Japp, jag är oerhört tacksam över att det är en frisk liten sak som bor där inne i magen. Om detta får ingen tvivla.
Men en liten del av mig saknar ändå min "gamla" kropp.
Den som kunde hoppa, spurta, skutta.
Nu har läkarna gett mig stränga förbud mot alla former av livliga rörelser, och det känns plötsligt som om att jag förvandlats till en annan person.
Jag vet inte varför, men det känns så tabu att säga att jag vill ha tillbaka kontrollen över kroppen. Just nu känns det som den är ockuperad.
För att trösta mig själv tittar jag på bilder från förra året. När jag fortfarande hade lite att säga till om vad det gäller fysiska aktiviteter.
Längtar tillbaka till vår och träning!
7 april 2011. Målgång efter Prag halvmaraton och sedan fira med tjeckisk sekt. Otroligt nöjd med tiden 1:43, jag hade verkligen kämpat för den!
Kungsholmen runt (10 km) med kompisen Nina den 8 maj. Missade mitt personbästa och kom in på 45:07, men har sällan haft så kul på ett millopp.
Under sommar och höst har jag mest tränat för att hålla mig i form. Graviditeten har satt stopp för alla tävlingar och högt satta mål. Och jag saknar det!
Så jag undrar lite hur ni andra tänker. Ni som inte varit gravida, är ni rädda för att tappa "kontrollen" över er kropp? Att inte kunna träna disciplinerat?
Och ni som varit gravida, hur tyckte ni det kändes att vara så maktlösa, att inte kunna få träna som ni ville?
