Nu när jag inte kan springa försöker jag prova på andra träningsformer. Jag försöker njuuuta av att vara i mitt gravida tillstånd (alla säger att man ska göra det), men det är en utmaning. Jag är född rastlös.
I går försökte jag ändå testa att göra något som min kropp egentligen inte har lust med. Jag har köpt dvd:n "Gravidyoga" med Karin Björkegren Jones. Valet föll på den dvd:n eftersom jag fått träna för Karin en gång på en kick-off som mitt jobb arrangerade. Hon är lugn och sansad och har en sund inställning till yogaträning.
Dvd:n har många olika delar, bland annat andningsövningar, bäckenbottenträning och 3 olika yogaprogram.
Jag började med andningsövningarna. Det visade sig snabbt att 15 minuter andningsövningar var alldeles för segdraget för någon som är så otålig som jag. Jag zappade genast över till 5 minuter andningsövningar. Helt klart görbart. Sedan stod valet mellan 15, 30 eller 50 min yogaprogram. Att inte "klara" mer än 15 minuter yoga kändes som ett misslyckande, så jag valde 30 minutersprogrammet. Jag märkte att jag har slarvat med min stretch sedan jag blev gravid, för det var oerhört stelt på de flesta ställen. I Hunden kan jag inte sätta hälarna i golvet och i de flesta andra övningar kan jag inte göra rörelsen fullt utsträckt. Min kropp är inte alls lika smidig som de fina gravida kvinnornas på dvd:n.
Ni hör ju, hela mitt resonemang kring yoga är totalt förkastligt. Jag jämför och tävlar. Precis som i allt annat. Jag vill vara smidigast, snabbast, töja bäst, orka längst. Det blir nästan humor av det. Man kan inte tävla i yoga, eller kan man det?
Jag undrar lite hur alla andra vana löpare ser på yoga.
För mig känns det ibland som två helt olika världar. Medan löpning kan kännas väldigt linjärt (springa från A till B, springa snabbare än förra gången, slå rekord, maxa, mäta pulsslag) så känns yoga mer .. holistiskt. Man utgår inte från att prestera bättre än man gjorde förra gången. Det finns inga testlopp, inga klockor som visar om du gjort rätt eller fel, inga intervaller och framför allt inget tydligt mål att nå.
När jag närmar mig yogamattan är det som om jag måste koppla på en helt annan hjärna. Och det är det som är så otroligt klurigt.
Är det fler som tycker så?
Och ni andra, som yogar med lätthet, hur tusan kom ni dit? Jag behöver lite tips på vägen...
Ååå din beskrivning är verkligen mitt i prick! Precis så är det med yoga! Det är en utmaning - fast på ett annat sätt. Jag tycker det är en skön motpol till den "vanliga" träningen. Det blir en slags balans.
SvaraRaderaMitt yogaråd är bara att fortsätta. Fortsätt och ge det lite mer tid.
Lycka till med bebben i magen! =D
Hahaha underbart! Jag är också tävlingsmänniska som tusan, och när jag har yogat "vanlig" yoga eller poweryoga så har jag sett det som ett komplement till konditionsträningen och därför tyckt det var helt okej och till och med utmanande och skönt. Men gravidyogan, när man inte får tävla och pressa sig...hjälp hur ska det gå?!
SvaraRaderaHaha, Lina! Man kanske kan tävla i "bäst på att slappna av?" :)
SvaraRaderaEtt kanske trist svar: genom att yoga regelbundet samt fokusera på det som är viktigast i yoga, andningen. Min yogalärare sa till mig (under en gravidyoga-kurs) att det är bättre att yoga fem minuter varje dag än en timme en gång i veckan. Dessa fem minuter ska då vara meditation.
SvaraRaderaDu har helt rätt att yoga är mer holistiskt: man yogar med både kropp och själ. När man gör andra aktiviteter kan man bara köra på och 'köra över själen'. Det är det som är jobbigt - att tvingas lyssna på sin egen röst och inse att man kanske inte vill höra vad den vill säga. :)