En träningskompis är guld värd

Många pratar om det smarta i att ha en träningskompis, någon som drar ut en i spåret eller till gymmet när den egna motivationen tryter. Jag har (det låter kaxigt, men är ganska sant) sällan problem att komma iväg till träningen, men kan ibland tycka att det är ensamt och monotont att springa själv.

Igår fick jag sällskap av underbara blogglöparen Miranda Kvist och insåg vilken skillnad det är att ha en träningskompis. Man får massor med nya insikter och så känns träningspasset mycket lättsammare. Timmen gick helt enkelt väldigt snabbt!

Jag och Miranda efter passet

 

 

Vi hann prata om Mirandas utmaning att springa 16 mil på Täby Ultra i april nästa år, olika marathonäventyr, jobbutmaningar, varför tjejer är så mycket bättre än killar och andra viktigheter.
Jag hann inte fråga ut Miranda om var hennes löpglädje kommer ifrån, men jag tror ändå att jag har luskat ut det. Hon ser löpning som en umgängesform! Sedan hon började blogga om sin löpning för snart ett år sedan har hon träffat otroligt många nya människor, och springer  med ett stort antal av dem.


Jag kan rekommendera er att följa med Miranda på något långpass i höst. Hon brukar organisera längre träningspass med jämna mellanrum. Det brukar vara väldigt avslappnade löpturer där man kan haka på när man vill och lämna när man blir trött. Precis så flexibelt och opretentiöst som löpning ska vara.
Har du en träningskompis? Har det ändrat din inställning till träning?