Jag är tillbaka! (Nästan)

I fyra veckor har jag varit på semester. Och latat mig. Solat, druckit vin, ätit god mat, varit på festival, pussat liten systerdotter, badat på en grekisk ö och knappt sprungit ett enda steg. Allt enligt planen. Sedan jag drabbades av löparknä i mitten av juni har det nämligen varit löpförbud.

Nu har jag kommit tillbaka till jobbet och även (i blygsam skala) till löpningen.  Jag har fått klartecken av min sjukgymnast att springa igen (»Korta rundor, Maria!«) och har kört tre minimala pass. Ett på 2 km, ett på 3 km och ett på 4 km.

Jag har dragit lite lärdomar av de här små äventyren:
1. Jag får inte springa intervaller på ett tag
2. Jag ska inte springa i backar
3. Jag får inte göra för yviga löpskolningsövningar (exempelvis mångsteg)
4. Jag måste springa sakta
5. Jag måste känna efter, känna efter, känna efter

Alla dessa fem punkter går tvärtemot min tidigare maratonsatsning. Dessutom rimmar de mycket illa med min personlighet. Jag gillar att:

1. Springa snabbt
2. Ta ut mig ordentligt
3. Hoppa och studsa
4. Övervinna kroppen och tvinga den till mer

Men, men. Det är bara till att gilla läget. Jag vill springa resten av livet och då är det bara att göra som mitt knä vill.

Därför blir det korta och långsamma pass i några veckor framöver. Men trots allt har jag ändå funderat på några lopp i höst... Ni får se vilka i morgon!