in på någonstans nära 1:50.
    Jag fick en liten känning av löparknät igen för cirka ett år sedan, men då löpvilade jag bort det och stretchade. Sedan dess har jag inte haft några problem alls.
    Min rekommendation är att faktiskt träffa en idrottsläkare alt. sjukgymnast som kan idrottsskador och låta honom/henne vägleda dig. Det funkade väldigt bra för mig! /Maria

    SvaraRadera
  3. Jag tycker yoga och löpning kompletterar varandra perfekt! Så olika men ändå så lika.

    Och du, jag kommer inte heller ner med hälarna i golvet i hunden. Trots att jag yogar en del :)

    SvaraRadera